Vad som dock ofta blir ett givet samtalsämne när det kommer till utvecklingen i Mellanöstern är islam och islamism.

Islamism har länge uppfattats som ett samlingsbegrepp för alla former av islamisk religionsutövning med politiska ambitioner, eller förenklat: politisk islam. Men mot bakgrund av företeelser som al-Qaida och IS blir det alltmer angeläget att skapa ordning även ifråga om begreppet islamism. Inte minst för att islamism inte nödvändigtvis innebär våld, även om slutmålet för de olika politiska rörelserna är svåra att uppfatta som demokratiska ur ett västerländskt perspektiv.

Dessutom har islamism och islamister blivit ett samlingsbegrepp för allt det inom islam som inte gillas. Det i sig är säkert en trygghet för många, framförallt därför att det kanske ger känslan av att en välbehövlig möjlighet har uppdagats, en allmänt omfattad föreställning som gör att diverse former av kritik mot islamisk religionsutövning kan vädras utan att stämplas som olämplig eller islamfientlig.

Om islamism har det skrivits mycket. Länge var det just Muslimska brödraskapet och dess förgreningar som analyserades ur olika perspektiv. I och med IS brutala frammarsch har nya begrepp som jihadism eller militant islamism vuxit fram för att definiera skillnaderna mellan de olika företeelserna.

I de olika analyserna, som i exempelvis Shadi Hamid bok Temptationsof Power, (recenserad i Axess nr 4, 2014) framträder ofta en bild av en stark organisation som styr sina medlemmar i en bestämd riktning. Men det är också de islamistiska rörelsernas förhållande till de olika regimerna som blir allt intressantare för den som försöker få en uppfattning om MENA-regionens framtid.

I en rad avseenden har Avi Max Spiegel lycktas problematisera tidigare föreställningar om islamister och islamiska religiö­sa organisationer med politiska ­ambitioner i sin utmärkta bok Young Islam. Spiegel är professor i statsvetenskap vid University of San Diego och expert på Mellanösterns och Nordafrikas politik. Redan i bokens början får läsaren veta att när Spiegel skriver om islamism syftar han på den form av islamism som har ambitionen att bygga ett religiöst islamiskt samhälle som vilar på sharia, men som tar tydligt avstånd från våld i alla former och som dessutom hävdar att systemet skulle vara demokratiskt.

Boken är en presentation av Spiegels möten med islamister från Marocko. Han berättar enkelt och trevligt hur han gått till väga för att få träffa dessa människor och hur han har arbetat med metoder som djupintervjuer och deltagande observation. Men han nöjer sig inte med det. Inflätat i texten där han beskriver sina samtal med islamister i Marocko finns frekventa reflektioner över författarens metoder och hans egen roll i de uppkomna situa­tionerna, vilket leder till sympatiska och insiktsfulla resonemang kring de olika mötenas omständigheter. Inget lämnar han åt slumpen. Läsaren får en gedigen genomgång av språkets betydelse, vilket övertygar en om att han verkligen vet hur han ska formulera sina frågor och att han samtidigt är tillräckligt språkligt kunnig för att avläsa svarens många olika nyanser.

Sammanhanget för hans studie är Marocko, där kungahuset har bestämt sig för att ta kommandot över diskussionen om hur islam ska tolkas, vad som får läras ut och av vem. Det kan lätt uppfattas som en vanlig dag på jobbet för en regim som är långtifrån att bli en demokrati. Men det intressanta i det marockanska initiativet är uppfattningen att centraliserad religiös fostran på sikt kommer att bekämpa islamisk religiöst inspirerad terror. Det är kungens islam som är den nationellt godkända. Allt annat anses vara hädelse. Därmed erkänns också dem som följer kungens islam som goda muslimer. Kungahuset har verkligen inte suttit med armarna i kors för att uppnå sitt mål. År 2013 stängdes flera koranskolor i Marrakesh. Under september månad 2008 anklagades 33 av Marockos 113 koranskolor för att vara regimfientliga och stängdes. Iran anklagades för att försöka infiltrera Marocko med shiitiska irrläror, och de diplomatiska relationerna mellan länderna bröts. Samtidigt utvisades 16 kristna missionärer till USA. Därmed hade Marocko genom symboliska handlingar visat att inget skull hind­ra kungahuset från att driva igenom sin ambition att införa en enda tolkning av islam i landet.

Mot den bakgrunden dominerar i Marocko för närvarande två religiösa rörelser med politiska anspråk. Den ena är Justice and Development Party (PJD), som verkar öppet och legalt. Partiet har sin ideo­logiska bakgrund i den traditionella brödraskapsideologin som har sitt ursprung i 1920-talets Egypten. Det är partiet som kungahuset knutit till sig och därmed sitter med i regeringen. Partiet ges möjlighet att agera inom de ramar som kungen, Mohammed VI fastställer. Kungen kan därmed samtidigt räkna med det skydd som PJD kan erbjuda i landets religionspolitiska kretsar. Det andra är The Justice and Spirituality Organization (al-Adl), som officiellt inte har tillåtits omvandla sig till ett politiskt parti. En annan uppfattning är att rörelsen egentligen inte har sådana ambitioner för att den inte anser att den nuvarande regimen är legitim.

Under ett ständigt tryck från regimen lever al-Adl och tillåts verka inom mycket snäva ramar. Exempelvis innebär det att rörelsen får ha åsikter och driva opinion i allmänna samhällsfrågor som matpriser, kommunikation och arbetslöshet. Däremot är den förbjuden att yttra sig i religiösa frågor, vilket naturligtvis blir ett problem för en rörelse vars raison d’être är just religion. Men i och med att PJD anslöt sig till kungahuset kunde al-Adl överta rollen som den enda ideologiskt rakryggade och okorrumperade rörelsen.

Kungahusets legitimitet vilar delvis på dess påstådda släktband i direkt nedstigande led till profeten Muhammed, och det är också därför kungen tar sig friheten att påstå sig regera i Guds namn.

I den historiska återblicken på Marocko visar Spiegel hur rörelsernas utveckling formas i förhållande till varandra. Sammanhanget i vilket Spiegel gör sin studie har betydelse och är förvisso både intressant och lärorik läsning. Men egentligen är det Spiegels möten med människorna som är den stora behållningen av boken.

Spiegels möten med unga marockanska aktivister problematiserar föreställningen om hur islamistiska rörelser eller partier formar ungdomar och anpassar dem till sina idéer. Den passiva följaren existerar helt enkelt inte. Rörelserna vänder sig visserligen till samma målgrupp, men intervjuerna visar att det är målgruppen som styr rörelsernas budskap snarare än tvärt om.

Målgruppen är de unga, och det är en stor grupp. Två tredjedelar av den muslimska befolkningen i arabvärlden är under 30. Dagens unga islamister är de bäst utbildade någonsin. Men det är också en generation som lever med en konstant känsla av hopplöshet. Spiegels beskrivning av hur människorna han möter upplever sin situation är nedslående. Det är unga människor med utbildning som inte kan hitta jobb, med en önskan om att gifta sig och skaffa familj men som hindras från det för att de inte har råd. Efter utbildning eller avlagd examen tar det i genomsnitt fem år att hitta ett jobb.

Många aktivister är runt 15 år och de mest framträdande är under 30 år, samtidigt som allt fler kvinnor engagerar sig. Medlemmarna hittar argument för sin aktivism i Koranen men ändå besöker de som är över 35 moskén oftare än de som är yngre. Många är troende men inte konsekvent praktiserande. En del utför vissa ritualer men är inte nödvändigtvis troende. Andra bär slöja för att det är en solidaritetshandling och inträdesbiljetten till en gemenskap. Ingen tar traditionella religiösa auktoriteter på riktigt alvar. Istället samlas de i större och mindre grupper för att läsa eller studera Koranen på egen hand. De är uppkopplade till internet och håller sig med mobiltelefoner. Men framförallt vill de göra något med sitt liv. De vill bryta ett dödläge. De är inte lojala till någon av organisationerna och byter gärna om något annat lockar. Det är de unga aktivisternas behov som ska tillfredsställas. Inte organisationernas. Därmed måste de islamistiska rörelserna anpassa sig. De vet att om de inte erbjuder det ungdomarna söker, kommer dessa att vända sig någon annanstans, och därför utformas budskapet efter målgruppens behov.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

De ungdomar som Spiegel talar med berättar att verksamheten ger dem känslan av att hålla på med något betydelsefullt och utvecklande som ger ett sammanhang och en gemenskap. De får en känsla av att vara starka och motståndskraftiga. De som är medlemmar i PJD upplever att de påverkar, och de som är medlemmar i al-Adl känner detsamma när de kan opponera sig mot regimen utan att det får alltför alvarliga konsekvenser. Att som medlem i al-Adl fängslas och kanske till och med bli förhörd för att sedan frias och återvända till de andra i gemenskapen, är en liten seger som också ger styrka. Styrkan närs av att regimen är sårbar och inte vet hur rörelsen ska stoppas. Hjälpen till behövande som båda rörelserna bedriver ger den känsla av uppoffring för något större och viktigare än personlig framgång, som många söker.

De unga islamisternas uppfattning om vad som ska vara rätt islam är långtifrån statisk. Den formas efter regimens inställning till religionen och vilken rörelse de tillhör. Det kungahuset anser vara rätt, upplevs som rätt av PJD:s anhängare. al- Adls anhängare anser att den är förtryckande och därför naturligtvis fel. Kungens anspråk på att styra landet i Guds namn blir för al-Adls anhängare exemplet på en osund sammanblandning mellan religion och politik.

För de unga islamisterna är det den religiösa rörelsen som kan befria dem från kungahusets förtryck och ett hopplöst socialt dödläge. För kungen är det reli­giösa projektet en nationell stolthet, som kommer att förgöra religiös terror och som gärna visas upp för imponerade besökare från väst, som tror att lösningen på radikal eller militant islamism ligger i en ny form av förtryck. För PJD har möjligheterna till att erbjuda både makt och pengar breddat stödet i folkdjupet. al-Adl får också alltmer stöd och respekt för sin bestämda hållning mot regimen. För Spiegel är det ingen tvekan om att det är ungdomarna och aktivisterna som formar rörelsernas framtid. Om det stämmer har kungens islamiseringsprojekt små möjligheter att lyckas.

Oavsett vem som har rätt är Spiegels bok lärorik, välskriven och mycket intressant. Framförallt slår jag igen boken med en känsla av att de krafter som kommer att forma Mellanöstern och Nordafrika framöver precis presenterats för mig.