Nick Cohen är en rasande tjur, men av en typ som jag gillar. Han har ofta samma hjältar som jag: Ayaan Hirsi Ali, vars intolerans mot intoleransen otroligt nog ofta har begränsat hennes beundrarskara till högern; den nyligen avlidne Maqbool Husain, en indisk konstnär vars målningar stoppats av pöbeln; Salman Rushdie, av många fortfarande kritiserad för att han upprörde bigotta personer genom litteratur; och Flemming Rose, kulturredaktör för Jyllands-Posten, den danska tidning som publicerade kontroversiella teckningar av profeten Muhammed 2005. Cohen är beredd att diskutera yttrandefriheten på allvar, utan att förfalla till trångsyntheten hos lobbygrupper.

Han rasar åt alla håll, ofta samtidigt, men den största kraften i YouCan’t Read This Book riktas, liksom i hans krönikor i bland annat The Observer, mot religiöst hat. Islamism är en av de två stora måltavlorna; västerländska liberalers feghet den andra.

Bokens övergripande tema är censur av ett eller annat slag – från mordhot som den ena ytterligheten till utnyttjandet av de strikta engelska förtalslagarna som den andra. I sina angrepp på liberaler återkommer han till ett tema från sin förra bok, What’sLeft? How Liberals LostTheir Way (2007), om hur han ser sina forna kamrater som oförmögna att skilja mellan verkligt och inbillat ont.

Mordhoten mot Hirsi Ali, Rushdie och de danska tecknarna är välbekanta inslag i samtidshistorien. Och även om ingen av de två förstnämnda har skadats, så visade morden på Hirsi Alis tidigare medarbetare Theo van Gogh och en översättare av Rushdies Satansverserna, liksom mordförsöket på en av de danska tecknarna, att hoten var reella och sannolikt skulle ha förverkligats om de hotade inte hade stått under beskydd.

Något som oftare glömts bort, men inte av Cohen, var det reaktionära svaret bland många i västvärlden. Rushdie klandrades av sådana framstående personer som John le Carré – som skrev att ”det finns ingen lag här i livet eller naturen som säger att man ostraffat kan förolämpa stora religioner”.

Historikern Hugh Trevor-Roper gick längre än så: ”Jag skulle inte fälla några tårar”, sade han, ”om några brittiska muslimer som ogillar hans uppförande skulle hejda honom i en mörk gränd och försöka förbättra det”. Bill Clinton fördömde de danska teckningarna; och Hirsi Alis belackare är fortfarande legio. Jack Straw berömde, under sin tid som inrikesminister, den brittiska pressen för att de inte hade publicerat teckningarna. Det sistnämnda var i själva verket en skamlig episod, särskilt för de tidningar som mest högljutt basunerar ut sitt frihetsengagemang. Ännu i skrivande stund försöker indiska tjänstemän övertala Rushdie att inte medverka vid litteraturfestivalen i Jaipur på grund av extremistiska hot.

Cohens förakt för ryggradslösa liberaler är om något större än hans avsky för våldsamma islamister. Han menar att de förra saknar tilltro till den intellektuella friheten och ”inte inser att de flesta människor i moderna demokratier inte hyser hemliga fascistiska fantasier och att det bästa sättet att reagera på dem som gör det, är att bemöta deras dåliga argument med bättre argument”.

Detta är bra, handfast material – och det spelar verkligen roll. Däremot håller jag inte med honom när han ger sig på de brittiska förtalslagarna. Det är sant att de genom sin stränghet lockar personer som inte har mycket till rykte att skydda.

Och det är sant att bara de rika utan vidare har råd med kostnaderna för en stämning. Detta behöver reformeras. Men förtalslagstiftningen är till för att skydda mot rykten, och med tanke på de lögner och anklagelser som sprids så tanklöst – vilket bekräftas av vittnesmålen kring de brittiska tabloidernas telefonavlyssning – behövs det en sådan lag, och dess stränghet kunde lika gärna hyllas som beklagas. Den behöver inte dämpa undersökningsivern – bara stimulera den att se till att allt blir rätt.

Cohen ger också prov på ett visst slarv. Han tillskriver alla västerländska radikaler ”trångsynta resonemang” och ”narcissism”, men det finns många inom vänstern som menar att friheten prövas som bäst när den utmanas av rädslan. Han gormar på om finansbranschen, och istället för att seriöst reflektera över hur dess verksamhet skulle kunna regleras förkunnar han att ”förståndiga länder bör behandla banker som fientliga främmande makter”.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Han hudflänger författarna Ian Buruma och Timothy Garton Ash för deras kritik av Hirsi Ali – utan att nämna att Garton Ash offentligt har beklagat sin beskrivning av henne som ”upplysningsfundamentalist” och hedrat hennes mod. Rasande tjurar är inte så noggranna. Inte heller skiljer de tillräckligt tydligt mellan maningar till religiöst mord och lagar avsedda att förhindra falsk ryktesspridning. Men bland dagens kommentatorer i Storbritannien är Cohen utan tvivel en av dem som är mest engagerad i de friheter som den demokratin har skänkt oss.

Recensionen är även publicerad i Financial Times.

Översättning: Jim Jakobsson