Det var det inte alls (bättre förr) och det har det inte alls gjort (blivit sämre sedan 1980-talet), menar diverse meningsmotståndare i diverse andra tidningar: nu är det tvärtom faktiskt bättre och mer jämställt och demokratiskt eftersom omdömen gällande genrelitteratur och annat som vanligt folk faktiskt konsumerar frivilligt får breda ut sig i spalterna.

Det här är en kär gammal ritual som olika hågade aktörer vänligt nog utför med jämna mellanrum. När någon – gärna professor av något slag – säger det ena, och sedan någon annan – gärna någorlunda profilerad journalist – säger det där andra liksom på beställning, så ser det ju ut som om det är en debatt som utspelar sig. Det ser ut som om intelligent liv existerar.

Men sanningen är ju att de har fel allihop. De önsketänker, somliga om det förflutna och andra om dagens situation. Sanningen är att det där kritikens paradis aldrig gick förlorat eftersom det aldrig har funnits. Vad som fanns då på 1980-talet, jag minns det vagt och inte utan saknad, var prestige, en prestige som dagens kritiker vackert får klara sig utan. Det var tjusigt att vara kritiker, vilket givetvis hade sin charm. Men vi ska inte inbilla oss att det skrevs så påfallande mycket bättre texter på kultursidorna då när vi var unga eller yngre, även om det kanske kan se ut så om man bläddrar bland egna gamla klipp.

Det skrevs om andra saker, det är sant. Inte fullt så mycket om Melodifestivalen eller att Allsång på Skansen byter programledare, åtminstone inte på det som då kallades kultursidor. Mer däremot om modernismens hjältar, hallstämplade klassiker och det senaste inom litteraturteori. Men att skriva någorlunda acceptabelt om det som andra redan har skrivit spaltkilometer om kräver ju strängt taget bara normalbegåvning och sittfläsk. Att prisa Stagnelius är inte nödvändigtvis svårt (det är åtminstone inte svårt att göra det lätt för sig) och innebär inget större mått av riskexponering. Det som faktiskt är litet svårt och riskabelt är att sticka ut huvudet i blåsten och försöka uppfatta och förmedla något av och om det som pågår i den turbulenta samtiden. Då är det andra färdigheter som sätts på prov.

Men flagranta fel förekommer titt som tätt, åtminstone om vi betraktar eftervärldens dom som facit. Den kritiker som gör en felaktig bedömning riskerar att drabbas av historiens hån. Åtskilliga mästerverk i den kanon som Anders Olsson värnar om avvisades brutalt av kritikerkåren när de först såg dagens ljus i det förflutna som, enligt Olsson, borde ha varit en kritikens guldålder. Ta Melvilles Moby Dick, till exempel, en roman som idag regelmässigt framhålls som den amerikanska litteraturens grannaste klenod. När den gavs ut 1851 blev mottagandet bitande sarkastiskt. Melvilles nästa försök i genren, Pierre; or The Ambiguities, ratades i än kraftfullare ordalag. ”HERMAN MELVILLE CRAZY”, löd rubriken i The New York Daily News. Varpå den förbittrade författaren drog sig undan offentligheten och så småningom dog utfattig och grundligt glömd 1891. Någon klassikerstatus var det då givetvis inte tal om, den producerades flera decennier senare av en ny kritikergeneration.

Och så där håller det på. Kanon är och måste vara en levande materia stadd i ständig förändring. Man kan skriva listor och undervisa på högskolor hur mycket som helst, men gamla meriter åldras till slut och gamla tätplaceringar måste ideligen återerövras på nytt. Vilket var tur för Herman Melville.

Men vilken status har då själva kritiken idag när kulturen i allt högre grad handlar om konsumtion och varje konsument har en åsikt och ett tangentbord inom räckhåll? Om detta har A O Scott, till vardags filmkritiker i The New York Times och tidigare litteraturskribent, författat ett underhållande och infallsrikt kåseri: ”Better Living Through Criticism”, där han flinkt och fingerfärdigt blandar historiska tillbakablickar och teoretiska funderingar med personliga anekdoter och bekännelser. Han bär sin bildning med lätthet och rör sig smidigt, ibland en smula kokett, mellan filosofins portalgestalter och populärkulturens enklare spisning.

I den mån det går att urskilja en röd tråd i Scotts polyamorösa omfamnande av i stort sett varje tänkbar infallsvinkel på ämnet, så är det konstens och kritikens symbiotiska relation till varandra, och han illustrerar sin tes med kockråttan Remy och den fruktade restaurangkritikern Anton Ego i Disneyfilmen Råttatouille. Scott tillbakavisar varje tanke om att Anton Ego skulle vara styckets skurk; tvärtom är hans erkännande det som driver Remy till stordåd i köket, det är bara han som till fullo förmår uppskatta denne råttas unika begåvning och hängivenhet, och därför är hans uppskattning det enda som när allt kommer till kritan verkligen räknas. Denna för bägge parter livsviktiga samexistens, den ömsesidiga förståelsen och respekten, är också, hävdar Scott, av allt att döma huvudsakligen på allvar, det centrala i filmen.

Hur som helst framstår kritiken som allt annat än parasitär i Råttatouille; Anton Ego sätter sitt eget goda rykte på spel genom att våga upptäcka och slå ett slag för det nya (en råtta!) istället för att bara satsa på säkra kort i form av klassiker. Och det nya behöver vänner, som han själv säger, samtidigt som dessa vänner behöver det nya för att hålla intresse och uppmärksamhet på topp. Kritiken är en konst, men konsten är också en form av kritik i så måtto att varje betydande verk på något område förhåller sig till, samtalar med och till syvende och sist även värderar den tradition som utgör dess kontext. Det gäller allt ifrån måleri till gastronomi.

Vad som idag är på väg att fasas ut tillsammans med prestigen är allvaret. Att ta sig själv och den egna uppgiften på ett alltför stort allvar, är närmast oförlåtligt i underhållningsbranschen. Istället för det kritiska ifrågasättandet får vi den nördiga hejarklacken som gläder sig åt alla fribiljetter och gratisex, och som hellre släpper igenom det mediokra än att förstöra den goda stämningen. Det är därför vi kan avnjuta ”Årets film!” i stort sett varje dag i veckan.

Scott nalkas frågan om det stora allvaret via Rilke och sonetten ”Archaischer Torso Apollos”, som utgår från en marmorskulptur utställd på Louvren i Paris och som slutar med uppmaningen ”Du mußt dein Leben ändern” – Du måste förändra ditt liv. Men hurdå? Vad menas egentligen? Scott styr in på ett resonemang som antyder att konstverket betraktar betraktaren i lika hög grad som betraktaren betraktar konstverket. På så sätt ingriper konsten i vardagen och ställer begreppen på ända så till den grad att den drabbade blir tvungen att justera sina koordinater.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Men mot detta avgrundsdjupa allvar står ju en småborgerlig övertygelse om att allt prat om konstupplevelse i grunden är en sorts åbäkig bluff som en viss typ av människor använder sig av i syfte att göra sig märkvärdiga, en underhållningsbranschens motsvarighet till tungomålstal. Och Scott avstår glatt från att utöva kritikerns privilegium att faktiskt sätta ner foten och argumentera för den ena eller andra ståndpunkten; här liksom på så många ställen i boken har han den fullaste förståelse för alla positioner, även om dessa är nog så oförenliga. Följaktligen övergår han mjukt från Rilke till Henry James och romanen The American, där huvudpersonen i ett tidigt skede besöker just Louvren bara för att drabbas av huvudvärk föranledd av en överdos av intryck.

Och det är ju ungefär där vi alla nu befinner oss där vi sitter och står med våra skärmar: i ett virtuellt jättemuseum som tillhandahåller all världens texter, bilder, filmer och så vidare, ögonblickligen och hela tiden. Det ligger då nära till hands att frukta för mättnad och vilsenhet. Möjligen även huvudvärk. Demokratiseringen är ett problem, konsten är inte egalitär. Men vem kan då bli vår räddare i nöden om inte just kritikern som hjälper oss att välja och att välja bort? För visst har vi för länge sedan insett att vi behöver curatorer och dörrvakter, att drömmen om ett obegränsat utbud utan mellanled och sakkunnig gallring omedelbart blir en mardröm? Vi begär ju egentligen bara två saker: att kritikern vet litet mer och skriver litet bättre än de flesta.

Mot den bakgrunden är det ändå värt att lovorda A O Scott – kanske inte så mycket för denna idérika men osorterade och oformliga bok, utan för alla de filmartiklar fyllda med skarpa iakttagelser och fyndiga formuleringar med vilka han regelbundet skämmer bort sina läsare. För det är ju så med den goda kritiken: det är inte fullt lika viktigt att debattera den som att faktiskt skriva den.