Ett årtal rymmer så mycket symbolik. Säg 1989, och associationerna flödar. För att inte tala om 1968. Eller 1945.

Men 1979? Björn Borg var världsetta i tennis, Ingemar Stenmark vann tio storslalomsegrar i den alpina världscupen och Sveriges Television lanserade text-tv. Knappast något 1968. Knappast något 1989. Eller?

Christian Caryl, till vardags redaktör på tidskriften Foreign Policy, hävdar i boken Strange Rebels att det i själva verket var detta år som det tjugoförsta århundradet formades. Den som vill förstå de krafter och idéer som styr vår värld gör klokt i att se vad som hände, menar han.

Det finns goda argument för ett sådant angreppssätt. 1989 upplevde många att kommunismens kollaps kom liksom från ingenstans, men i efterhand går det att tydligt se stenarna rulla långt dessförinnan. Väl framme vid 1989 ter sig förstås allt som då händer som oundvikligt, även för oss som är betraktare i efterhand och på historisk distans. Tio år tidigare var situationen radikalt annorlunda, spelplanen öppen och framtiden (förstås) oviss.

Många kommentarer till Caryls bok tar fasta på några rader i inledningen, där han konstaterar att ”det var 1979 som de båda krafterna marknad och religion, som så länge hade varit borträknade, kom tillbaka med besked”. Fast på engelska är orden både vassare och mer mångfasetterade. Marknaden och religionen är ”twin forces” och de ”came back with a vengeance”.

Många av vår tids kommentarer innehåller referenser till marknadens återkomst. På senare tid börjar man även i det sekulära Sverige få upp ögonen för religionens återkomst som en betydande politisk kraft, som inte kan reduceras till ett beklagande över att underutvecklade själar ännu inte har nått fram till upplysning och rationalitet. Men stämmer det att ”marknad och religion” är ”tvillingkrafter”? Och går det att säga att de ”hämnades”?

Till stöd för sin tes presenterar Caryl fem händelser och fyra personligheter. Det rör sig om det distingerade men disparata sällskapet Margaret Thatcher, Deng Xiaoping, påven Johannes Paulus II samt Ruhollah Khomeini. Till detta de fyras gäng och deras länder – Storbritannien, Kina, Polen och Iran – fogar Caryl det rebelliska och därefter krigshärjade Afghanistan.

Författaren berättar med medryckande och journalistisk briljans, även om en redaktör gärna hade fått skära bort de alltför frekventa upprepningarna. Framför allt lyckas Caryl, trots ett myller av personer, händelser och intriger, göra berättelsen begriplig, även för den som inte är nära bekant med Hua Goufeng, Hassan Modarres eller Antony Fisher.

Caryl är inte ute efter att missionera, utan efter att förstå. Därför ägnar han bakgrunden till varje exempel rejält med utrymme. Varför kom Thatcher till makten? För att Storbritannien var på dekis, så rejält att landet tvingades be om hjälp av Internationella valutafonden, IMF. Det var dåtidens Grekland, ett land i förfall, lamslaget av strejker och politisk dekadans, detta trots ett system som statsvetare i sin visdom säger är lämpat för handlingskraft och ansvarsutkrävande. Ändå var det mot alla odds som Thatcher både fick makten i sitt parti och sedan i landet, och få kunde ana att det hon bjöd på skulle uppfattas som – och faktiskt vara – revolutionerande.

I ett jordbävningsdrabbat Kina, där en initiativrik familj, efter att ha tillbringat några regniga nätter utomhus, bestämmer sig för att bygga ett tillfälligt skydd genom att stapla sina möbler mitt i rummet och sedan sova därunder, inleds berättelsen om Deng Xiaoping. Caryl visar effektivt att Deng hamnat i onåd och att hans väg till makten därför verkade osannolik när ordförande Mao gick ur tiden. Ändå skulle även Deng revolutionera Kina, till synes på samma sätt som Thatcher – genom att tillåta ekonomiska frizoner, experiment med företagsamhet, och sedermera det vi idag kallar statskapitalism.

1970-talets Iran, berättar Caryl, hade ett utbildningssystem som gjorde grannländerna gröna av avund; man hade flera framgångsrika industrier och Mellanösterns starkaste armé. Många ansåg att landet var ett perfekt exempel på framgångsrik, auktoritär utveckling under shahens ledning – ungefär som dagens Kina. Ayatolla Khomeini, däremot, var landsflyktig i Paris men kom revolutionsåret 1979 tillbaka till sitt hemland, satte Allah i främsta rummet och sig själv som den ende Gudens företrädare på jorden, kompromisslös i förhållande till andra aktörer som också önskat se shahens dekadenta styre försvinna. Den islamiska revolutionen visade religiösa krafter i andra delar av den muslimska världen att en revolution var möjlig, vilket fick tydliga spridningseffekter i bland annat Afghanistan.

Att polacken Karol Wojtyla i slutet av 1978 skulle bli den förste icke-italienska påven på över 400 år var inte lätt för någon att förutse, eftersom hans företrädare hade utsetts bara några månader tidigare, men avlidit efter endast 33 dagar i ämbetet. Wojtyla hade en unik insikt i både nazismens och kommunismens fasor, och kunde, menar Christian Caryl, som Johannes Paulus II, med katolska kyrkans samlade moraliska kraft, utmana Sovjetunionens förljugna imperium.

Att slumpen spelar en betydande roll för utvecklingen framgår med all tydlighet. Likaså lyckas Caryl göra trovärdigt att aktörernas ideologiska drivkrafter är centrala – det räcker inte att enbart se till makthunger eller stormaktspel. Hans exempel visar hur såväl politiska som religiösa ledare drivs av någon form av övertygelse, som är av central betydelse för hur makten utövas när den väl har vunnits.

Däremot har han svårare att göra trovärdigt att de två röda trådarna i detta revolutionsår är just ”marknad” och ”religion”. Visst var både Khomeini och Johannes Paulus II starka religiösa ledare, men ungefär där slutar likheterna. Visst använde sig både Thatcher och Deng av marknadsreformer för att åstadkomma ett ekonomiskt uppsving i sina nedgångna hemländer, men därefter känns parallellerna alltmer krystade.

En skillnad, som Caryl tyvärr aldrig resonerar kring, är den mellan religionens anspråk på att ge livet en mening och att därigenom vara ett moraliskt rättesnöre, och marknaden som medel eller metod – detta var åtminstone såväl Thatchers som Dengs synsätt – för att uppnå ett högre välstånd. Thatcher drev en tydligt moralisk agenda, men hennes vision handlade mindre om fri marknad och mer om ett storslaget Storbritannien, en nation där strävsamhet är en dygd, där fria men ansvarsfulla individer utgör samhällets grundvalar. Det är en storslagen vision som förverkligas genom fri företagsamhet – inte genom kollektivistisk socialism.

Deng Xiaoping såg hur Nikita Chrusjtjovs uppgörelse med Stalin hade försvagat det kommunistiska partiets maktställning i Sovjetunionen. Han hade samtidigt sett hur Mao Zedongs kollektivistiska politik gjort Kina till en fattig och svag nation. Intrycket förstärktes när han besökte USA. För honom blev marknadsreformerna därför ett sätt att låta Kina komma ikapp. Men han var inte det minsta intresserad av liberalism, av individers eller medborgares frihet, av demokratiska rättigheter. Chrusjtjovs misstag skulle undvikas och kommunistpartiets makt bevaras.

Den röda tråden är snarare att detta 1970-talets revolutionsår markerar slutet på något gammalt än början på något nytt. Som Caryl själv formulerar det: ”Krafterna som släpptes fria 1979 markerar början på slutet av de stora socialistiska utopierna som hade dominerat så mycket av det tjugonde århundradet.” Det är också i detta perspektiv som Afghanistan vävs in i berättelsen, som ytterligare en kraft som drar Sovjetunionen mot en kollaps.

Christian Caryl ägnar påfallande litet utrymme åt USA. Det är på många sätt rimligt, bokens fokus är ett annat och USA:s roll i de skeenden som skildras överskattas sannolikt ofta. Ibland skymtar dock den västliga stormakten förbi, inte minst i rollen som dröm- eller mardrömssamhälle. Deng Xiaopeng blir imponerad av den amerikanska levnadsstandarden, medan Khomeini blir förskräckt av det han uppfattar som amerikanskinfluerad dekadans. På så sätt förstärks intrycket av att en av vår tids starkaste berättelser alltjämt är Amerikanska drömmen, vars styrka sannolikt är att den inte är lika utopisk som andra revolutionära drömmar. Kanske fångade Fröding det bäst: ”Den drömmen, som aldrig besannats,/som dröm var den vacker att få,/”

Mot slutet av 1900-talet gick det århundradets stora utopiska idé i kras. Däremot är det svårt att se, vilket Caryl tycks mena, att den skulle ha ersatts av en ny eller ens två nya utopier. Året markerar snarare slutet på en relativt stark idémässig konsensus, som präglade efterkrigstiden – vår tid utmärks istället alltmer av konflikt.

Som kunskapsmässig bakgrund till dessa stora konflikter, som dagligen märks i våra nyhetssändningar, utgör Christian Caryls bok utomordentlig läsning. Texten är härligt befriad från den sortens markeringar som enbart ska visa hur moraliskt oförvitlig författaren är. Det räcker för honom att berätta om de olika revolutionära idéerna och hur dessa tog sig uttryck – utfallet i dessa länder fyra decennier senare är ju slående, i så många olika dimensioner. De slutsatserna lämnas dock, välgörande nog, åt läsaren.