Det senaste exemplet på det är när statsägda utbildningsföretaget Lernia skulle bryta språknormerna och skapa en ny rikssvenska. Den rikssvenska som finns får inte bli en ”missvisande norm” för hur svenskan låter idag, slog Lernia fast. En mängd människor behöver komma in på arbetsmarknaden och uttal säger inget om kompetens, löd argumentet. Den uppfunna nyrikssvenskan, en blandning av dialekter och uttal, testas bland annat i högtalarnas utrop på ett universitetsbibliotek.

Givetvis är det inte gotlänningar, dalmasar, dalkullor eller östgötar som har behov av denna normkritiska rikssvenska, det är knappats deras kompetens som ifrågasätts på grund av dialekt. Det här handlar om dem som inte talar svenska som modersmål och som behöver komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Lernia tycks ha snappat upp att det finns ”normkritisk språkvård”. Det var antagligen då lingvisterna kom in i bilden. En uppfattning bland lingvister, har jag förstått, är att det icke finns rätt eller fel när det gäller språk. Ur lingvistisk synvinkel vore det bra om barn redan i grundskolan får klart för sig att de regler de lär sig i grammatiken handlar om hur de förväntas tala och skriva. Hur vi talar och skriver är således en fråga om att leva upp till omgivningens förväntningar. I undervisningen ska lärarna understryka att det är upp till varje barn att välja hur hon eller han vill tala samt därmed uppfattas. Språket blir ett individuellt identitetsprojekt, helt i enlighet med teorin, istället för ett gemensamt kitt mellan människor.

Hur vi talar och skriver bestämmer vi själva utifrån hur vi vill att människor ska uppfatta oss således. Om jag skriver ”han är äldre än mig” är det lika rätt eller fel som (det enligt ”normen” korrekta) ”han är äldre än jag”. Språket finns enbart i talarnas huvuden och en grammatikbok består av att det innehållet hällts ut på ett papper, får jag veta när jag tränger in i de lingvistiska frågorna. Det är förvisso en filosofisk position man kan inta. Men den ska inte flytta in i exempelvis statliga utbildningsföretag eller ut i migrationspolitiken.

I lingvisternas värld finns nämligen inte heller rätt och fel ens i undervisningen i svenska som andraspråk. Visst ska reglerna läras ut, men precis som i grundskolan bör de nyanlända upplysas om att de lär sig hur de förväntas tala och skriva. Någon har bestämt grammatiken och därför går den alltid att ifrågasätta och upphäva. Grammatik är makt, rätt och fel har vi kastat i papperskorgen, under katedern. Hur sfi alls ska kunna fungera behöver inte teoretikerna svara på, förstås.

Svenskan är ett litet språk i världen, det vore en god sak om vårt svenska språk fick överleva samtidens normkritik. Språk utvecklas och förändras över tid. Men ett gemensamt språk med samfällda regler är något djupare och mer än normkritiskt identitetsskapande och akademiskt teoribyggande. Det handlar om hur en nation och ett samhälle håller samman. Ett språk är inte enbart ord och syntax, utan en helt universum, en historia. Det är allt detta vi har att tillägna oss och bevara.

Min spaning i lingvisternas värld gjorde mig även uppmärksam på att public service inte alltid rättar svenskan i citat från utlandsfödda i textversionerna från inslag. Om det är enskildheter eller ett uttryck för en normkritisk syn på vårt språk låter jag vara osagt. Men om det krävs kan jag tänka mig att starta ett upprop för den svenska ordföljden. ”Rör inte min svenska”, hur låter det?