Så tycks Stefan Aust också ha förmågan att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Och han är också den man som den 9 november 1989 yttrade det bevingade ”Detta var den dag, då andra världskriget tog slut…” i direktsänd tv; det vill säga: det sade han den dagen då muren föll till slut.

”Iakttagelser vid historiens utkant” står det sist i det korta förordet till hans Zeitreise, tidsresa. Anslaget är passande: anspråk och medvetenhet om den egna betydelsen under denna färd framgår klart, parallellt med den lätt bugande gesten.

Ihemlandet är Aust känd inte minst som ”Spiegel-mannen” – det var på ansedda och inflytelserika magasinet Der Spiegel han hamnade så småningom, som chef­redaktör. Via läroår på skoltidningen, rekrytering till den omtalade tidskriften konkret, några år som boulevardtidnings­makare respektive med tv-produktion, och medverkan vid grundandet av succékanalen Spiegel TV.

”Det talades inte om de tolv bruna åren och heller inte om kriget, vare sig hemma eller i skolan – sådana var tiderna. Men någonting låg och jäste.”

Aust inleder sin memoarbok med ett slags porträtt av Elbe, floden vid vilken han växte upp och som han aldrig har flyttat ifrån, och med familjehistorien där; han bor i sin farfars gamla hus nära flodstranden i burgna Hamburgförorten Blankenese numera. Han växte själv upp i en by några mil därifrån.

Barndomen ter sig idyllisk, fastän den började alldeles efter kriget (Aust är född 1946), och på grund av skriande bostadsbrist i det sönderbombade landet fick familjen Aust länge dela det lätt förfallna boningshuset med tre andra familjer.

Läraren i småskolan hade varit armé­överste under kriget, på gymnasiet undervisade flera gamla nazister, och det talades inte om de tolv bruna åren och heller inte om kriget, vare sig hemma eller i skolan – sådana var tiderna. Men någonting låg och jäste, och detta något drog den tonårige Stefan till skoltidningen.

Genom en kamrat där blev han med tiden bekant med utgivaren av nämnda magasinet konkret, och dennes fru, en viss Ulrike Meinhof, som då bland annat var kolumnist i bladet – ett antal år innan hon blev en del av Baader–Meinhof-gruppen och det tyska terrordramat. Aust hade blivit en skicklig redigerare och fick jobb på tidskriften direkt efter studenten.

Att konkret var en vänsterpublikation ”störde honom inte”, som han skriver i sin bok: Ulrike Meinhof kallade honom ”opolitisk”, med förakt i rösten. Det blev snart alltmer spännande att tillhöra en redaktion som följde den begynnande studentrörelsen på allt närmare håll. Aust fick regelbundet flyga till Berlin på reportageuppdrag, lärde känna ledarskiktet för de rebelliska studenterna där, bevakade demonstrationerna, den tilltagande polisbrutaliteten, hur allt urartade i våld. Han själv var ”skeptisk”– till båda sidor i det hårdnande samhällsklimatet.

Skildringen av de här åren, av den framväxande Rote–Armee–Fraktion och den röda terrorismen i Västtyskland är oerhört laddad, Aust följer ju dramat på bara armlängds avstånd. Så är han också den som har skrivit den bästsäljande boken Der Baader Meinhof Komplex – som räknas som standardverket i ämnet RAF-terror, och som sedermera även blev framgångsrik spelfilm. I kapitel som dessa är Zeit­reise en bladvändare – Aust är en skicklig berättare, och en mycket skicklig researcher.

Just RAF-dramat får helt rimligt stort utrymme i boken, det var också det dominerande temat i västtysk offentlighet i åtskilliga år. Brandattentat, kidnappningar, bankrån, flygplanskapning och mord. Alla namn: Gudrun Ensslin, Andreas Baader, Jan-Carl Raspe och nämnda Meinhof, och många fler. Stammheimfängelset, rättegången och självmorden. De här avsnitten skakar om, även om man har läst spaltkilometer om historien förr, och sett filmen – bland annat genom detaljer som ger nya inblickar i skeendet.

(För Aust själv räckte inte dramatiken under terroråren, ändå. ”På något sätt ville jag alltid någon gång vara reporter i ett krig.” Ett riktigt krig. Han for till fronten i Iran-Irak-kriget, hösten 1980. Rädd var han där endast en gång, skriver han.)

Detaljer, ja. Aust har sinne för sådana. Ibland är han lite väl förtjust i dem, liksom emellanåt i utvikningar – där det finns ännu en spännande historia att berätta, ännu ett äventyrligt uppdrag han varit ute på. Han vecklar också in sig väl långt i ett antal av de stora inrikespolitiska affärerna.

Till de högintressanta nyhetshändelser och skeenden under 1980-talet som han berättar om hör möten med Stasi-officerare och agenter från både öst och väst. På hemliga platser. Och så historien med de förfalskade Hitlerdagböckerna: Stefan Austs känsliga nyhetsnäsa anade tidigt oråd, han var en av dem som avslöjade bluffen; också här kom hans allmänt skeptiska läggning till användning.

Spiegel TV hade premiär våren 1988. Sändningsstart den 8 maj, kapitulationsdagen 42 år tidigare, då landet hade befriats från nazismen. Första programmet handlade om just detta krigsslut och de fasor och den förödelse som hade föregått det. Aust ledde själv det tunga samhällsmagasinet, som gjorde succé, och som ansågs nyskapande i sitt förhållningssätt till makten och politiken – mera hämningslöst. Ingen på redaktionen anade då att ett och ett halvt år senare skulle den utdragna efterkrigstiden vara över: i och med murens fall.

Två dagar före den 9 november 1989 skickade Aust en reporter och ett kamerateam till Berlin – han kände på sig att något var på gång, han visste bara inte vad. ”Åk till Östberlin, kolla vad som händer”, ska han ha sagt. Så kom ”natten som förändrade allt”. Tv-truppen hade filmat vid gränsövergången Bornholmer Strasse, och strax efter midnatt även vid Brandenburger Tor, och fångat legendariska och symboliska scener. Inget annat nyhetsteam var lika nära händelseförloppet. Austs stolthet går inte att ta miste på. Och tittarsiffrorna steg från ett par hundra tusen till över fyra miljoner.

Ja, det handlar mest om jobb i Stefan Austs tidsresa. Nästan inget om inre liv, eller reflektioner kring det han iakttagit, varit med om och redogör så ordrikt för; boken är ytterst läsvärd som samtidshi­storisk rapport, på drygt 600 sidor, men är tämligen opersonlig för att vara en självbiografi. Om sitt första möte med kvinnan som skulle bli hans hustru skriver han: ”plötsligt kom en attraktiv blondin förbi” på den restaurang där han satt med några vänner. Hans två döttrar nämns också här och där i skildringen. Och en del om hästar, han är uppväxt med sådana, här anas en passion – han brukar för den delen inleda sina arbetsdagar med en ridtur. En hästgård ingår numera i ägorna.

Efter murens fall hade redaktör Aust fullt upp med alla scoop och avslöjande reportage av tidigare oanade slag från det gamla DDR. Stasi-arkiven, förstås. Och upptäckten att eftersökta RAF-terrorister fått en fristad i landet, under statligt beskydd. Exempelvis.

På en resa till Kaliningrad i samband med jakten på ett gömt tyskt krigsbyte var han själv med: det handlar om paneler och föremål från ”bärnstensrummet” i ett ryskt tsarslott – storyn är spännande som en tv-thriller. Precis som den om en antik guldskatt som ryssarna i sin tur hade rövat till sig då de intog Berlin i krigets slutskede; detta var länge en sovjetisk statshemlighet, de tyska tv-tittarna fick nu ändå en glimt av skatten i ett filmat inslag från Pusjkinmuseet i Moskva.

Det Aust har att berätta om nyhetsarbetet kring Estoniakatastrofen är också det oavbrutet fängslande. Spiegel-tv gav i uppdrag till filmaren Jutta Rabe – som vi härhemma kom att höra talas om ofta, under de närmaste åren – att bevaka hela saken. Olika vetenskapliga institut fick också göra grundliga undersökningar av metalldelar från vraket. (Fartyget var tysktillverkat, bland de omkomna fanns för övrigt fem tyskar.) ”I Stockholm ville man så fort som möjligt begrava fallet Estonia”, skriver Aust. Den skandinaviska undersökningskommissionen gjorde en ”snarast slarvig utredning” av händelseförlopp och orsaker till förlisningen, menar han; han och filmteamet var länge övertygade om explosionsteorin.

Aust blev chefredaktör för Der Spiegel i slutet av 1994, utsedd av legendariske grundaren Rudolf Augstein. En av uppgifterna från start var att vända upplagesiffrorna uppåt igen. Austs recept: bättre huvudteman, bättre bilder och ru­briker på förstasidan. Det visade sig vara lyckat, redan första chefsåret såldes fler nummer än året före. Nr 1/1995 hade ett svartvitt foto av krigshemvändare på omslaget: stukade soldater, klädda i trasor, framför Brandenburger Tor; det hade gått ett halvt sekel sedan krigsslutet. Och det blev flera nummer på det temat detta minnesår. Att vara Spiegel-chefredaktör var ”det bästa jobbet i världen”.

När han fyllde 60 bjöd han 900 gäster på party, får vi veta; åtskilliga var viktiga herrar från olika samhälleliga toppositioner, som han själv. (Då han fyllde 70 var gästerna ”ett par hundra”.) Nuförtiden är Aust utgivare på dagstidningen Die Welt. Och skriver då och då kommentarer. Från de tre senaste decennierna i det nu återförenade hemlandet lyfter han i sin Zeitreise fram den sociala oron i den östra landsdelen, demonstrationer, högerextremism och nynazistiska dåd, landsmodern Merkel, flyktingvågen 2015, det islamistiska terrordådet i Berlin året därpå, och klimatrörelsen (han kal­lar Greta Thunberg en ”ikon för jordensundergångsfanatiker”, och har skrivit att hennes ”smittsamma panik blir vårt problem” – hans skepticism gäller också hela klimatfrågan).

Det har, skriver Aust, varit ett privilegium att som ”ett slags journalist” stå vid historiens vägkant. Och att dessutom tillhöra Generation Glück gehabt, generationen som haft tur – den som föddes efter kriget. Han har aldrig haft tid att ha det långtråkigt.