Den italienske filosofen Maurizio Ferraris skrev i våras boken Manifesto del nuovo realismo (Manifest för den nya realismen) där han metodiskt bryter sönder de begrepp och föreställningar som postmodernismen har upprättat för att kunna vidmakthålla sin egen verklighetsuppfattning, som ju i strikt mening är just en ”uppfattning” av verkligheten. Istället tillkännager han den vändning i tiden och inom filosofin som han kallar ”den nya realismen”.

Ferraris menar att han inte har uppfunnit någon ny skola eller -ism. Snarare, hävdar han, har postmodernismen spelat sin roll så länge och väl att den har nått sin ”fulla perversion” och nu står inför en implosion.

Ferraris viktigaste invändning mot postmodernismen gäller dess tanke att verkligheten är socialt konstruerad och oändligt manipulerbar, och att sanning och objektivitet är onödiga begrepp. Ferraris håller sig inom den filosofiska sfären, men talar om filosofi i vid mening, alltså som en mänsklig hållning, enligt vilken verkliga företeelser som liv och död inte låter sig reduceras till att bli tolkningsbara utan kräver sina rättigheter och därigenom bekräftar realismen som etisk och politisk. På detta sätt måste man också kunna tala om skönlitteratur som uttryck för verkligheten och för mänskliga villkor och med en förmåga att vara moralisk eller politisk.

Ferraris utgår från år 1979 när Jean-François Lyotard talade om slutet för ideologierna och för ”de stora berättelserna” som upplysningen, idealismen och marxismen. Det var en tid i Italien när de allvarliga terroristdåden utfördes, när man började nysta i korruption, när maffians krig mot staten bildade referensramar för en sanning som utmanade rättsstaten, och när de stora partierna inte längre bar upp samhället, och när därmed ideologier som kommunismen och kristdemokratin förlorade sin funktion som samhällsbyggande kitt. Det var alltså under denna epok som postmodernismen kom att förverkliga sig, politiskt såvält som socialt.

Det var också under denna tid som många av de tongivande författarna av idag i Italien växte upp. De är födda på 1970-talet och 1980-talet och har alltså själva upplevt det ideologiska vakuum där postmodernismens illusionistiska verklighetsbegrepp fick fäste i många av samhällets instanser.

paolo di paolo, född 1983, skriver om en romersk familj ur den äldste sonens, Italo Tramontos, perspektiv i boken Dove eravate tutti (ungefär: Där ni alla var). Han lever i en tämligen välbeställd medelklassfamilj där pappan är lärare på samma universitet som han själv går på. Romanen utspelar sig i början av 2000-talet där Harry Potter ses som en jämnårig kompis och där internet, globaliseringen och Berlusconis politik präglar de ungas tillvaro. Italo lyckas inte slutföra sin examensuppsats som han har planerat ska handla om samtiden som historia, och när fadern råkar köra på en av hans klasskamrater får Italo anledning att fundera över vem hans far egentligen är. di Paolo dissekerar ingående en ”normal” medelklassfamilj, och på samma gång den så förgivettagna mansbilden som ”sanningsbärare” och upprätthållare av normer och ideal. I boken blir yttre omständigheter viktiga – huvudpersonen samlar på tidningarnas förstasidor. Författaren fäster också stor vikt vid de små dramerna inom familjen; och mitt i allt står alltså Italo och försöker förstå vad som är sken och vad som är verklighet.

valeria parrella, född 1973, bor i Neapel och skriver ur denna stads perspektiv. I sitt författarskap placerar hon sina huvudpersoner i konkreta situationer som har att göra med vår tid och med den situation som Italien och Neapel befinner sig i. I Väntrum (Lo spazio bianco) får Maria ett för tidigt fött barn och måste genomlida en tid av ovisshet innan hon vet om barnet ska överleva eller dö. Detta skulle kunna utspelas i vilken tid som helst, var som helst, men Parrella gör det till mer än en existentiell, psykologisk skildring av en aspekt av moderskapet. Huvudpersonen konfronteras med sådant som beror på det arv som hon har fått med sig, vilket i sin tur beror på klass, bildning, ekonomi och inte minst på platsen där hon bor. I Avskedsbrev (Lettera di dimissioni) har Clelia med sig ideal från sin kommunistiska familj och när hon så småningom hittar rätt i livet – och in på teatern – kan hon omsätta sina värderingar i praktiken. Men hon blir snart varse att verkligheten inte motsvarar hennes intentioner. Den verklighet som Clelia till sist blir ett slags offer för, även om hon så att säga tagit sig in i den bästa av alla världar, det vill säga konstvärlden, består av politiska och ekonomiska prioriteringar som tvingar henne att ta obekväma beslut, som att avskeda sina anställda på ett oschyst sätt.

Centralt i båda romanerna är just undersökandet och beskrivandet av verkligheten, hur människor fungerar i samspel med verkligheten och vad en ”förvrängd” verklighet, det vill säga vår tids ekonomi och politik, gör med oss människor. I det här fallet bär huvudpersonen på ideal från 1970-talet om en offentlighet som står på människornas sida, men som numera i själva verket motarbetar människorna.

nicola lagioia, även han född på 1970-talet, formulerar i sin senaste roman Riportando tutto a casa (Allt kommer tillbaka) problematiken med den postmoderna eran i en berättelse förlagd till Bari. Huvudpersonen växer upp i en arbetarklassfamilj, där faderns knackiga affärer får ett enormt uppsving under 1980-talet. Det är de nyrikas, klassresornas och märkesklädernas tidevarv men också tiden för (Berlusconi-)tv:s massiva intåg i allas hem och medvetanden, de tunga drogernas genomslag och ett ideologiskt tomrum uppfyllt av dessa substitut. Ungdomarna i boken står inte längre ut i en tillvaro där inga fasta värden finns utom de rent materialistiska, och där ingen verklig kontakt finns mellan de vuxna och deras barn. De har inte heller något att sträva efter längre – eftersom de redan har allt. Revolten går istället ut på att söka sig nedåt, till knarkarkvartarna. Berättelsen rör sig i samhällets alla skikt, och genomlyser dess strukturer – alltifrån hur den organiserade brottsligheten påverkar de stora sammanhangen, och förslavar människor i sin dröm om lyckan, till hur tidsandan påverkar människors psykologiska status: pappan i boken drabbas av ett sammanbrott när hans affärer går för bra, och han tvingas möta sig själv och sin närmaste verklighet.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

dessa författare skriver med en glöd och uppdämd ilska som torde komma ur en frustration över att vara historielös, över att växa upp i ett vakuum, både litterärt och politiskt, och över att famla efter något som kan vara solitt och bestående i en abstrakt värld. Författarnas uppgift blir både att definiera vad som är verklighet och att påvisa denna verklighet, den där människor lever, arbetar, älskar, hatar och dör.

Det tycks inte vara en tillfällighet att dessa författare, och en rad andra, just nu väljer att snarare gå till botten med sin historia och med sin samtid, och försöka se hur verkligheten är beskaffad, än att som sina föregångare ägna sig åt postmodernistiskt inspirerade undersökningar av inre, renodlat textuella processer och åt berättelser som svävar fritt i tid och rum. De nya italienska författarna är avgjort skönlitterära berättare, de bedriver inte politik i egentlig mening, och ska inte heller göra det. Men genom att blottlägga föreliggande omständigheter och genom att använda ett autentiskt och väl genomarbetat språk som inte lånar sig till vidlyftiga språkliga experiment, medger deras verk en kritik av de beskrivna förhållandena, allt i enlighet med Ferraris liknelse: precis som en diagnos är förutsättningen för att kunna bota en sjukdom, kan realisten kritisera och förändra, därför att han eller hon vill och har möjlighet.

Det är föga sannolikt att dessa författarskap beror på Ferraris tillkännagivande av den nya realismen, men på många sätt manifesterar de slutsatsen att postmodernismen nu spelat ut sin roll.