I förordet listas de vetenskapliga tidskrifter som har refuserat texten, totalt elva stycken! Listan ska visa hur korrumperad den akademiska världen är. Man anar en konspiration; författaren har funnit sanningen men motarbetas av etablissemanget. Själva boken består av en kompakt textmassa där till synes slumpvist valda ekvationer blandas med olika fysikaliska påståenden. Även om metoden och resultaten inte är lätta, eller ens möjliga, att förstå är målet med texten det: att visa att Einstein hade fel. Författaren till pamfletten är inte ensam om detta syfte. I en jämn, oförtruten takt skickas liknande skrifter in till universitetens avdelningar för teoretisk fysik. De är skrivna av en brokig skara människor, många högutbildade med lyckade karriärer, med det gemensamt att de uppfattar sig själva som missförstådda fysikgenier. Av universitetsforskarna kallas de för crackpots, på svenska ligger ordet virrpannor nära till hands.

Skriften på lunchbordet är ett av få undantag som inte hamnade i papperskorgen direkt. En professor vid avdelningen roades av den anspråksfulla titeln och lät den ligga kvar en stund till. Jag läser i den medan jag äter min lunch, men innehållet är så förvirrat att jag blir lätt sjösjuk och tvingas sluta. Efter fem års doktorandstudier är jag van vid att läsa texter som till stor del består av ekvationer, men i dem finns ett syfte och en metodik som underlättar förståelsen. I texten framför mig vid lunchbordet staplas ekvationer och påståenden på ett sätt som tyder på okunskap och storhetsvansinne, blandat om vartannat. Varför skrevs den, och hur är det möjligt att vara så fullständigt övertygad om att man på alldeles egen hand har lyckats lösa mänsklighetens stora frågor?

I flera böcker har Margaret Wertheim, vetenskapsjournalist och författare, utforskat fysikens roll i vårt samhälle. Under femton års tid har hon samlat på skrifter som liknar den på lunchbordet. I boken Physics on the Fringe. Smoke Rings, Circlons, and Alternative Theories of Everything låter hon oss ta del av några av dem, och möta personerna bakom. Boken har fått positiva recensioner i New York Review of Books och Wall Street Journal. Det är onekligen en intressant och fascinerande läsning. För en fysiker blir det dock stundtals väldigt provocerande, till exempel där Wertheim beskriver vad hon kallar för ”outside” physics: fysik som tillkommer utanför universiteten av oetablerade utövare. Jag själv hade bytt plats på citationstecknen, och skrivit outside ”physics”. Det råder inget tvivel om att teorierna är på utsidan av det etablerade, däremot är det tveksamt om det är fysik det rör sig om.

Bokens huvudperson är Jim Carter, en man med många talanger. Vi får följa honom på en rad strapatser, från meteoritjakt och guldgrävning via fiske av havsöron utanför Kaliforniens kust till sin nuvarande tillvaro som ägare av en stor trailer park. Parallellt med dessa projekt utvecklar Carter sina teorier om hur världen är beskaffad. Han drivs av en vilja att förstå och förklara världen utan att använda komplicerad matematik. Han blåser bubblor under vattnet, sågar plywood, böjer ståltråd och blåser rökringar. Dessa slöjdövningar resulterar i en teori om att världen består av små cirklar, hoplänkade i olika kombinationer. Carter kallar teorin för ”Circlon-teori” och konstruerar något som till sin form är en kopia av det periodiska systemet. Det är en estetiskt konsekvent presentation, men det går inte att finna något fysikaliskt innehåll i hans teori.

Wertheim träffade Carter första gången 1995, ett möte som utvecklades till en långvarig vänskap. Hon tilltalades av den estetiska aspekten av Carters ”fysik” och curerade 2002 en utställning av hans cirklonfigurer på Santa Monica Museum of Art i Kalifornien. Wertheim är nämligen grundaren av The Institute For Figuring, vars syfte är att verka i gränslandet mellan konst och vetenskap och därigenom öka allmänhetens förståelse för vetenskap och matematik.

Trots, eller kanske på grund av, Wertheims bristande distans så är Physics on the Fringe intressant. Vi får chansen att, likt i Fredrik och Filips tv-program 100 höjdare, eller i Åke Mokvists underbara bok De ovanliga (2000), möta ett antal människor vi annars inte hade stiftat bekantskap med. Wertheim skriver om dessa ”utsidesfysiker” med värme och respekt, och hon beskriver sakligt en del av deras idéer. Det är lätt att tilltalas av de historier som berättas. Här kommer Jim Carter, med en livshistoria som liknar Forrest Gumps, med svaret på hur vår värld är beskaffad! Och han kan förklara det med hjälp av rökringar istället för matematik och sådant krångel! Något som man kan ta på, se med sina egna ögon och lätt förstå. Men etablissemanget motarbetar honom, låter Wertheim läsaren förstå; är de rädda för sanningen? Underdog-perspektivet är onekligen säljande.

En stor del av tjusningen med fysik är att världen har mer struktur, men också mer komplexitet, än man först kan tro – ju mer man lär sig, desto mer framträder strukturen. Den kunskap man kan få om vår värld enbart genom egna experiment hemma på sin kammare är dock begränsad. Det forskarsamhälle som fysikerna utgör har utforskat desto mer, och runt varje hörn som fysikerna lyckats komma har nya överraskningar väntat. Det är dessa överraskningar som ligger till grund för den världsbild som den etablerade fysiken sprider: Universum är 13,7 miljarder år gammalt. Vi känner till ett antal elementarpartiklar och vi kan mycket detaljerat beskriva hur dessa beter sig. Utifrån vår ökade förståelse har den teknik vi har idag skapats, från radiomaster till mikrochip. Vi fysiker väljer vilka frågor vi tycker är intressanta att arbeta med, men det finns en yttre verklighet att förhålla sig till, och den har alltid sista ordet. ”Who ordered that?” lär fysikern Isidor Isaac Rabi, som fick Nobelpriset i fysik 1944, ha utbrustit när elementarpartikeln myonen upptäcktes 1936. Vid tiden för upptäckten passade myonen inte alls in i teorin för elementarpartiklarna, för att ett par år senare visa sig vara en helt nödvändig bit i det större pussel man då hade lyckats lägga. Det är inte vi människor som bestämmer hur universum ytterst är beskaffat.

Physics on the Fringe ställer några centrala frågor: Vem bestämmer vad som räknas som vetenskap? För vem bedrivs vetenskap, och av vem? Grundforskning ska bland annat förse samhället med en världsbild, men vad händer när den bilden inte förstås, eller accepteras, av andra än fysikerna själva? De idag etablerade fysikaliska modellerna av vår värld bygger på kvantfältteori och allmän relativitetsteori och de ligger ganska långt ifrån vår vardagsintuition. De är inte möjliga att förstå utan många års universitetsstudier bakom sig. Varför ska allmänheten tro mer på den bild som skapas genom populariserad etablerad forskning än på utsidesfysikernas idéer? frågar sig Wertheim. Om bilderna som förmedlas är lika begripliga, eller obegripliga, vilken ska man välja? Hon berättar vidare om sammanslutningen The Natural Philosophy Alliance (NPA), en organisation hon själv är medlem i. Medlemmarna i NPA har, enligt Wertheim, som mål att omkullkasta de etablerade fysikaliska teorierna och ersätta dem med teorier som kan förstås av alla, utan komplicerad matematik. Hon jämför deras arbete med Martin Luthers: före reformationen var Bibeln endast tillgänglig för en akademisk, latinkunnig elit. Luther insisterade på att den religiösa kunskapen skulle vara tillgänglig för alla. Den här parallellen haltar dock på ett fundamentalt plan. Inget av det som naturvetenskapen har uppnått, från tekniska landvinningar till insikten om vår plats i universum, skulle ha varit möjligt om vi hade insisterat på att endast använda teorier som var fullt begripliga för varenda en. Och för att låta Einstein få sista ordet: Allt bör göras så enkelt som möjligt, men inte enklare.