I en av Aldous Huxleys noveller finns en ung kvinna som uppmuntrats att för sin bildnings skull läsa Edward Gibbons The History of the Decline and Fall of the Roman Empire. Hennes far har räckt över den första av de elva volymerna och hon har föregående dag lyckats avverka hela hundratrettiotre sidor. Hon börjar läsa men stannar efter två sidor: ”Hon tittade på mängden sidor som återstod att läsa. Och detta var bara första volymen. Gibbons massa hade inte märkbart minskat genom hennes första tugga.”

Var och en som försökt läsa Gibbon från pärm till pärm, volym för volym – i min utgåva är de åtta – känner igen reaktionen. Klokare är i själva verket att läsa Gibbon ett stycke här och ett stycke där, ibland om kejsar Hadrianus, ibland om islams uppkomst, ibland om faran från Attila. Då skall man kanske finna att varje dopp är uppfriskande, att det svalkar av och hjälper till att återställa proportionerna. Till slut lär man känna hela verket ganska väl.

Titeln är naturligtvis den bäst kända – Romerska rikets nedgång och fall. Knappast någon boktitel har så ofta travesterats som detta decline and fall. Ändå är titeln en smula vilseledande. När läsaren står inför Roms fall någonstans mot 400-talets slut har han bara avverkat hälften av Gibbons verk. Ytterligare tusen år och (i min upplaga) fyra volymer breder ut sig framför honom. Först med Bysans fall 1453 är det hela slutfört.

Hela Gibbons tidigare liv tedde sig, åtminstone i efterhand, som en förberedelse för det stora verket. Gibbon föddes i Putney 1737, den äldste i en barnaskara av sjukliga barn där de flesta dog före vuxen ålder. Hans egen sjuklighet hade fördelen att han slapp formell skolgång och tilläts läsa vad han ville. Grunden till Gibbons häpnadsväckande beläsenhet lades på så vis redan i barndomen. När hans hälsa förbättrades skickade fadern honom till Oxford där han studerade vid Magdalen College. Senare kallade Gibbon denna studietid ”den mest onyttiga och ofruktbara i hela mitt liv”, detta med den upplyste filosofens och världsmannens förakt för de lärda perukstockar som framsläpade sina dagar vid lärosätena. Emellertid tycks den unge mannen vid Oxford ha utvecklat ett intresse för katolicismen som fick fadern att ta honom bort därifrån. I stället skickades Gibbon till Lausanne i Schweiz, där en protestantisk präst fick hand om hans fortsatta utbildning.

I Lausanne utvecklade Gibbon en romans, som fadern snabbt satte stopp för. Men han gjorde också erfarenheter som han senare gavs tillfälle att dra nytta av. Han odlade en smak för sällskapsliv, han lärde sig franska och fördjupade sina kunskaper i latin och grekiska. Han gav inte bara katolicismen utan hela kristendomen på båten och antog en mondän skepticism. År 1758 återvände han till England, men var fortfarande så franskorienterad att han skrev sitt första verk på franska. I England genomgick han också en militärtjänst av hemvärnskaraktär, något som han senare var stolt över. Hans två år vid Hampshirermilisen hade ”gjort mig till engelsman och soldat”. Det stora intresse han i sitt magnum opus ägnar åt romarnas militära organisation hade kanske något med dessa minnen att göra.

Under 1760-talet gav sig Gibbon ut på den grand tour i Europa som hörde till en gentlemans utbildning. Det var under denna resa han besökte Rom och fann inspirationen till sitt storverk. I en berömd passage av sin självbiografi har Gibbon givit en skildring av hur det började:

”Det var i Rom, den 15 oktober 1764, medan jag satt mediterande bland Capitoliums ruiner och de barfota munkarna sjöng vesper i Jupiters tempel, som idén att skriva om stadens nedgång och fall först dök upp i mitt sinne.”

Från början var nog tanken att själva staden med dess byggnader skulle stå i centrum.

Men verket växte. Rom blev viktigt framför allt som mittpunkten för ett imperium. Östromerska rikets historia fick följa det västromerska. Till sist kom berättelsen att i ett väldigt svep behandla stora delar av världens historia från kejsar Trajanus till Konstantinopels fall. Två världsreligioners uppkomst och tidiga utveckling – kristendomens och islams – kom med i skildringen liksom de olika barbarfolk som vid skilda tillfällen hotade det romerska riket och till slut åstadkom dess fall.

Romarriket gick under på grund av ”religion och barbari”, det var Gibbons välkända konklusion. Den slutsatsen röjer något av hans position som historiker. Det är en upplysningsman och en filosof som här talar. Till sina föregångare inom 1700-talets historiografi kunde Gibbon räkna Voltaire och Hume. Den senare gratulerade honom för övrigt från sin dödsbädd till första delen av det stora verket när den publicerades 1776. Liksom dessa föregångare var Gibbon full av misstro mot varje form av fanatism och religiös entusiasm liksom mot kyrkornas makt och inflytande. Kristendomens seger hade förberett romarrikets fall. Skildringen av kristendomens uppkomst är inte mera högaktningsfull än skildringen av islams. Läsaren måste få misstanken att Gibbon tror lika litet på den ena religionen som på den andra. Men den som söker efter religionsfientliga tirader hos Gibbon skall söka förgäves. Tirader var inte i hans smak. En ironisk vändning, en tillspetsad bisats, en underminerande fotnot är vad man har att vänta.

Gibbons fotnoter var berömda. Han hann med fler än åtta tusen i det stora verket. Ibland var de chockerande i sina uppgifter om sexuella förhållanden och skandaler. Artonhundratalskritikern Sainte-Beuve talade om Gibbons ”lärda och kalla obscenitet”. ”Lärda” är här ett bra ord. Gibbon var frispråkig, men gärna i form av citat på latin instoppade i en fotnot. Någon oanständig författare för den breda publiken var han aldrig.

Lärdomen är också i andra avseenden påtaglig. Gibbon älskade böcker. Hans beläsenhet hos antika och medeltida författare var enorm. Men han studerade också inskrifter och mynt. Gibbon tog arv efter en tradition av fornforskning och antikvarianism som utvecklats under renässansen och 1600-talet. Men han skilde sig från företrädarna för antikvarianismen på flera sätt. Han ville vara världsman och filosof, inte pedant. Och han var en skeptiker. När han på några sidor nämner Olof Rudbeck och dennes Atlantica är det mest för att göra narr av den lärde svensken och hans teorier. Att de gamla grekerna skulle ha lärt sig sin skrift, sin astronomi och sin religion från svearna vill Gibbon alls inte tro.

Gibbons aktning för de rustika germanska stammarna är överhuvudtaget begränsad. I 1700-talets stora diskussion om civilisation kontra natur tar han bestämt civilisationens parti. Voltaire och Hume är i detta avseende hans mästare, inte Rousseau. Verkets stora tema är mycket riktigt civilisationen, dess förutsättningar, dess varaktighet, dess skörhet.

Decline and Fall of the Roman Empire börjar med en rundmålning av romarriket sådan det tedde sig vid sin middagshöjd, under antoninernas milda spira. Har mänskligheten någonsin varit lyckligare eller uppnått en högre grad av civilisation är under Hadrianus, Antoninus Pius och Marcus Aurelius? Gibbon tror egentligen inte det. Det är inte framstegsidén som dominerar hans framställning. Det är idén om civilisationen som en varaktig blomstring av kultur och vetenskap, som en laglig ordning, som ett fredligt styre. Civilisationen är långsiktig, den överförs från generation till generation. Det romerska imperiet och den romerska freden kunde under sina bästa århundraden bringa en sådan civilisation sitt skydd under visa härskare. Men Gibbon gör ingen hemlighet av att dessa gyllene århundraden var få i romarrikets historia. Hans berättelse uppehåller sig till större delen i färgstark och blodig detaljrikedom vid illdåd, mord, palatskupper, inbördeskrig, barbarinvasioner. Få kejsare blev långlivade, få dog i sin säng.

Det västliga Rom dukade under för barbarerna. Romarna hade under tidernas gång förvärvat civilisationens alla laster. Deras krigiska dygder hade gått förlorade. Kejsartidens despoti, och till slut kristendomens läror och kyrkans makt, hade förvekligat dem. Frågan uppstod om det moderna Europa och dess stolta civilisation skulle komma att gå under på samma sätt.

Gibbon tror inte det. En filosof kan betrakta det moderna Europa som ett enda stort rike vars olika folk har i det närmaste samma grad av bildning och framsteg, menade han. Därigenom skilde de sig på ett fördelaktigt sätt från det övriga människosläktet. Men just denna överlägsenhet gav upphov till frågan:

”De primitiva nationerna på vår jord är det civiliserade samhällets gemensamma fiender, och vi kan med orolig nyfikenhet fråga oss om Europa alltjämt hotas av en upprepning av de olyckor som en gång drabbade Roms härar och institutioner.”

Gibbon framhåller emellertid flera skäl som talar mot en så förfärande möjlighet. Vi lever inte längre i en tid av stora folkförflyttningar. Inga farliga barbarfolk finns inom synhåll. Europas stater är väl rustade. Men framför allt har krigets natur förändrats:

”Krigskonsten har förändrats sedan krutet uppfanns […] Matematiken, kemin, mekaniken och arkitekturen har alla tagits i krigets tjänst, och de stridande parterna tillämpar de sinnrikaste metoder för försvar och anfall mot varandra. […] Kanoner och befästningar bildar nu en ointaglig barriär mot de tartariska ryttarhordarna, och Europa är tryggat mot framtida barbarinvasioner.”

Bara om barbarfolken upphörde att vara barbarer skulle de kunna erövra. Den moderna civilisationen var byggd på teknik och vetenskap och var därmed tryggad för faror som hotat den antika. Gibbons Decline and Fall präglas av serenitet, inte av nervositet och ängslan.

En sådan stämning av tillförsikt är det som härskar i de betraktelser som avslutar skildringen av det västromerska riket någon gång vid mitten av verket (”General observations of the fall of the Roman empire in the West”). Riken och imperier kan gå under, medger Gibbon. Men civilisationens framsteg kan inte omintetgöras. Metoderna för jordbruk, skäran och plogen, fiskeredskapen, de nyttiga plantorna, boskapsskötseln, bruket av elden, sådana ting kan inte åter försvinna från jordens yta:

”Sedan den första upptäckten av konsterna har krig, handel och religiös iver spritt dessa oskattbara gåvor till vildarna i den gamla och nya världen: de har successivt fortplantats; de kan aldrig gå förlorade. Vi kan därför finna oss till rätta med den angenäma slutsatsen att varje tidsålder har ökat och fortsätter att öka det sanna välståndet, lyckan, kunskaperna och kanske dygderna hos det mänskliga släktet.”

Detta ”kanske dygderna” är äkta Gibbon. Ingenstans finner man hos honom en Condorcets eller en Kants föreställningar om människornas moraliska fullkomning. De är honom lika främmande som Rousseaus motsatta tanke på civiliseringsprocessen som ett förfall från ett ursprungligt tillstånd av lycka och dygd. Om tillvaron blir en smula bekvämare, en aning fredligare, på en eller annan punkt mera upplyst, med en bättre jordmån för konster och vetenskaper – vad kan vi mera begära? Att civilisationen kan medföra dessa fördelar medan barbariet saknar dem, det är Gibbons bestämda övertygelse. På den punkten, men bara på den, var han något litet av en fanatiker.

Till sist närmade sig Gibbon efter ett par decenniers arbete slutet på det stora verket. Han hade fördubblat sina ansträngningar i slutspurten, skrev han till en vän från Lausanne, där han utförde det mesta av arbetet på Decline and Fall of the Roman Empire. Han hade lagt kvällar av arbete till förmiddagarna, givit upp kortspel och sällskapsliv, sagt nej till alla inbjudningar. Nu kunde han nästan räkna de sidor som återstod. En vacker junidag 1787 skrev han sista raden:

”Efter att ha lagt ner pennan gick jag flera varv i en berså eller övertäckt valv av akaciaträd som erbjuder en utsikt över landet, sjön och bergen. Luften var ljum, himlen molnfri; månens silverskiva återspeglades av vattnet och hela naturen var stilla.”

Gibbon hade enligt denna skildring de bästa förhoppningar om att ha lagt grunden till sitt rykte samtidigt som han sörjde över att ha skilts från en vän.

Gibbon dog 1794 och hann inte skriva fler storverk. Mest sysslade han under de sista åren med sin självbiografi. Självbiografin är ett intressant dokument. Den visar författarens anspråkslöshet men också hans starka självkänsla.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Blandningen fanns även i Gibbons personliga framträdande. Han var ingen vacker eller ståtlig man. Han var mycket kortvuxen, med ett alltför stort huvud, hängande kinder, dubbelhaka och en liten, rund mun. Hans tal var välartikulerat och precist. Men omgivningen hade roligt åt hans snabba, trippande gång, som ibland föll in i trav. Han ansågs fåfäng, elegant klädd på gränsen till det snobbiga. När han talade väntade han sig att bli åhörd och gjorde annars med några knackningar på snusdosan klart att han ämnade yttra sig.

I självbiografin går Gibbons allestädes närvarande ironi ut även över honom själv. När han talar om sin längtan efter berömmelse skriver han exempelvis:

”En författare kan sällan vara nöjd med den tvivelaktiga belöningen av ensamt gillande.”

Gärna skrev han om den stora framgång hans arbete fått inte bara i Storbritannien.

I självbiografin skildras också Gibbons enda kärlekshistoria. Susan Curchod hette hans ungdoms älskade, med henne ville han gifta sig. Fadern förbjöd likväl äktenskapet. ”Jag suckade som älskare, men lydde som son”, skrev Gibbon i självbiografin. Kommentatorerna har ofta tyckt att detta knappast tydde på någon särskilt eldig kärlek. Att Gibbon sedan förblev ogift kan inte gärna ha berott på att han sörjde den älskade som han övergav med så litet motstånd. Ungkarlens bekväma tillvaro passade honom säkert bäst, och hur skulle han annars ha funnit tid att skriva sitt gigantiska verk?

Det handlade för övrigt inte bara om att skriva. Även om Gibbon inte var någon arkivforskare byggde hans verk på utomordentligt omfattande studier. Allt tryckt material, alla författare som behandlade Gibbons mer än tusenåriga romarrike tycktes han ha läst.

De sista åren i Gibbons liv var relativt händelsefattiga. Men han hann uppleva franska revolutionen. Den tilltalade honom inte. Upplysningsmannen sympatiserade istället av hjärtat med Edmund Burkes kritik. Pöbelupptåg och politisk fanatism tilltalade honom lika litet som mord på krönta huvuden. Sådana ting hade han med fattning skildrat i sitt historieverk. Men han ville inte se upprepningar i samtiden. Demokrat var han minst av allt. En stabil laglig ordning utan krig eller inbördeskrig, ett värn kring konsternas och vetenskapernas blomstring, det var vad han eftersträvade. Under de visa antoninerna hade detta kunnat förverkligas. Nu hotade allt detta att bryta samman i det moderna Europa, inte genom någon barbarinvasion utan genom omvälvningar och inbördes strider.

På detta sätt blev Gibbons Decline and Fall of the Roman Empire ett monument inte bara över romarriket utan över 1700-talets på en gång upplysta och klassicistiska europeiska civilisation. Som sådant har arbetet bestått. Man behöver bara öppna pärmarna till det berömda verket för att se Rom och dess ruiner reflekteras i de lugna vattnen utanför Lausanne eller följa det majestätiska flödet av författarens oförlikneliga prosa, behärskad, lugn, men med ett förrädiskt månglitter i krusningarna.