Religionsblindhet breder ut sig

I takt med sekulariseringen har vi i vårt hörn av världen blivit allt sämre på att identifiera att religion och trosutövning har format mänsklighetens historia och fortfarande spelar en stor roll i många människors liv. Det kallas för religionsblindhet och den blindheten finns även inom den akademiska världen.
Om det där skrev jag en bok för ett tiotal år sedan, Bibeln på mitt sätt. Skälet var att jag ville dela med mig av min entusiasm och visa hur Bibeln genomsyrar vår kultursfär och alla dess uttryck. Om man vill läsa Selma Lagerlöf eller besöka det enastående museet Uffizierna i Florens, är det bra att ha de centrala bibelberättelserna klara för sig. Annars går en avgörande klangbotten av mening förlorad.
Jag får ständiga bevis för att religionsblindheten breder ut sig, i smått som stort. Härförleden, exempelvis, tillrättavisade jag i min entusiasm smyckesfirman Kaplans auktioner när de lade ut ett hängsmycke i emalj till försäljning. ”Kvinna med barn” stod det i beskrivningen. I själva verket var emaljsmyckets motiv Rafaellos ”Madonnan med barnet”, med Johannes Döparen i bakgrunden. Det kan förefalla vara en detalj att reagera på, men det är faktiskt viktigt, när man tänker närmare på det. Madonnan och barnet är en arketyp i vår kultursfär. Den ska kunna identifieras helt automatiskt.
En detalj är det dock inte när akademiker klampar i klaveret vad gäller kunskap om religion. Nyligen tog jag mig an en av de senaste årens mest hajpade böcker Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet av Martin Hägglund. Jag är inte så begeistrad över dem som är frälsta på Marx och fortfarande tror, efter de katastrofala och totalitära resultaten, att Marx’ teorier ska kunna skapa det ideala samhället med de lyckligaste av människor. Så, boken har inte legat överst i min bokhög.
”För att bevisa sin tes gör han således våld på sitt material.”
Nu tog jag mig alltså igenom Hägglunds bok för att jag skulle medverka i en panel om den. Redan de första femtio sidornas inledning fick mig att ropa högt flera gånger (vad jag sa lämpar sig inte i skrift). Jag har nämligen aldrig läst en sådan komprimerad felaktig beskrivning av religion. Det är en bedrift av Hägglund att ha fått så mycket om bakfoten, det får jag ändå tillstå.
Författaren har fått för sig att troende inte förstår att vi människor är ändliga och dödliga, utan är upptagna av att blicka mot evigheten. Eftersom vi gör det kan vi inte på djupet älska andra människor, inte känna sorg eller erkänna människans unika värde och värdighet. Vi ska få ”pie in the sky”, så vad som händer i det här livet sätter vi egentligen inget värde på.
I den av marxism konstruerade ”du sköna nya värld” finns det inte plats för sådant som tro och religion. Tankarna går onekligen till Sovjetunionens och Nordkoreas förföljelse av kristna och andra troende. Bibeltexterna tolkar Hägglund bokstavligt, vilket han har gemensamt med många andra religionskritiker. Det förvånar mig att han, som är litteraturvetare, inte kan omsätta sina kunskaper om tolkning och metaforik när han läser Bibeln.
Han förstår inte heller att brottningen med existentiella frågor om ändligheten är en integrerad del i alla religioner och innebär inte att man har en sekulär ”tro”. Men, Hägglund gör istället alla, från Jesus och Paulus till Augustinus, Martin Luther och Martin Luther King till sekulära. För att bevisa sin tes gör han således våld på sitt material. Det är motsatsen till vetenskaplig metod. Även det förvånade mig.
Att inte Martin Hägglunds bok gett upphov till omfattande kyrkliga kampanjer och bokcirklar för att bemöta de nidbilder och rena felaktigheter som haglar i boken är märkligt. Jag får väl sätta igång. Jag är sen, men jag är hård på bollen. Det första jag ska göra är att posta min egen bok till honom. Vill han ha en match, ska han få det.
Teologie doktor och skribent.