Den relativistiska föreställningen brukar formuleras ungefär så här: Det finns inga sanningar, utan det som är sant för dig är inte sant för mig och därför kan vi aldrig komma fram till vad som är sant på riktigt. Den här relativismen, som ibland sägs gälla allt från kunskap om världen till moral och politik, har varit mer utbredd tidigare än den är nu – man kan påminna sig den tid på 1990-talet då akademiker av olika slag var mycket upptagna av Richard Rortys verk. Ändå lever den kvar.

Det intressanta med den här sortens relativism är kanske inte dess idéinnehåll, utan hur seglivad den är. Den som tror på framsteg bör bli lite yr av tanken på hur väl vederlagd denna relativistiska ståndpunkt är sedan mycket länge och hur den ända lever i viss välmåga. ”Vederlagd sedan mycket länge” betyder här inte modern tid, utan sedan Platon. Invändningen, som utvecklas i Platons kritik av den tidige filosofen Protagoras lära om att människan är alltings mått, har alltså varit uppe ur lådan sedan ett bra tag och är föredömligt enkel. Protagoras teori får så som den formuleras av Platon konsekvensen att om läsaren tror sig hålla i något sådant som Axessmagasin, men en annan person under inflytande av droger eller själsliga problem menar att läsaren i själva verket håller i ett svinhuvud, är båda åsikterna lika sanna. Det förefaller förstås bisarrt, och kanske inte värt att lägga mer tid på. Men det läckra är här att vi kan visa att argumentet faktiskt vederlägger sig självt.

Om utgångspunkten är att sanningen är det som är sant för en enskild person, och olika personer därför har olika sanningar som inte är förenliga med varandra, och att allt därför är ”sant” som förefaller vara det för någon person, så når vi en alldeles förunderlig slutsats. För om någon säger att själva utgångspunkten för resonemanget är falsk, och därför hävdar att allt som förefaller vara sant för någon faktiskt inte måste vara det, så måste Protagoras svar bli att även det är sant. Det är alltså sant att inte allting är sant. Av den relativistiska idén om att allt är sant som förefaller vara sant för någon följer därför dess motsats, att inte allting är sant som är sant för någon. På ett ljuvligt sätt vederlägger alltså föreställningen sig själv utan att vi behöver ge mer än en stickreplik.

Om den sortens argument i antik filosofi har grecisten Luca Castagnoli skrivit en ganska omfattande, mycket tät och välargumenterad studie, Ancient Self-Refutation, vilken som titeln antyder följer tankefiguren från Demokritos till Augustinus. Någon lätt läsning är inte detta, för Castagnoli skyr varken det som brukar avvisas som filologiska detaljer eller användning av formler. Men det är på många sätt stimulerande läsning att få följa författarens väg genom argumentationstekniker i sofistiska skrifter över Platon och Aristoteles till senantiken. Studien ger nya perspektiv på de vederläggningsförsök som vi möter i de antika filosofiska texterna. Samtidigt inbjuder den till invändningar.

Det är, för att nu ta det viktigaste, lätt att förstå Platons argument mot Protagoras som revolutionerande. Slutsatsen av Protagoras lära blev ju att det kan vara sant att läsaren, för det första, bara håller i Axess magasin. Och, för det andra, att samma läsare samtidigt bara håller i ett stort fett svinhuvud. Platon nöjer sig emellertid inte med att påpeka hur mycket det strider mot vårt sunda förnuft, utan han visar att detta argument om kunskap upphäver sig självt – det leder ju till att vi av tesen om att allt är sant måste dra den slutsats som motsäger tesen, nämligen att inte allt är sant. Det sägs ofta att den passage i Platons Theaitetos där detta argument framförs är det första exemplet på ett sådant självförgörande argument. Och Sokrates talar i dialogen om argumentet som kompsotaton, vilket Jan Stolpe i sin Platonöversättning återger med ”det finaste”. Den traditionella tolkningen är att det är ett berättigat uttryck för platonsk stolthet över det egna resonemanget – alltså att det verkligen är något storslaget med ett sådant argument.

Men Castagnoli vänder upp och ned på detta och hävdar att kompsotaton här syftar på Protagoras eget argument. Sokrates säger i så fall att det ”det finaste” eller ”det läckraste” är just denna egenskap i Protagoras lära; det ”fina” är att det är självförgörande. Det kan tyckas vara en detalj. Men Castagnoli drar av detta slutsatsen att Sokrates inte framhäver sitt eget argument som originellt eller nydanande, så som historieskrivningen har gjort. Istället tänks vi förstå att det inte var så nytt.

På motsvarande sätt utreder Castagnoli Aristoteles diskussion i Metafysiken om motsägelselagen – alltså den grundläggande tankeförutsättningen att något inte kan vara både sant och falskt samtidigt. Aristoteles visar här att varje försök att argumentera mot att motsägelselagen är giltig förutsätter att den som framför argumentet själv stillatigande utgår från motsägelselagen. Och även här menar Castagnoli att den antike filosofen ifråga inte framhäver argumentet som nytt eller revolutionerande. Det betyder inte att det inte upplevdes som ett helt och hållet giltigt argument som slår undan benen för alla försök att argumentera för en så långtgående relativism. Tvärtom är det mer dräpande att säga att vederläggningen är gammal och att varje försök att återuppliva den relativism som vi finner hos Protagoras eller andra därför mest är lite underhållande eller rörande anno dazumal. Men argumenten om att relativismen är självförgörande framställs alltså enligt Castagnoli inte som innovativa eller revolutionerande – inte i de tidigaste bevarade verk där förekommer.

Men är detta riktigt, uppkommer en stor mängd frågor som den försiktige Castagnoli inte själv går in på. Är det så att denna argumentationsteknik inte var så ny som vi har trott, så finns två möjligheter. Den första är att det fanns en förlorad tradition av skriftliga eller muntliga vederläggningar i vilken sådana argument var vanliga – en tradition av vilken vi inte har några spår.

Den andra möjligheten är emellertid att det fanns tidigare användningar av liknande argument som vi inte har upptäckt eller ännu inte har tolkat på det sättet. I så fall har historien om den grekiska filosofins uppkomst förhoppningsvis stora upptäckter och underbara år framför sig.