Om författaren till boken ifråga dessutom är Berlingskes politiske kommentator Thomas Larsen, som växlar mellan att ge läsarna insiktsfulla analyser av dansk politik i tidningen och att författa biografier om landets toppolitiker, ja, då kan det näppeligen bli annat än intressant och läsvärt.

För en bok om en drottning behöver ju inte vara ytlig eller handla om kungliga klänningar – sådana publikationer finns väl, de också, men då om andra medlemmar av kungafamiljen och med andra författarnamn på omslaget.

Dronningen är förvisso en välklädd dam, men allra mest välmöblerad är hon i huvudet; detta är en monark av det oavbrutet tänkande slaget. Hon erkänner gärna att hon visst är rätt ”nördet”, inte minst som barn när hon läste allt som var tryckt på papper, till och med tidningspapperet som saker hade slagits in i, berättar lillasyster, grekiska ex-drottningen Anne-Marie, i boken.

Men att man kan vara nördig utan att vara det minsta tråkig är Dronningen ett gott bevis för; det hon har att säga är i alla fall aldrig det minsta ointressant, tvärtom. Intellektuell är hon utan tvivel, men finurlig är ett annat, om än kanske aningen respektlöst, ord för att beskriva danskarnas monark.

Och det världsberömda danske smil har en god representant i landets högsta topp.

Thomas Larsen har tidigare skrivit om kungahuset i den stiliga boken om det kungliga slottet i Köpenhamn, Amalienborg, med intervjuer med medlemmar av kungafamiljen som han frekvent citerar ur i den nya boken. Dronningen har också deltagit i samtalebøger flera gånger förr, vid diverse födelse- och årsdagar som motiverat tillbakablickar på hennes och Danmarks gångna år.

Det märks att hon är rutinerad, men också att vi här möter en dam som har funderat över sitt lands historia och sin egen roll – och händelserna utanför det lilla landets gränser – länge och väl, och som trots de många tidigare intervjuerna har mycket nytt på hjärtat också i denna bok.

Så till den grad bekväm med läget är hon att hon inte ville ha några frågor i förväg av Thomas Larsen – faktiskt knappt ens få veta så mycket om ämnet för dagen.

Ändå, skriver Larsen i förordet, kan han ställa frågor om de mest detaljerade och komplicerade historiska och dagsaktuella förlopp – och varje gång få svar med exakta årtal, initierad och djuplodande analys, och som kunglig knorr på slutet ”en personlig värdering av vad som hade skett, och vilken betydelse det har haft för oss som land och folk”.

Hur många överhuvuden för de europeiska kungahusen skulle fixa det?

Det vill dessutom till just i detta fall, för i Thomas Larsens nya bok rör vi oss ännu längre bakåt i tiden än i de tidigare böckerna, hela vägen tillbaka till danskarnas och Danmarks djupaste rötter. Och Dronningens egna; det ena går ju inte att separera från det andra i landet med världens kanske äldsta monarki.

När hon 1980 står vid vikingakungen Gorm den gamles grav – far till Harald Blåtand som införde kristendomen till Danmark – med sina två söner vid sin sida susar det i magen av spänning: för tänk, säger hon, om det nu verkligen är den gamle vikingakungens kvarlevor som ligger där, då finns det ett direkt band på över 1 000 år fram till henne själv och nästa generation.

Att gräva i det förgångna är något som Dronningen ägnat sig åt även rent handfast. Margrethe är nämligen inte bara dansk drottning utan tillika arkeolog, med akademiska poäng från Cambridge i ämnet. Som ung reste hon på arkeologiska utgrävningar i Italien med morfar, Sveriges kung Gustaf VI Adolf – de två hade mycket gemensamt, konstaterade Dronningens mor, drottning Ingrid, fast man väl kan anta att hennes dotter var den mer pratsamma av de båda.

Att det blev studier just i England var ingen tillfällighet. Från sin svenska släkt fick Dronningen tidigt med sig en stark förkärlek för allt brittiskt; så är hon ju också uppkallad efter sin brittiskfödda mormor, svenska kronprinsessan Margareta – inte den första danska drottningen vid namn Margrethe, som man kanske kunde tro.

Att grunna över något så nationalistiskt som ett folks identitet hade väl knappast gått för sig eller ansetts comme-il-faut i Sverige. Men nu är det Danmark, och sitt intresse för sina egna och Danmarks rötter och bakgrund delar Dronningen med sina undersåtar.

Det är ett återkommande tema i landet som ständigt funderar över relationerna till sin omvärld, och som i strid ström producerar ”kanons” gällande alla upptänkliga ämnen. Senast den nyss – motvilligt – avgångne kulturministern Bertel Haarders kanon om inget annat än just danskhet: vilka värderingar, traditioner och begrepp som utgör kärnan i det att vara dansk.

Lika motsträvigt som Haarder lät sig förflyttas från ministerstolen vid regeringsutvidgningen i slutet av förra året, lika ogärna accepterade han att de insända förslagen hade satt ”välfärd” som nummer ett på listan.

Kungahuset fick däremot ingen placering på förra årets kanon, vilket kan tyckas lätt besynnerligt med tanke på hur oändligt kärt danskarna håller sina kungligheter, och först och främst sin Dronning (inte fullt lika mycket hennes egensinnige make, den självutnämnde pensionären prins Henrik).

Att hon skulle bli just Dronning var förstås inte alls skrivet i stjärnorna; under sina första 13 levnadsår var hon en enkel prinsessa, den äldsta av kung Fredriks tre döttrar. Som dotter till danskarnas älskade sjömanskung var det rätt naturligt att hon först lärde känna landet från sjösidan, under de årliga krydstogterne – seglatserna – med kungaskeppet Dannebrogen där hon i redan unga år tog sig igenom hela biblioteket med historieböcker.

Tronföljare blev hon först med grundlagsändringen 1953 och den föregående folkomröstningen om Danmarks tronföljd, där danskarna röstade för henne istället för farbror Knud och dennes söner. Det befrämjade väl inte direkt stämningen på släktmiddagarna, och för Margrethe själv tog det ett bra tag att acceptera att hon faktiskt en dag skulle ta över efter pappa.

Men det gick lättare allteftersom, tack vare förnuftiga föräldrar som bland annat lät henne vara med på konseljer och vid regeringsbildningarna – det som idag kallas Dronningerunde – där hon intensivt lyssnade och lärde sig om politiken.

Hennes förste statsminister, Jens Otto Krag, visade tydligt att han tyckte att den unga regenten var ”grön” – ”men det var jag ju också”, och dessutom tyngd av sorgen efter pappa kungens bortgång.

En klart positiv sida av den nya tronföljden var dessutom att hon därefter visste att det var i Danmark hon skulle leva resten av livet, och inte flytta ut i världen som sina systrar. I Danmark var hon inte bara född, som det heter i H C Andersens gamla sång, där skulle hon också bo och leva; nu kunde hon i lugn och ro fortsätta att fundera över dess ursprung och utveckling.

För Thomas Larsen berättar Dronningen om Danmark från vikingatiden och fram till våra dagar, om steget från kungamakt och envälde till demokrati och folkstyre, om besættelsen och dess slut med strider i kvarteren runt Amalienborg, om övergången från jordbruksland till industriland, och om följderna av de nya invånare som kommit till landet under de senaste årtiondena.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

I den frågan erkänner Dronningen utan krusiduller att hon har ändrat uppfattning. I sina nytårstale – som danskarna mangrant lyssnar till på nyårsafton, uppradade i soffan med champagne och kransekager – har hon vid några tillfällen läxat upp sina landsmän för att inte vara tillräckligt generösa och välkomnande gentemot de nya invånarna.

Men vi var naiva, förklarar Dronningen nu: ”Vi trodde nog, att om man bara gick på gatorna i Köpenhamn och drack det kommunala vattnet och tog den kommunala bussen, så blev man nog dansk inom loppet av kort tid.”

Men så enkelt var det inte. ”Det är ingen naturlag att man blir dansk av att bo i Danmark”, noterar Dronningen. Man skulle ha varit tydligare med att tidigt framhålla vilka värderingar och regler som Danmark grundas på – och att de ska efterlevas.

För visst ska man kunna ha kvar sina rötter i en annan kultur, men jorden som rötterna vilar i ska vara god och näringsrik.

Brytningspunkterna för Dronningens del var först 11 september 2001, och därefter terrorattentaten i Köpenhamn den 14 februari 2015. Att danska judar förföljs och attackeras i dagens Danmark är djupt chockerande och upprörande för landets regent.

Och därefter flyktingkrisen, när migranter bokstavligen vandrade genom Danmark på landets motorvägar och det kändes som om situationen helt hade gått över styr.

Trots allt borde Danmark ha goda möjligheter att klara omställningen. Det kräver dock utbildning och information om det ska gå, säger Dronningen, som sett landet gå igenom många andra djupa förändringar under dess långa historia. ”Men vi borde kunna klara det.”