Stephen Colbert, exempelvis, har inte bara sin dagliga Bill O’Reilly-parodierande satirshow på kabelkanalen Comedy Central – han har blivit så stor att han höll huvudtalet på den senaste, årliga White House Correspondents Dinner. Där tvingades George W Bush, sittande två meter ifrån, utstå Colberts grymt träff ande presidentparodi inför amerikanska tv-tittare.

Och även om varken Stephen Colbert eller Jon Stewart själva är libertarianer så spelar de – enligt Tyler Cowen, professor i ekonomi på George Mason University i Virginia – ytterst centrala roller i den nya vågen av libertariansk debattströmning: ”De är trendsättande inom den moderna komik som handlar om att ha roligt på bekostnad av andras dumheter, och de undantar inte vänstern och liberalerna från satiren.”

Det handlar alltså inte om någon realpolitisk libertarianism – tv-libertarianer som Bill Maher och Drew Carey har exempelvis inte mycket till övers för det marginella libertarianska partiets inbilska motstånd mot vapen- och klimatkontroll.

”Men så är också termen ’libertarian’ mer tillämplig som adjektiv än som substantiv”, menar Nick Gillespie, chefredaktör för nyliberala Reason Magazine. ”Det är mest en impuls, att i varje given situation prioritera friheten.”
Som i att känna sig fri i förhållande till det binära politiska systemet. Och här var, säger Gillespie, South Park-satirikerna Trey Parker och Matt Stone banbrytande: ”Det enda de föraktar mer än förstockat fördomsfulla konservativa är självrättfärdigande liberaler.”

Få tror på libertaniarismen som ett framtida tredje parti-alternativ. Man talar mer om ett ”nytt temperament” som gör sig gällande både till vänster och höger, och om att libertarianismens inbyggda maktkritik är till gagn för hela den politiska debatten. Yngre generationer blir mer medvetna och intresserade, och ur Colberts satir eller Mahers paneldebatter pånyttföds en fruktbart förutsättningslös, klichébefriad politisk diskussion. (Är det något man lär sig av att titta på Colbert och Maher så är det att underkänna politiska klichéer.)

Men i Sverige antas alltså ofta denna amerikanska rörelse komma strikt från vänster. Bill Maher och radiosatirikern Howard Stern är betydande namn även för den svenskt vänsterlutande popkulturelit som samtidigt ringaktar att de är libertarianer.

För att förstå bakgrunden får vi gå tillbaka till början av 1990-talet, då några nojsigt nyfrälsta ungmoderater blev så frihetstörstiga att de började kånka ölbackar över halva Stockholm. Ut från bilar, över torg, ner i källare, rakt ut på gatan för försäljning. Inte för att festa, utan för att utmana polisen och uttala sig i media. Gänget, som kallade sig Frihetsfronten, hade samma syften vare sig de startade svartpub i Birkastan eller raveklubb i Nacka: man ville dra politiska poänger av framprovocerade polisrazzior samt predika om den utopiska nattväktarstaten.

Detta var libertarianerna i Sverige för 15 år sedan. Precis som i USA lästes såklart Ayn Rand-romaner, men i stället för att på allvar intressera sig för individuell (tanke)frihet, tänkte de i klump kring statlig minimalism och satt snart och författade lillgamla Timbro-rapporter – och en i kretsen blev finansminister.
Och inte blev Anders Borg någon statlig nattväktare heller. Tvärtom är han i dag precis lika Svenska Spel-beroende och snårigt fastighetsbeskattande som sina socialdemokratiska föregångare.

Att Anders Borg i dag vill poängtera att han aldrig var med och bar de där ölbackarna är bara än mer talande: libertarianismen i Sverige är något man växer ifrån, ett slags ungdomligt oförstånd, en subkultur ungefär mitt mellan Tolkiensällskapet och graffiti. Därför vill vi svenskar inte riktigt förstå värdet av samma idékultur i USA, där den tillåts bli vuxen och erfaren, och inte minst pragmatiskt humorvässad.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jag kan verkligen sakna detta i Sverige: en subversiv debatt- och satirkultur som inte bara kommer från ständigt nya skvadroner av ”unga arga”, som inte bara slår mot höger, som är både politiskt inkorrekt och politiskt passionerad men faktiskt också bottnar i livserfarenhet. När en medelålders libertariankomiker som Bill Maher leder sina politiska paneler kan ingendera part vara säker på att få skrattarna på sin sida. Samtalen blir rörliga och förvånansvärt öppna – och tittaren ser både sakfrågorna och möjligheterna att utmana och ifrågasätta i ett större ljus.

Så hur förhåller sig dessa debatt- och satirprogram till libertarianismen? Givetvis får Ron Paul just nu ständiga gliringar, och storsläggor är inte ovanliga. Som den här, från Stephen Colbert:
”En libertarian kan definieras med följande ekvation: republikan minus Jesus plus marijuana plus heta, sexiga, tungt beväpnade, nakna brudar.” 

Kjell Häglund