Ett likartat, gnagande tvivel kan drabba en vit person i ett samhälle som satt premium på ljus hy. När en mörk kvinna – eller, mera sällsynt, en mörk man – odlar en förbindelse över färggränsen är det svårt för de inblandade att bortse från sakens långsiktiga implikation – den mörkare partens tillfälle att ”bleka” sin avkomma. Du må älska din tillkommande av hela ditt hjärta och utan baktankar, men liksom det aldrig skadar om han har arbete och god hälsa, så skadar det i Brasilien aldrig om han dessutom är ljus. Den ljusare parten är införstådd med detta, och i sårbara stunder kan han överväldigas av misstankar att ha utsetts just för detta ändamål.

Sådana resonemang gör ett exotiskt intryck på dem som först stött på raskomplikationer i nordamerikansk tappning. I USA blir personer med synligt afrikanskt påbrå behandlade som svarta, och känner sig i regel som svarta, hur ljusa de än är. En Hollywood-stjärna med en avlägsen svart anfader prisbelöntes häromåret, vilket tolkades som ett ”svart” genombrott. Hon hade själv inget att invända mot ett sådant sätt att räkna. För en brasilian av samma utseende skulle termen preto, svart, inneburit en förolämpning. Lika utslagsgivande som en droppe svart blod varit i USA, lika välsignat har det varit att kunna bokföra en skvätt vitt blod i Brasilien. I Brasilien har inga raslagar funnits sedan slaveriets avskaffande 1888, men alla vet att framkomstmöjligheterna är olika för kolsvarta och ljusbruna personer. De flesta brasilianare är numera pardos, ljusbruna, och bär på både afrikanska och europeiska gener, vars lappkast mellan släktleden bjuder på ständiga överraskningar. Mörka personer kan få oväntat ljusa barn och vice versa, och nyfödda medborgares hudnyans och hårtyp skärskådas med stort allvar av de närmaste.

En gång för många år sedan blev jag bekant med en mörk Rioflicka vid namn Irene. Det fanns inga spår av beräkning hos denna goda människa, men en viss sorts skämt och menande blickar från hennes familj och bekanta berörde mig egendomligt. Man gnabbades med henne för hennes företagsamhet att ha drivit upp en branco, en vit.

En gång fann jag Irene i full verksamhet med en arsenal av hårklämmor och sönderklippta plastpåsar. Det stod en aura av det illaluktande ämnet formol kring henne. Hon bearbetade sin stora kalufs enligt escova progessiva, den ”gradvisa sopkvastens” metod – en hemgjord sträckbänk för krulligt hår.   

I min tanklöshet dristade mig att säga sanningen, att jag satte hennes krulliga naturtillstånd högre. Det skulle jag låtit bli. Hur kunde jag vara så inbilsk att jag inbillade mig att hon gjorde detta för min skull! Jag trodde jag yttrat mig om utvändigheter, men orden hade träffat henne rätt i hjärtat. Det var som om jag bortsett från, nej nedvärderat, hennes relativa ljushet och raka hår – faktorer hon betraktade som väsentliga resurser och en aspekt av sin personlighet. Det var som om jag sagt till denna självmedvetna mulattflicka: ”Jag vill hellre ha dig svart!” – en svidande förolämpning.    

Med åren lärde jag mig att håret ä r den viktiga ste kroppsdelen i Brasilien. Praktfulla hårsvall som gleshåriga nordeuropéer skulle ge år av sitt liv för, betraktas av sina ägare som ett ledsamt handikapp, avsett att rådbråkas och häcklas under smärtsamma frisörseanser. Nyckelfrasen är cabelo ruim, ett uttryck som kan göra en neutral bedömare galen. Cabelo ruim betyder ordagrant förstört, fult hår. Det hår som kallas så är ofta mycket vackert, men det är nu den gängse termen för afrikanskt hår.

I mars i år gick vi varje morgon till fots från kvarteret Consolação ner till São Paulos city, just som trottoarerna började vibrera av folk. Under vägen studerade vi mörka damers hår och satte kryss i kolumnerna ”Lockigt” och ”Uträtat”. Några, framför allt de som sålde majskolvar och lotter på trottoaren, hade sitt autentiska krulliga hår, utsläppt eller fastsatt med en knut i nacken. Men ju mer välklädda och lyxiga de mörkhyade kvinnorna var, desto rakare var deras hår. De flesta hade inget fall alls, håret var platt som hos drottningarna på en egyptisk gravmålning. Det såg ut som en industriprodukt.

Det är det också. Lockigt svart hår och dess förvandlingar är en mångmiljonbransch i Brasilien, världens mest svårtolkade och subtila etniska landskap. Det är sant att det extremt rätlinjiga hårmodet på senare år vunnit insteg också bland svarta kvinnor i Europa. (Om det är en klassmarkör på samma sätt som i Brasilien känner jag inte till.) I Brasilien är hår dock mycket mer än mode och flärd. Det är livsstrategi, kulturhistoria och tillämpad sociologi i ett.

Utmed gågatan 24 de Maio i São Paulo finns hela köpcentra med tonvikten på hårstrategier. Det blir en livaktig kommers då krulligt hår skall rätas ut, svart hår skall blekas och kort hår förlängas. De gängse metoderna för att räta ut afrikanskt hår är dyra, obehagliga och hälsovådliga. Hudläkarförbundet slår i ett manifest fast att det rör sig om ”en feber” hos medelklassen, och hos de många i underklassen som hämtar sina skönhetsideal från medelklassen. Formalin, ammoniak och andra stickande, frätande ämnen vållar regelbundet skador och till och med dödsfall.

Intill nyligen var Heloisa Helena de Assis en fattig svart flicka i en av Rio de Janeiros kåkstäder.

– Jag hittade varken arbete eller fästman för mitt hårs skull, jag hade cabelo ruim, berättar hon.

Heloisa, som illa tålde de starka medlen, började experimentera på egen hand med örter och andra naturprodukter. Omsider fann hon en formel som gav samma resultat som de industriella preparaten, men utan deras sidoeffekter. I dag omsätter hon hundra miljoner kronor om året och har en hel linje med egna skönhetsprodukter, Beleza natural.

Men varför? I norra Europa spenderas goda miljoner på att locka och ondulera rakt hår. Varför skulle Brasilien, som så länge berömt sig av sin humana och ”rasdemokratiska” särart stressa sina döttrar att underkasta sig en så banal hår-kanon?

Sedan presidentdekretet 2001 om kompenserande särbehandling på hudfärgsområdet dyker det upp allt fler mörkhyade personer i bild och TV , både som väderleksuppläsare och som reklamens skönhetsideal. Men den blonda övervikten är fortfarande slående, med tanke på att   ; ; ; ; ; ; Brasilien &aum l;r ett land av ”pardos” – brunaktiga personer med både europeiska, afrikanska och uramerikanska arvsanlag. Bara stadsbor från förra seklets invandrarvågor, som ännu inte hunnit deponera sina gener i folkhavet, har grupptypiska utseenden. Men folkblandningen går mycket fort, och till och med japanerna, den mest konservativa minoriteten, gifter sig numera oftast utanför den egna gruppen.

En gång när jag höll ett föredrag om brasilianska rasrelationer protesterade en studentska: ”Jag blir yr i huvudet och begriper ingenting. Du säger att slavarna hade det värre i Brasilien men att rasismen var värre i USA; att de svarta i Brasilien hade det bättre än i USA efter slaveriet, men att myten om rasharmoni i Brasilien ändå är bluff!”

Man kan verkligen bli matt av att försöka bena upp begreppen ras, färg och klass i Brasilien. Jag brukar inleda med en anekdot som cirkulerar i olika tappningar. En far i staden Bahía har tre döttrar. Den äldsta gifter sig med en vit arbetare. Nästa dotter gifter sig med en svart läkare. När det blir den yngsta dotterns tur att göra sitt val är hon väl till mods, för hon tycker sig ha förstått att fadern inte har några fördomar. 

– Där har du fel, invänder fadern skarpt, det har jag visst det. En arbetare – endast om han är vit. Och en svart – endast om han är läkare.

Faderns skepsis mot svarta är högst konkret, men inte absolut. Likaså hans attityd mot lågutbildade. Han har både klass- och rasfördomar, men bägge dessa fördomar är förhandlingsbara.

Brasiliens raslandskap är inte binärt som USAs. Det är flerdimensionellt, individerna är punkter i ett koordinatsystem som har både en klass-axel och en hudfärgs-axel. Spridningen, socioekonomiskt och identitetsmässigt sett, blir långt mer sammansatt och oförutsägbar än i ett rasdeterministiskt samhälle som USA.

Det finns många inspirerade samtida skildringar från den majdag 1888 då ryktet om slaveriets avskaffande började fortplanta sig över Rio de Janeiros kullar. Alla lade ifrån sig vad de hade för händer och folksamlingar spärrade trafiken. När bekräftelsen kom slog förväntan över i eufori och hela staden blev en enda fest. Allt arbete upphörde, fyrverkeriskott korsade himlen och, mindes senare landets store författare Machado de Asis, ”för första och enda gången i livet såg jag människor alldeles galna av glädje”.

Det är inte litet. Samma sak som störtat USA i krig en mansålder tidigare vållade ingen konflikt alls i Brasilien. Alla firade, inte bara slavarna. Likadant under de långa åren av slaveridebatter: De som pläderade för systemet i USA åberopade tidigt de svartas medfödda underlägsenhet. I Brasilien framfördes aldrig några moraliska eller ideologiska argument för slaveriet. De som slog vakt om det medgav att det var orätt, men en ekonomisk nödvändighet så länge huvudparten av den europeiska utvandringen gick till Nordamerika.

Så snart plantageägarna i São Paulo förvissat sig om en alternativ källa till arbetskraft – Italiens landlösa jordproletärer – vände de ryggen åt slaveriet med en förbluffande pragmatism. I Brasilien kände folk i gemen att abolicão bringat landet heder. Vilken avgrundsdjup skillnad mot USAs söder som den träder fram i Faulkners romaner! Där kom det vita samhället aldrig mer i gängorna. Livet hade mist sin mening när ”sv ar t& amp;qu ot; ; in te längre bety dde ”slav”; när svarta barn också gick i skola.

En svart kunde lynchas och mördas i USAs söder långt in i vår tid för blotta misstanken om att ha kommit en vit kvinna nära. De flesta brasilianer var fria mulatter långt innan slaveriet tog slut! I USA kunde ställning och karriär gå till spillo på ett ögonblick, som när en fallucka öppnas, om en person beslogs med svart blod. Det händer i Mark Twains Puddn’head Wilson – på svenska En droppe negerblod – och i Faulkners Absalom, Absalom, som utspelar sig långt efter inbördeskriget. I Brasilien vidtog man åtgärder för att förhindra sådant: republikens ledande politiker Ruy Barbosa gav order om att alla slavregister skulle brännas, så att ingen skulle kunna generas av det som varit.

De här skriande skillnaderna mellan den nya världens bägge stora republiker pockade på en förklaring. Fram till rätt nyligen gällde två frestande teorier, amerikanen Frank Tannenbaums (1893-1969) tes om den katolska världens mer humana inställning till slaveri, och brasilianaren Gilberto Freyres (1900-1987) besläktade lära, lusotropicalismo, om portugisernas öppenhet och deras multikulturella inställning till kolonisering.

I sin lilla skrift Slave and Citizen visade Tannenbaum hur slaveriet varit en levande realitet på den Iberiska halvön under hela medeltiden. När portugiserna började köpa afrikaner av svarta och arabiska köpmän i början av 1400-talet rörde det sig inte om att införa ett nytt system. Man hade redan slavar och man hade fungerande institutioner och lagar på området. En slav var strängt taget en person som haft otur, inte en undermänniska. Kyrkan uppmuntrade frigivning och den spanska medeltidens störste kung, Alfonso den Vise (1252-1284) stadfäste slavarnas rättigheter i sina Siete Partidas. Detta bagage, menade Tannenbaum, förde spanjorer och portugiser med sig över havet.

Freyre föddes på ett sockergods i Recife i hjärtat av det koloniala Brasilien. I Casa grande e senzala – ”herrskapshus och slavkoja” skildrar han ömt de svarta ammor och köksflickor som hade hand om den vite gossen och födde upp honom med sina sagor, sånger och godsaker. På Freyres tid var akademiskt liv i Brasilien infekterat av humbugartade europeiska rasteorier. När han kom till Columbiauniversitetet i New York för studier under Franz Boas var det som om han andats frisk luft för första gången. Boas tes, omstörtande då och trivial idag, var att det inte är blod av olika halt utan olika kulturer som blandats under människans historia. Freyre överväldigades av en ny insikt: Folkblandningen var inte en skavank utan Brasiliens särart och storhet. Det blev hans budskap till sina landsmän och han utformade det så suggestivt att det förblir en hörnsten i brasilianskt nationalmedvetande.       

Freyres vision av Brasilien var romantisk, men den var inte fritt uppfunnen. Vita stadsbor i dagens São Paulo lever i en vardagskultur som är impregnerad av det afro-portugisiska kulturmötets hybrider; ord, maträtter, musik, vidskepelser och mycket annat som inte längre går att urskilja. Det finns inget jämförbart att visa upp i USA.

Ur Freyres inspirerade skildringar spirade dessvärre en solskenshistoria om Brasilien som ett samhälle fritt från rasism. Den brasilianska rasismen låg inte i öppen dag, och när så många av de infödda inte såg den få r m an f&ou ml;rl&a ring; ;t a d e främlingar so m tjusades den rasdemokratiska myten. Författaren Stefan Zweig flydde 1940 från ett Europa som ödelagts av rasism och nationalism. När han pustade ut i sitt nya tropiska hemland kände han att han kommit till en from lustgård, där barn lekte samman, studerade samman och kurtiserade varandra i en brokig idyll. Brasilien blev för Zweig en bild av mänskligheten före fallet, innan den drivits från vettet av rasens och nationalismens trolltrummor.

Idén om rasdemokratin bidrog till social frid därför – inte trots – att den var förljugen. Afrobrasilianer och i synnerhet ättlingarna till dem som befriades 1888 var underrepresenterade i högre yrken, det var väntat. Men den rådande känslan att tiden skulle läka och ställa detta till rätta hade inte fog för sig. Rasfördomar florerade visst och många myndigheter bedrev i det tysta informell diskriminering – som t.ex utrikesdepartementet, som aldrig antog några mörka personer. (Först 2001, efter presidentdekretet om särbehandling, fick UD icke-vita aspiranter.)

Som så ofta i det europafixerade Brasiliens tankeliv kom impulsen till nytänkande från främlingar. När den franske sociologen Roger Bastide 1938 värvades till det nya universitetet i São Paulo var det upptakten till en intellektuell revolution. Bastide hade inget tålamod med de sockersöta legenderna. Han skickade sina elever som apostlar ut i det stora landet med uppdraget att utforska hur det verkligen låg till. Efter att de botaniserat i undervegetationen av folklig och institutionell rasism var det inte mycket kvar av den rasdemokratiska myten. Till och med fotbollen, rasdemokratins skyltfönster, blev burdust avklädd. Bastides elever blev efterkrigstidens intellektuella galjonsfigurer i Brasilien: Florestan Fernandez, Octavio Yanni och Fernando Henrique Cardoso, som 1994 valdes till Brasiliens president. 2001 när han genomdrev kvoterad särbehandling berörde han det absurda i att landet inte hade några mörkhyade diplomater:

”Vi behöver en diplomatisk kår som speglar vårt samhälle. Vi är inte ett vitt samhälle, och vi skall inte längre låta oss representeras utomlands som om vi vore det.”    

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Häromåret väckte fotbollsstjärnan Ronaldo löje då han deklarerade att han numera betraktar sig som vit. Yttrandet gjorde ingen lycka i Brasilien heller, men där begrep man åtminstone vad han menade. Han, som nått celebriteternas stratosfär, avlat barn med en bländvit fotomodell och regelbundet rakade sitt krulliga hår – kände att vitheten var segrarens lön.

Brodwyn Fischer från Northwestern University undersökte nyligen decennier av polisrapporter i Rios domstolsarkiv på jakt efter rasdiskriminerande vittnesbörd. Hon hittade långt mindre än väntat, men mycket annat intressant. Ett dokumenterat slagsmål utbröt då en vit bråkstake kallade en icke-vit person ”din fräcke neger” och ”vagabundo”. Den kränkte, som hade fast arbete vid järnvägen och rakt inte var någon ”vagabundo”, utbrast:

– Det är du som neger, jag är tågkonduktör och en ordentlig karl!

Den vite parten i bråket förstod innebörden: den andre anklagade honom inte för att ha mörk hy, utan f&oum l;r att vara en socialt miss lyckad pe rson . Liksom Ronaldo ans& aring;g sig ha tagit steget upp till vit nivå, så kan en vit person i Brasilien falla så djupt att han – jag har hört det sägas – ”blir nästan svart”. (Se Mats Lundahls artikel härintill för ett slående exempel på samma fenomen från Haiti.)

I detta flytande och bedrägliga spel blandas mätbara kategorier som klass, färg och framgång med fåfängligheter som uträtat hår och blekande ansiktskrämer till ett svårfångat nationellt syndrom, där din subjektiva hudfärg är en funktion av ett antal variabler. Brasiliens modell må vara hycklande och schitzofren, men den ledde aldrig till sådant bestialiskt och kompakt förtryck som i USA. Där pressade den omedgörliga rasismen ihop alla ”svarta” i en enda sociologisk klump. Det var just denna utsatthet som tvingade USAs ”blacks” – oavsett kulör – att skapa nationella organisationer och odla solidaritet.  

Men USAs rasism var ”bättre”, just därför att den var entydig och kompromisslös, hävdar nu många svarta brasilianska aktivister. I Brasilien är få inburade i sin identitet, och eftersom samhället har givit mulatter och duktiga svarta frisedel in i medelklassen har ingen solid afro-identitet kunnat uppstå. Gruppen har systematiskt förlorat sina potentiella ledare, för när dessa vinner ära och framgång är det sista de har lust till att hudflänga det samhälle som accepterat dem.

Vi vet numera att slavarna hade det sämre i Brasilien än i USA. Slavhandeln till USA stoppades tidigare, och återväxten måste säkras. I Brasilien lönade det sig bättre att köra slut på en slav och köpa en ny vuxen, än att vårda, föda och kläda en infödd slav i femton år innan han började ge avkastning.

Portugiser var inte snällare än britter, men de hade långt färre vita kvinnor till hands än Nordamerikas kolonister. I USA behövdes slavar endast för en sak: plantagearbete. I Brasilien behövdes de för alla sysslor. I Brasilien var till och med de som jagade förrymda slavar svarta, något otänkbart i USA, där fria svarta redan före självständigheten var förbjudna att bära vapen. (I Brasilien bar ofta svarta slavar vapen.)

I USA, där slavar haft strängt definierade sysslor, gick hatet och misstron mot fria svarta genom märg och ben. I Brasilien, där slavar användes till allt – Rio de Janeiros kommun hade egna renhållningsslavar – hade alla stött på svarta affärsmän, politiker och vetenskapsmän långt innan slaveriet ändade, och åsynen av ex-slavar på den fria arbetsmarknaden väckte ingen principiell harm. Det var materiella, långt mer än kulturella, faktorer, som dikterade samhällenas disparata utveckling.

NATHAN SHACHAR