Denna gula flod kom händelsevis att alstra en nation identifierad genom sitt gula hudpigment. Dessutom talar detta folk om sin första förfader som den Gula Kejsaren. I dag är var femte människa på jordens yta en ättling till den Gula Kejsaren. (Su, 1991, s. 9)

Hur förklarar vi fortlevnaden av rasistiska trossystem över stora delar av jorden? En vanlig förklaring – som föreslagits av till exempel den populäre historikern Nial Ferguson – är att rasklassificeringar är så utbredda eftersom de är verkliga. Med åberopande av nya forskningsrön om människans genetik hävdar denna det ”sunda förnuftets” modell att människans beteende är programmerat att skydda den egna sorten och bekämpa dem som hör till en annan ras: lika attraherar lika. En annan, lika populär förklaring avfärdar vetenskapen som ren mytbildning och visar i stället att en global rasism präglar den globala kapitalismens ideologier och strukturer. Enligt denna ”impositionsmodell”, som omfattas av en rad personer från Oliver Cox till Fidel Castro, producerar den globala arbetsfördelningen en ”omvänd rasism” genom att former av diskriminering utgående från centrum internaliseras och reproduceras av periferin. Än mer inflytelserik är ”spridningsmodellen”, eller dammolnsteorin: ”västerniseringen”, det vill säga det västerländska samhällsinflytandet, har enligt företrädare för moderniseringsteorin lett till en spridning av rasismen från Europa till resten av världen, genom att fördomar kopieras och assimileras lokalt och tränger ut traditionella former av diskriminering.

Alla tre förklaringsmodellerna är kraftfulla i sin enkelhet, men faller till slut på att de tolkar rasismen som ett enhetligt fenomen, som om det bara fanns en enda form av rasism som vore universell i fråga om ursprung, innebörd, orsaker och verkningar. De upprepar också en eurocentrisk fördom genom att förbise det bestående inflytandet från moraliska och kognitiva traditioner i Asien, Afrika, Amerika och Mellanöstern: de framställer människor som endast passiva mottagare av främmande idéer och företeelser. Vi borde i stället erkänna människor som aktiva historiska agenter som över hela jorden tolkat, anpassat, omvandlat och rentav förkastat rasismen på sina egna, särpräglade sätt. För att förstå rasdiskursens bestående dragningskraft måste man inse att den är långtifrån ett fixerat eller statiskt fenomen, utan kan anta många olika former och anpassas efter olika historiska omständigheter. Den interaktiva tolkningsmodell jag här presenterar betonar de världsbilder som konstrueras av lokala historiska aktörer, samtidigt som den analyserar de komplexa kognitiva, sociala och politiska dimensionerna bakom den infödda befolkningens övertagande av rasistiska trossystem. Kort sagt, den fokuserar på aktiv och kreativ tillägnelse snarare än passivt övertagande. Den interaktiva modellen, som grundas på receptionsstudier, stöter emellertid genast på en avsevärd utmaning: om de lokala tolkningarna av rasismen är betydelsefulla, behöver vi detaljerade djupstudier baserade på de lokala språken, något som nästan helt försummats av de tre ovan nämnda eurocentriska modellerna. Så sent som 1992 publicerades den första systematiska historiska analysen av ett rasistiskt trossystem utanför Europa och Amerika, med detaljerade uppgifter om hur rasism vuxit fram, spridits och konsoliderats i ett specifikt fall, Kina (Dikötter 1992; alla referenser är till denn a bok om inte annat anges). Sedan dess har det presenterats material även om Japan, vilket har befäst den interaktiva förklaringsmodellen (för en introduktion, se Dikötter 1997).

Den första viktiga poäng som framkom vid studiet av rasismen i Kina och andra delar av världen är betydelsen av redan givna kognitiva och sociala traditioner. I Kina, som vi i den här korta översikten skall koncentrera oss på, hade färgen ”gul” positiva konnotationer långt innan rasistiska trossystem infördes från utlandet. I Europa uppkom föreställningen om en ”gul ras” troligen först vid slutet av 1600-talet, som en reaktion på jesuiternas rapporter från Kina om den gula färgens symboliska värde. Begreppet existerade inte under antiken, och användes inte av medeltida upptäcktsresande som Marco Polo, Pian del Carpini, Bento de Goes eller arabiska handelsmän. År 1655 beskrev den första europeiska expeditionen till Qing kineserna som vithyade, med ”likadan hud som européerna”, förutom vissa invånare i söder vars hud var ”lätt brun”. Det första vetenskapliga verk i vilket begreppet om en ”gul ras” förekom var François Berniers ”Etrennes adressées à Madame de la Sablière pour l’année 1688” (Huard, 1942) . Till detta kommer att termen ”gul” i Kina var förknippad med starkt positiva innebörder. Gult, en av de fem ”rena” färgerna i Kina, hade länge konnoterat kejsarvärdigheten och symboliserade Mitten. Det var färgen för Kejsaren i Mittens rike, urhemmet för ”den Gula Kejsarens ättlingar”, som antogs härstamma från Gula flodens dal. Den regeringstrogne Wang Fuzhi (1619-92), vars inflytande sträcker sig fram till början av 1900-talet, gav ett av sina viktigare verk titeln Gula boken (Huangshu) (1656). I det sista kapitlet kontrasterades den kejserliga färgen gul med ”blandade” färger, och Kina betecknades som den ”gula mitten”. Bland folket cirkulerade legender om människornas ursprung, där ädla människor (liangmin) skapades av gul lera och oädla människor (jianmin) av simpelt rep. Huang Zunxian (1848-1905) noterade tjugo år gammal i sin dagbok att ”alla människor är gjorda av gul lera”. Vid femtiofem, som en av de ledande reformatorerna under den sena kejsartiden och en viktig förespråkare för rasteorier, ställde han sig öppet frågan: ”Varför är den gula rasen inte den enda rasen i världen?”

Även på andra nivåer kan man finna en stark resonans mellan det inhemska samhällets världsbilder och rasistiska trossystem: ett nyckelexempel är den patrilinjära traditionen. Den sista dynastin, grundad 1644, präglades av en konsolidering av den patrilinjära kulten, som centrum för en bred social reformrörelse i vilken familjen och ätten (zu) betonades. Under hela 1800-talet förekom stora slitningar mellan olika ätter, som ett resultat av ökad konkurrens om naturresurser, behovet av att kontrollera handelsstäder, det gradvisa undergrävandet av samhällsordningen och organisatoriska störningar orsakade av det demografiska trycket. Militariseringen av starka ätter befäste folkliga idéer om släktsolidaritet, vilket i sin tur tvingade mer lösligt organiserade grupper att bilda en gemensam bördssammanslutning under adelns ledning. Även på hovets nivå blev härstamningsideologier allt viktigare, särskilt genom urholkningen av den kulturella identitetskänslan bland manchuaristokraterna – grundarna av Qingdynastin år 164 4. Pamela Cro s sley har visat hur gruppidentitet genom patrilinjär härstamning blev viktig under Qianlongperioden (1736-95), när hovet gradvis utvecklade en ridig klassificering av skilda släktlinjer (zu) för att skilja mellan hanfolket, manchuer, mongoler och tibetaner (Crossley, 1990). På tre skilda samhällsnivåer – inom den folkliga kulturen, adelssamhället och hovpolitiken – kom ett och samma begrepp om patrilinjär härstamning alltså att tillämpas i stor skala för att skapa och upprätthålla gränserna mellan olika grupper.

Men även om dessa olika kognitiva traditioner, sociala grupperingar och politiska strukturer var väsentliga, var de inte tillräckliga för att leda till formuleringen av ett rasistiskt trossystem. Rasteorier blev möjliga först genom framväxten av vetenskaplig kunskap i Europa från och med sent 1700-tal, då vetenskapen erbjöd ett helt nytt synsätt som för första gången gjorde det möjligt att tänka systematiskt kring relationen mellan kultur och biologi. Genom rasteorier, först i delar av Europa och gradvis i andra hörn av världen, försökte man förklara kulturella skillnader som naturliga skillnader och framställa sociala grupper som biologiska enheter: rasteoretiker lade beslag på vetenskapen, från kraniologi till genetik, för att få de gränser de konstruerat mellan olika grupper att framstå som objektivt grundade i naturlagar.

Över hela världen kan man finna negativa attityder till individers eller befolkningsgruppers fysiska utseende redan före den moderna epoken, men dessa attityder bildade sällan ett sammanhängande system som kunde legitimera sociala införlivanden eller uteslutningar. Ett rasistiskt trossystem uppkom i Kina först med den reformrörelse som växte fram efter landets nederlag i kriget med Japan 1894-95. Ledande gestalter som Liang Qichao (1873-1929) och Kang Youwei (1858-1927) tillägnade sig selektivt vetenskaplig kunskap från utländska källor för att skapa en ny känsla av gruppidentitet. I strävan efter rikedom och makt efter landets militära nederlag, och i behov av ett enande begrepp som kunde sammanföra kejsarens alla undersåtar till en mäktig nation stark nog att stå emot de utländska kränkningar som hade inletts med det första opiumkriget (1839-1842), använde sig reformatorerna av nya evolutionära teorier från England för att framställa världen som ett slagfält där olika raser kämpade för att överleva. De åberopade sig också på den patrilinjära kulturen för att framställa hela Kinas befolkning som ättlingar till den Gula Kejsaren. Med utgångspunkt i den inhemska erfarenheten av släktfejder, som präglade samhällsklimatet i den sena kejsartidens Kina, konstruerade reformatorerna en rasorienterad världsbild där ”gula” konkurrerade med ”vita” om makten över degenererade släkten av ”bruna”, ”svarta” och ”röda”. Begreppet ”ras”, som gynnades av sin släktskap med härstamningstänkandet, kom efterhand att bli den vanligaste symbolen för nationell sammanhållning, och ersatte permanent mer konventionella emblem för kulturell identitet.

Hotet om rasens utdöende (miezhong), en verkningsfull skräckpropaganda baserad på en mer folklig oro för släktens utslocknande (miezu), framfördes ofta för att backa upp reformatorernas förändringsbudskap inför imperialistiska aggressioner: ”De kommer att förslava oss och hindra vår fysiska och andliga utveckling… De bruna och svarta r aserna svävar ständigt m el lan liv och död, varför skulle inte de 400 miljonerna gula människorna göra det?” I reformatorernas symboliska nätverk av rasbestämda ”andra” ställdes de dominerande ”vita” och ”gula raserna” mot de ”mörkare raserna”, som var dömda att dö ut på grund av sin ärftliga otillräcklighet. Den sociala hierarkin mellan olika folkgrupper i kejsarriket utvidgades till föreställningen om en rashierarki karaktäriserad av ”ädla” (guizhong) och ”oädla” (jianzhong) , ”överlägsna” (youzhong) och ”underlägsna” (liezhong) , ”historiska” och ”ahistoriska” raser (yolishi de zhongzu). Åtskillnaden mellan ”vanligt folk” (liangmin) och ”simpelt folk” (jianmin) , som var utbredd i Kina fram till tidigt 1700-tal, fick genklang hos Tang Caichang (1867-1900), som ställde ”ädla raser” (liangzhong) mot ”oädla raser” (jianzhong) . Han formulerade sin syn i välbalanserade satser som vittnade om hans klassiska skolning: ”Gula och vita är visa, röda och svarta är dumma; gula och vita är härskare, röda och svarta är slavar; gula och vita är enade, röda och svarta är splittrade.”

Ur kombinationen av vetenskap och nationalistisk politik utvecklades en vision om rasförnyelse. Reformatorerna lade fram förslag om en form av konstitutionell monarki som skulle inkludera manchukejsaren: deras begrepp om en ”gul ras” (huangzhong) var tillräckligt brett för att omfatta alla människor i Mittens rike. I spåren av den misslyckade Hundradagarsreformen 1898, som fick sitt slut när änkekejsarinnan upphävde alla reformbeslut och avrättade flera av de ämbetsmän som verkat för reformer, började ett antal radikala intellektuella förespråka störtandet av Qing-dynastin. Inte utan vissa ekon av 1789 och 1848 års politiska revolutioner i Europa framställde de anti-manchuistiska revolutionärerna den härskande eliten som en underlägsen ”ras” ansvarig för en katastrofal politik som lett till landets förfall, medan större delen av Kinas befolkning uppfattades höra till en homogen ras, hanfolket. Själva begreppet om hanfolket som en särskild ras växte fram i en kontext av motstånd mot såväl utländska makter som de härskande manchuerna.

För revolutionärerna var begreppet om en ”gul ras” inte helt adekvat eftersom det inbegrep de förhatliga manchuerna. Medan reformatorerna uppfattade ras (zhongzu) som en biologisk förlängning av ätten (zu), omfattande alla människor på den Gula Kejsarens mark, så uteslöt revolutionärerna mongoler, manchuer, tibetaner och andra folkgrupper från sin rasdefinition som inskränktes till hanfolket, vilka betecknades som en minzu.

Minzu, en nyckelterm som efter 1949 användes utbytbart för såväl ”etnisk grupp” som ”nationalitet”, refererade till en grupp av gemensam härstamning med en särskild kultur och ett särskilt territorium. Under den inledande perioden från 1902 till 1911, när Qing-imperiet kollapsade, användes termen minzu för att betona symboliska blods- och härstamningslinjer: ”nationaliteter” som politiska enheter jämställdes med ”raser” som biologiska enheter. I den nationalistiska ideologin under 1900-talets första decennium tänktes minzu vara baserad på en bestämd grupp människor som kallades &q uot;han”, tydligt avgränsad i kraft av en f& amp;oum l;rmodad gemensam härstamning. Sun Yatsen (1866-1925) blev en av de främsta företrädarna för en kinesisk minzu, som han hävdade hölls samman framför allt av en ”blodsgemenskap”. Minzuzhuyi, eller ”läran om minzu”, blev den term som användes för översätta nationalismens ideologi till modern mandarin, vilket tydligt visar på den överlappning man föreställde sig mellan nation och ras. Nationalism var den första principen i Sun Yatsens ”Folkets tre principer” och har därefter anammats av både Guomindang och det kinesiska kommunistpartiet.

Medan det rasistiska trossystemet vid slutet av 1800-talet alltså växte fram i samband med motstånd mot såväl manchuhärskare som utländska makter, har det periodvis återuppväckts under hela 1900-talet. Efter Deng Xiaopings makttillträde 1978 började vetenskapens språk gradvis ersätta den kommunistiska ideologin på ett flertal politiskt känsliga områden. Inom paleoantropologin kan man se hur ras och nation sammanföll i den vetenskapliga forskningen under 1980- och 1990-talet (de följande två avsnitten bygger på Dikötter 1998). Ledande forskare har framställt Pekingmänniskan vid Zhoukoudian som ”förfader” till den ”mongoloida rasen” (Menggu renzhong) . Ett stort antal hominidtänder, skallfragment och apfossil har sedan 1949 upptäckts på olika utgrävningsplatser över hela Kina, och dessa fynd har använts för att stödja uppfattningen att dagens ”gula ras” (huangzhong) härstammar i direkt nedstigande led från sin hominida anfader i Kina.

Även om paleoantropologer i Kina erkänner att evidensen i form av hittills upptäckt fossilmaterial pekar på Afrika som mänsklighetens vagga, har högt ansedda forskare som Jia Lanpo upprepade gånger understrukit att människan verkliga ursprung bör lokaliseras till Östasien. Wu Rukang, likaså en av Kinas mest respekterade paleoantropologer, kom mycket nära att försvara en polygenisk tes (tanken att mänskligheten har flera olika ursprung) genom att dra upp olika geografiska områden för den ”gula rasen” (Kina) , den ”svarta rasen” (Afrika) och den ”vita rasen” (Europa) : ”De fossil av homo sapiens som påträffats i Kina visar alla tydligt den gula rasens särdrag (…) vilket pekar på kontinuiteten mellan dem, den gula rasen och dagens kinesiska folk.” Serologiska studier har också utförts för att framhäva alla minoriteters biologiska närhet till hanfolket. Uppskattningar av genetiskt avstånd baserade på genfrekvens, i huvudsak utförda på initiativ av professor Zhao Tongmao, uppges ha slagit fast att rasskillnaderna mellan folkgrupper i Kina – inklusive tibetaner, mongoler och uyghurer – är jämförelsevis små. Serologer har också konstaterat att den ”negroida rasen” och den ”kaukasiska rasen” är närmare besläktade med varandra än med den ”mongoloida rasen”. Zhao Tongmao placerar hanfolket alldeles i mitten av sin karta, med förgreningar som gradvis inordnar Kinas övriga minoritetsgrupper i ett träd som framhäver det genetiska avståndet mellan ”gula” å ena sidan och ”vita” och ’svarta” å den andra. I sin sammanfattning understryker han att hanfolket är den ”gula rasens” huvudgren i Kina, som alla minoritetsgrupper kan spåras tillbaka till: de politiska gränserna för Folkrepubliken Kina tycks med andra ord vara grundade på ty dliga biologiska markörer för genetiskt avstånd.

På ett liknande sätt blir skallar, hår, ögon, näsor, öron, hela kroppar och till och med könsorgan på tusentals personer rutinmässigt mätta, vägda och bedömda av kinesiska antropometriker som försöker identifiera ”de utmärkande dragen” (tezheng) hos minoritetsfolken. För att bara ta ett exempel så drar Zhang Zhenbiao, en notorisk antropometriker som skriver i den prestigefyllda Acta Anthropologica Sinica, följande slutsats efter mätningar utförda på 145 tibetaner: ”För att sammanfatta: resultatet av denna undersökning av utmärkande drag hos samtida tibetaners huvuden och ansikten visar att deras huvuden och ansikten i grunden liknar dem hos flera andra nationaliteter i vårt land, särskilt de i landets norra och nordvästra delar (inklusive hanfolket och nationella minoriteter). Det står utom tvivel att tibetanerna och övriga nationaliteter i vårt land härstammar från ett gemensamt ursprung och, vad gäller sina fysiska kännetecken, tillhör en och samma östasiatiska typ av den gula rasen [huangzhongren de Dongya leixing.” Medan den vetenskapliga kunskapen används för att konstruera en teori om gemensam härstamning, framställs det dominerande hanfolket som kärnan i en ”gul ras” som i sina marginaler omfattar samtliga minoritetsfolk. Inom såväl vetenskapliga institutioner som regeringskretsar framställs olika folkgrupper i Kina ofta som en relativt homogen härstamningsgrupp, med ett och samma ursprung och en obruten härstamningslinje som kan spåras tillbaka till den Gula Kejsaren. Dagens Kina är, kort sagt, inte i första hand en ”civilisation som låtsas vara en stat”, med Lucien Pyes formulering (Pye, 1994, s. 58), utan snarare ett imperium med anspråk på att vara en ras.

Flera element framstår som fundamentala i den lokala utformningen av ett rasistiskt trossystem. Först och främst har vi den trovärdighet som rasdiskursen erhöll av vetenskapen som ett system för organiserade studier av den naturliga världen från och med slutet av 1700-talet: om vetenskapen kunde producera ångbåtar och förutsäga himlakropparnas rörelser, måste den inte på ett lika effektivt sätt kunna användas för att dela upp mänskligheten i skilda biologiska grupper? Medan vetenskapens prestige var avgörande för rasdiskursens framgångar fanns det ett sådant överflöd av inbördes oförenliga teorier att i stort sett vilken hållning som helst kunde rättfärdigas i vetenskapens namn. I Frankrike och Kina till exempel var mjuka tolkningar av ärftlighet mer populära än genetikens hårda språk, då de gjorde det möjligt att framställa ”ras” som en flexibel snarare än orubblig entitet, med möjlighet att förändras till det bättre – en tanken grundad på neo-lamarckism snarare än neo-darwinism.

Lika viktig var en ny jämlikhetspolitik. Vare sig man talar om självständigheten i USA 1776, revolutionerna i Europa 1848 eller den anti-manchuistiska revolutionen 1911, försökte nationalisterna rasera inre gränsdragningar, ofta men inte alltid baserade på börd (kunglighet, adelskap, aristokrati), för att i stället konstruera yttre gränser mellan folk definierade som nationer; och detta gjordes ofta genom att framställa dem som biologiska enheter i termer av ”ras”. Men även vissa element av kognitiv kontinuitet var betydelsefulla, då nya rasvokabulärer ofta fick större genomslag i en k ulturell miljö med beredskap för att betona verkliga eller upplevda fysiska skillnader mellan människor. Så var till exempel fallet med innebörden av färgen gul och utbredningen av patrilinjära sociala organisationsformer i Kina. Ett motexempel kan illustrera poängen: enligt MacGaffey (1972) var den traditionella kosmologin bland BaKongo, en folkgrupp hemmahörig vid Afrikas Atlantkust, baserad på en komplementär opposition mellan denna värld och hinsidesvärlden. Man trodde att de dödas hud blev vit när de korsade vattnet för att förenas med andarna i den andra världen. När européer först kom i kontakt med BaKongo-folket trodde man att nykomlingarna stigit upp ur vattnet, som de om natten återvände till för att sova. Denna sammansmältande världsbild gjorde att BaKongo-folket inte skilde mellan civilisationer i rastermer, vilket förhindrade uppkomsten av en skarp distinktion mellan europeisk kultur och BaKongos egen kosmologi. Som en följd av detta var kongolesernas symboliska universum anmärkningsvärt motståndskraftigt mot decennier av koncentrerat kolonialt inflytande, inklusive det rasistiska maskineri som upprätthölls av missionärer och imperiets företrädare.

Rasistiska trossystem är alltså ett globalt fenomen, även om de varken är enhetliga eller universella. De förenas av ett gemensamt språk övertaget från vetenskapen och en gemensam politik baserad på en vision om jämlikhet inom den egna rasen, men de kan också variera starkt beroende på lokala kognitiva traditioner och det politiska sammanhanget: just flexibiliteten är ett av skälen till att rasdiskursen har kommit att användas i så många olika historiska kontexter. Detta drag förklarar också dess fortlevnad över stora delar av världen ännu i våra dagar, förstärkt av ständigt nya begrepp inlånade från vetenskapen, med gentekniken och Human Genome Project som de senaste exemplen.

FRANK DIKÖTTER 

Referenser:
Crossley, Pamela Kyle, 1990, ”Thinking about ethnicity in early modern China”, Late Imperial China, 11: 1, s. 1-35
Dikötter, Frank (red.), 1997, The Construction of Racial Identities in China and Japan: Historical and Contemporary Perspectives, London: C. Hurst; Honolulu: University of Hawaii Press
Dikötter, Frank, 1992, The Discourse of Race in Modern China, London: Hurst; Stanford: Stanford University Press
Dikötter, Frank, 1998, ”Reading the body: Genetic knowledge and social marginalisation in the PRC”, China Information, 13: 2-3, s. 1-13
Huard, Pierre, 1942, ”Depuis quand avons-nous la notion d’une race jaune?”, Institut Indochinois pour l’Etude de l’Homme, 4, s. 40-1
MacGaffey, William, 1972, ”The West in Congolese experience”, i P. D. Curtin, Africa and the West. Intellectual Responses to European Culture, Madison: University of Wisconsin Press, s. 49-74
Pye, Lucien W., 1990, ”China: Erratic state, frustrated society”, Foreign Affairs, 69: 4, s. 56-74
Su Xiaokang, 1991, ”River Elegy”, Chinese Sociology and Anthropology, 24: 2, s. 9