Den kinesiske historikern Yang Jisheng­ är född 1940. 2008 gav han ut en omfattande historik över den mas­svält­­ som kostade 36 miljoner människor­ livet mellan 1958 och 1962; den spreds underjordiskt i Kina innan den utkom på engelska under titel Tombstone år 2012. Han har förbjudits att lämna landet och antar sig ständigt övervakad men fortsätter ändå modigt att söka sanningen i sin senaste bok, om den kulturrevolution som inleddes 1966. ”I varje uppsving av motgångar och strider kastades vanliga människor in och mörbultades i yttersta förtvivlan, medan Mao, på sin höga höjd, djärvt förklarade: ’Se, världen vänder sig upp och ned!’ Jag har använt detta uttryck som titel på min bok för att peka på omfattningen av detta kaos och lidande.”

Kulturrevolutionen måste ses mot bakgrund av den massvält som följde på den av Mao lanserade kampanjen stora­ språnget, som i ett slag skulle kollektivisera jordbruket och industrialisera landet. Men när det gällde ekonomi och vetenskap var Mao brottsligt inkompetent. Jordar och skördar förstördes, värdelös metall producerades i tiotusentals ton, myndigheterna ljög ihop strålande produktionssiffror. Tills döda människor längs vägar och i städer och talrika rapporter om kannibalism bland de överlevande inte gick att förtiga längre. Man fick slå till reträtt och rätta sig efter fakta och erfarenheter.

Men Mao tog inte lärdom. Han skyllde på andra och riktade sin värs­ta vrede mot partiveteranen och tillika landets president, Liu Shaoqi. Denne försvarade sig med att hänvisa till fasorna under stora språnget: ”Historien kommer att minnas den roll du och jag hade då så många människor svalt, och även kannibalismen kommer man att minnas!” Mao glömde aldrig att Liu hade trotsat honom och planerade en ny kampanj mot de byråkrater som ville reducera honom till blott en hyllad symbol.

Men det handlar inte om demokrati. Över alla människor står Mao själv.

Maktspelaren Mao gick utanför den etablerade maktstrukturen och vädjade särskilt till de unga med paroller som ”Det är rätt att göra uppror”. Sommaren 1966 hyllades upproriska studentledare medan partiauktoriteter fick göra självkritik. Då partiets centralkommitté möttes gick Mao och hans eftersägare, bland dem hans egen hustru Jiang Qing och premiärministern Zhou Enlai, till angrepp mot Liu Shaoqi. Lin Biao, en veteran med militära meriter, valdes till nummer två i partihierarkin.

Yang pekar på Maos utopiska visioner, som i det cirkulär från maj 1967 där ordföranden talar om ”kommunismens nya människa”. Man skulle jämställa tankens och handens arbete, upphäva produktion för en marknad och etablera en självförsörjande ekonomi som eliminerade utsugning till förmån för social jämlikhet, låta folket välja representanter som man kunde när som helst återkalla, avskaffa den stående armén och ersätta den med milis, och införa lokalt självstyre. Men det handlar inte om demokrati. Över alla människor står Mao själv, eller den han ofta jämförde sig med, Qin Shi Huangdi (259–210 f Kr), Kinas förste­ kejsare som beordrade bokbränning och mord på intellektuella, men som också enade landet och inledde bygget av den stora muren: ”Jag är också Qin Shi Huangdi”, sade Mao tre år före sin död. Kulten av Mao blev en industri. Enbart 1967 utkom Valda verk av Mao Zedong i 91 miljoner exemplar, Citat ur ordförande Mao Zedongs verk (”Maos lilla röda”) i 369 miljoner exemplar. Mars 1969 hade mera än två miljarder Maomärken tillverkats – i medeltal tre för varje kinesiskt medborgare.

Yang följer de yttre kampanjerna och de inre stridigheterna med en beundransvärd noggrannhet och med namns nämnande. Läsaren blir en smula matt och inser att etiketter som ”rödgardist” eller ”revolutionär” eller ”kontrarevolutionär” kan sättas på vilka strömningar som helst. Yang menar att dem han kallar rebeller, alltså de som ville något radikalt med kulturrevolutionen, inte stod för de värsta excesserna. Istället var det de med partibyråkratin lierade rödgardisterna som var sin tids talibaner, tvingade männi­skor att överlämna allt guld och silver i sin ägo och skriva över sina egendomar på staten. Nära 5 000 av Pekings kulturminnesmärken förstördes, de flesta i augusti och september 1966. De 5 884 bokrullar med kanoniska buddistiska skrifter som förvarats i Baimatemplet eldades upp, och templet och Konfucius grav i hans hemstad Qufu i Shandongprovinsen förstördes.

När också Mao kände marken gunga under sig ingrep militären på hans order. Han hoppades kunna använda den mot byråkratin, men militära ledare var i hög grad själva en del av byråkratin. Och byråkratin hade ett längre liv än dess en gång starke man, Liu Shaoqi, som dog i fängelse 1968 och därefter kremerades under falskt namn.

Yangs starkaste avsnitt handlar om hur vanliga kineser levde – och offrades. Brukligt var att tre generationer delade på ett hem. Arbetare omgavs av giftiga substanser och sjukdomar förorsakade av bly, bensen och kvicksilver var vanliga. Arbetarnas ledande roll propagerades men gav föga praktiska fördelar. ”Men fattigdom och underordnad samhällelig status försatte arbetarna i en grundläggande konflikt med den byråkratiska klicken och när de väl uppmuntrats att revoltera blev de en formidabel kraft.” Och då kunde man dödas.

Vad som kallades revolutionära kommittéer gick våldsamt fram mot vanliga människor, särskilt de som tillhörde rebellfraktionen. Yang citerar en rapport som är lika absurd som ohygglig i sin exakthet: ”68 132 nidingar av olika slag har avslöjats över hela staden, varav 2 827 förrädare, 3 721 hemliga agenter, 2 688 oefterrättliga kapitalistfarare, 7 942 aktuella kontrarevolutionärer, 24 161 oreformerade svarta element, 151 reaktionära akademiska auktoriteter, 1 855 reaktionära kapitalister, 2 284 skurkar som infiltrerar massorganisationer och 11 675 övriga”.

Den kinesisk-amerikanske forskaren Ding Shu uppskattar att i hela landet utsattes 30 miljoner för kampanjen och en halv miljon dog, medan Andrew Walder och Su Yang uppskattar att 36 miljoner förföljdes och mellan 750 000 och en och en halv miljon dog , medan lika många fick bestående men. En del styckades och åts delvis upp.

Kina proklamerade sig samtidigt som centrum för världsrevolutionen. I Peking angreps den indiska ambassaden och den brittiska ambassaden stacks i brand. Ett år efter att kulturrevolutionen inletts hade fler än 30 av de cirka 50 länder som Kina hade relationer med dispyter av diplomatisk karaktär, och en rad konsulat stängdes. Men inom loppet av ett par år vände allting då revolutionen fick lämna plats för realpolitik.

USA:s bordtennislag inbjöds, efter Maos godkännande, att spela vänskapsmatcher i Kina, vilket inledde en process av världshistorisk betydelse. Hösten 1971 beslöt FN, utan att USA lade in sitt veto, att Folkrepubliken Kina, istället för Republiken Kina, alltså Taiwan, skulle representera landet i världsorganisationen. I februari 1972 kom Nixon till Peking och mötte Mao. Realpolitiskt var det ett skickligt drag, som försvagade ärkefienden Sovjetunionen. Men bilderna från mötet visar att Mao på några år har åldrats oerhört.

Mycket tyngde honom. Inte minst att Lin Biao, hans utkorade efterträdare, år 1971 försökte fly landet i ett plan som, förmodligen på väg till Sovjet, störtade i Mongoliet. Mao misstänkte alla runtomkring sig. Såsom partiveteranen Deng Xiaoping, som i början av 1976 ersattes som centralkommitténs starke man av Hua Guofeng som hade klättrat snabbt under kulturrevolutionen. Såsom Zhou Enlai, som var sjuk i cancer och dog i januari 1976. Folk som vid det här laget utleda och ursinniga över kulturrevolutionens härjningar sörjde honom. ”Sorg över Zhou betydde att man slutat tro på Mao.” Himmelska fridens torg fylldes av kransar och blommor som forslades bort om natten. Några månader senare, den 9 september 1976, dog Mao själv. Den 18 september samlades en miljon människor till sorgehögtid på Himmelska fridens torg. Yang greps själv av den allmänna sorgen och ”fann mitt ansikte täckt av tårar”.

Andra slipade knivarna, nu när den Mao som hade startat kulturrevolutionen mot byråkraterna var borta. Jiang Qing och hennes allierade, som snart skulle bli kända som De fyras gäng, greps natten till den 6 oktober. Inom något år utmanövrerades Hua Guofeng av Deng Xiaoping. Först 1980–1981 genomfördes en rättegång mot De fyra, där Jiang Qing var ofin nog att påminna om vem som gett order. ”Jag var ordförande Maos hund och den han sa till mig att bita bet jag.” Hon dömdes till döden, men med fördröjd verkställighet, en vanlig juridisk påföljd, och levde till 1991.

Yang Jisheng är väl bekant med både maktkampen på hög nivå och de blodiga offer som krävs bland vanliga människor. Men hans perspektiv är i vissa avseenden begränsade. Han verkar inte vara bekant med den vidare diskussion av socialismens mål och medel som har pågått i stort sett sedan 1800-talets slut, utan för honom är socialism vad kommunistpartiet kallar socialism. Hans vokabulär är ibland präglad av kommunistiskt språkbruk, till exempel den flitiga använda termen ”den byråkratiska klicken” – hur kan något som samtidigt sägs dominera partiet vara en ”klick”? Översättarna måste ha prövats av Yangs alla namnuppräkningar, oavsett om personerna presenteras närmare, vilket också syns på korrekturfel som att det står Zhao istället för Zhou Enlai på ett par ställen och att Lin Biaos son kallas ibland Lin och ibland Li Liguo. För att skaffa mig en klarare blick över de stora förloppen har jag ibland jämfört med en annan historiker, Frank Dikötter. Denne har ägnat flera böcker åt avgörande skeenden i det moderna Kinas historia och utgav 2016 The Cultural Revolution. A People’s History, ett verk som inte har Yangs detaljrikedom men som rekommenderas som kompletterande läsning för den verkligt intresserade.

Till slut: Fanns det andra möjligheter än kulturrevolutionens kaos eller byråkratins förtryck? Yang Jisheng­ berättar om stadsdelen Xidan ett par kilometer väster om Himmelska fridens torg i Peking. År 1978 började folk på en lång tegelmur där sätta upp egna affischer, där hölls också tal om att landets politiska system måste ändras. Den decemberkväll då Yang var där började en folksamling röra sig mot centrum under rop om att det kinesiska folket inte är idio­ter och att tankarna måste släppas ut ur fängelset, men samma månad grep myndigheterna in och fängslade Wei Jing­sheng, som varit flitigast med att sätta upp affischer. Nästa stora proteströrelse kvävdes 1989 i blod på Himmelska fridens torg, en händelse, skriver Yang i Tombstone, ”som rensade min hjärna från alla lögner jag hade trott på”.

I kulturrevolutionen mobiliserade Mao rebeller utanför partiet, men inte för demokratins skull utan för sin egen makts skull. Han var en kejsare som stod mot byråkratin. Enligt Yang: ”Mao var själv upphovet till och den som ytterst kontrollerade det system som dömde hans kulturrevolution.” Folket såg att kejsaren med hans oordning stod mot byråkratin och dess ordning och föredrog det senare. Vad fick man? Kina har gjort väldiga framsteg, ibland genom stöld av andras innovationer, och mättat världens hunger efter billiga konsumtionsvaror. Den som besöker Xidan idag finner där gallerior med namn som Joy City och Grand Pacific Mall. I souvenir­affärerna finns bilder av Mao på tallrikar och muggar men numera också bilder av Xi Jinping, president sedan 2013. Nationella folkkongressen beslöt år 2018 att han kan väljas om till president hur många gånger som helst. Byråkratin gav Kina ännu ett slags kejsare och hans makt har övervakningskameror i varje gathörn.