Raka rör om oräta vinklar
I HÖRNET MELLAN Friedberger och Büdinger Strasse i centrala Darmstadt i Tyskland ligger ett hus som kunde vara ett sagans förtrollade slott. Bakom fasadernas vågformade färgskikt i rosa och crème, krönta med två gyllene lökkupoler, varierar våningsplanen i höjd och bredd. Byggnadens säregna u-form med runda hörn, utan raka linjer och vinklar, omsluter en yppig trädgård med lekplats och en konstgjord porlande bäck. Som högst är huset 12 våningar. Taket är en sluttande ramp beväxt med lind, bok och lönn.
I huset finns 105 lägenheter med ett tusen fönster i ett tusen olika former. Här och där svänger sig terrasser om ett runt hörn; de stöttas av pelare i brokiga färger som erinrar om mexikanska loggior. En stor del av lägenheterna är individuellt formgivna med färgsprakande keramikinläggningar. I några av fönstren sträcker ett träd ut sina grenar likt en människas händer.
Husets skapare, Friedensreich Hundertwasser (1928–2000), en av 1900-talets mest kreativa konstnärliga nydanare, myntade ordet Baummieter. I Hundertwassers hus är också träden välkomna hyresgäster.
Huset i Darmstadt, som kallas ”Waldspirale” (Skogsspiralen), är ett av de knappt 40 arkitektoniska mästerverk som Hundertwasser lämnade efter sig i Tyskland, samt i sitt hemland Österrike, i Japan, USA och Schweiz. Jämte flera bostadshus hör fabriker, kyrkor, skolor, sjukhus, förbränningsanläggningar, vingårdar, en dricksvattenbrunn i Israel samt en offentlig toalett i Kawakawa på Nya Zeeland till de offentliga byggnadsverken.
Samtliga skapelser är som fantasifulla utropstecken i de ofta monotona stadslandskapen. Hundertwassers arkitektur möts av de flesta med förtjusning. Även om våra ovana ögon kanske inte vill ha en hel stad med bara trädbevuxna, buktande och sluttande hus, så kunde man önska sig fler.
Hundertwasser dog för tolv år sedan, men de hus som hann uppföras under hans livstid tjänar som modeller för fler. Just nu vill man bygga ett nytt Hundertwasserhus på Nya Zeeland.
DET VAR SOM MÅLARE som Hundertwasser först lät tala om sig i mitten av 1950-talet. 1953 tog han avsked av ett geometriskt måleri med raka linjer och räta vinklar, som han betecknade som ”gudlösa”. Istället införde han den oregelbundna spiralformen, som skulle komma att bli en ständigt återkommande komponent i hans skapande. Hundertwassers målningar är en ögonfröjd med sina djärva och lysande färger, som ytterligare förhöjs genom applikationer i guld och silver. Att gå genom den permanenta Hunderwasserutställningen i Kunsthaus Wien är som att gå genom en sagovärld – det gnistrar och glittrar.
Hundertwasser underordnade sig inga normer i vare sig färg eller form utan utvecklade en helt egen stil. Utan tvivel var han påverkad av jugendperioden i Wien och av Gustav Klimts måleri. Själv kallade han sitt måleri ”vegetativt”. I konsthistoriska termer finner vi Hundertwasser i en egen nisch mellan det abstrakta och det figurativa. I nästan alla hans målningar förekommer hus, oändligt många fönster, dörrar, gavlar och staket och däremellan trädstammar och stiliserade blommor. Då och då tittar en människa ut genom ett fönster, då och då förvandlas spiralformerna till ansikten.
MEN HUNDERTWASSER stannade inte vid staffliet. Hans visioner omfattade i lika hög grad arkitekturen, som han ansåg fientlig mot människor och natur. De sterila omgivningarna var orsaken till att människor kände sig olyckliga, hävdade han. I en av hans målningar från 1952 syns sju röda fyrkantiga skyskrapor som står tätt inpå varandra mot en gul fond. Med långa rader av mörklagda fönster ger husen ett dött och livlöst intryck. Men de lever. Betecknande är konstverkets titel: Blödande hus. Ännu blöder det, ännu finns liv, ännu kan man göra något.
Och det gjorde Hundertwasser då han offentliggjorde sitt första manifest 1958, Mögelmanifestet mot rationalism i arkitekturen. Där förespråkade han en natur- och människotillvänd arkitektur: ”Eftersom vi missbrukat naturen måste vi ge den tillbaka det som vi orättmätigt tillskansat oss. Detta ska tolkas såväl symboliskt som konkret.” Enligt Hundertwasser innebär varje husbygge ett stycke dödad natur under huset. För att gottgöra det är det vår plikt att låta naturen ta över de tomma taken. Så underordnar sig också människan naturen – konkret.
Lika betydelsefulla i Hundertwassers målningar och i hans arkitektoniska koncept är fönstren. I sitt manifest Fönsterdiktatur och fönsterrätt från 1990 menar han att de som påstår att ett hus huvudsakligen består av väggar har fel. I själva verket består ett hus av fönster. Han frågar sig varför varje hus måste ha samma slags fönster och förtydligar sig genom att använda en politisk vokabulär: ”Varför denna apartheid – denna åtskillnad av olika fönsterraser? […] Varje fönster har samma rätt att leva.” Likadana fönster i stränga rader är ”en sorglig syn och erinrar om koncentrationsläger”. Istället ”måste vi tillåta fönstren att dansa”.
Utöver de buktande väggarna och de formmässigt varierande fönstren var även golven viktiga: de skulle inte vara raka. I Hundertwassers hus – bland annat i hans mest kända byggnad i Wien, det så kallade Hundertwasserhaus – är golven ojämna med små kullar. På så vis blir de ”en melodi för fötterna” och gången får extra schwung. Påverkad av bland andra den katalanske arkitekten Antoni Gaudí (1852–1926), en annan företrädare för en organisk arkitektur, ser Hundertwasser människan försedd med tre lager hud. Det innersta skiktet är den egna huden, det andra är kläderna vi bär och det tredje är husen där vi bor. Där är fönstren en brygga mellan innanför och utanför. De är husens ögon.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Hundertwasser, som likt Salvador Dalí aktivt bidrog till att bygga upp myten om sig själv, var trots sin stora sociala förmåga en ensamvarg. Av dem som kände honom beskrivs han som poetisk och introvert, men i sin plädering för samspelet mellan natur och miljö använde han aktionskonstnärens hela repertoar: manifest, plakat, spektakulära offentliga framträdanden – ibland utan kläder. Hundertwasser ansåg att människan hade blivit förslavad av maskinerna och utvecklat ett maskinellt tänkande.
DÅ HUNDERTWASSER oväntat avled i hjärtinfarkt år 2000, på en båt på väg till Nya Zeeland, hade digitaliseringen och människors beroende av IT-teknik ännu inte hunnit så långt. Vad hade han sagt idag om en värld som alltmer låter sig styras av algoritmer med människan satt på undantag? Så länge han själv in persona kunde plädera för sin övertygelse hade han inflytande: både i och utanför 1900-talets konstvärld var Hundertwasser ett berömt och aktat namn.
Men trots ständigt återkommande Hundertwasserutställningar tycks hans längtan efter en mer människotillvänd omvärld inte ha slagit rot. Hittills är det nostalgin som präglat minnet av honom.
Kanske är det redan dags för en Hundertwasserrenässans. Hans konst, hans byggnader och de skrifter där han förklarar tankarna bakom sina fantasifulla skapelser är uttryck för en livsfilosofi som idag framstår som mer aktuell än någonsin.
Fil dr i statsvetenskap.