Orwell syftade på att USA hade atomvapen och kunde avskräcka Sovjetunionen från att anfalla. Sovjetunionen var, menade Orwell, omöjligt att erövra samtidigt som staten var i ett permanent tillstånd av kallt krig med omvärlden.

Haslam nämner inte att Orwells sätt att beskriva situationen kan ses som ett utkast till romanen 1984, som han kom att ge ut fyra år senare, 1949. Den brittiske historikern nöjer sig med att framhålla att relationerna mellan öst och väst hade varit permanent dåliga alltsedan bolsjevikregimens tillkomst. Därför börjar hans historia om Ryssland och kalla kriget år 1917.

Orwell skrev 1945: ”Sannolikt är vi inte på väg mot något totalt sammanbrott utan mot en period som är lika fruktansvärt stabil som antikens slavimperier.” Haslams egen berättelse har samma tre huvudaktörer som Orwells kommande roman. Orwells Oceanien motsvaras av Haslams USA, Storbritannien och Nato, Eurasien motsvaras av Sovjetunionen och Östasien av först Nazi-Tyskland och sedan Kommunist-Kina.

När han karaktäriserar Sovjetunionens ledare Stalin associerar Haslam till ännu en författare i den engelska litterära kanon, Oscar Wilde och i synnerhet dennes roman Dorian Grays porträtt. Haslam går vidare in i fiktionens värld genom att hänvisa även till en sovjetisk klassiker, Sergej Eisensteins film Ivan den förskräcklige. Stalin påminde om den grymme 1500-talstsaren, och ”precis som fallet var med Dorian Gray förblev den offentliga bilden [av Stalin] oberörd av ålder och livets prövningar medan porträttet på vinden avslöjade förfallets verkliga fasansfullhet”. Haslam har varit på vinden, i arkiven, och sett Stalins fula tryne.

Polerna oktoberrevolutionen–raserandet av muren i undertiteln till Haslams bok fångar väl författarens centrala tes att Tyskland från början till slut var det långa kalla krigets epicentrum. Oktoberrevolutionens förgrundsgestalter Lenin och Trotskij störtade Rysslands tillfälliga regering för att bereda vägen för en socialistisk revolution i Tyskland, som var en utvecklad industrination med en välorganiserad arbetarrörelse och följaktligen motsvarade den marxistiska föreställningen om varifrån världsrevolutionen skulle ledas. Revolutionen misslyckades visserligen i Tyskland 1919, men först när Berlinmuren försvann 1989 och Tyskland enades 1990 grusades slutgiltigt förhoppningarna om den socialistiska världsrevolutionen. Sovjetunionen förblev under hela kalla kriget och fram till sitt slut ett provisorium i väntan på revolutionen. Samuel Becketts drama I väntan på Godot kan i efterhand upplevas som en adekvat travesti på Sovjetunionens svarta historia.

Jonathan Haslam lämnar tidigare forskning därhän. Han föredrar att bygga sin analys direkt på källornas vittnesbörd. Materialet är ryska och västliga memoarer och dokument i parti- och statsarkiv samt sovjetisk och västlig press. Författaren låter revolutionen 1917 bestämma scenbilden, men han granskar relationerna mellan västmakterna och Sovjetunionen i huvudsak under de 50 åren efter det tyska anfallet på Sovjetunionen 1941. Perioden 1917–1941 omfattar endast 12 av brödtextens 400 sidor.

Kalla kriget fortsatte omedelbart efter Tysklands kapitulation. Den 12 maj 1945 sände Storbritanniens premiärminister Winston Churchill ett telegram till USA:s president Harry Truman där han hävdade att Sovjetunionens militära styrka i förening med kontrollen över östra Europa innebar att en järnridå hade dragits ner. Haslams grävande i arkiven klargör att föreställningen om järnridån vägledde västmakternas politik redan ett år innan Churchill använde termen offentligt, men då utan att vara ledare för Storbritannien, i det berömda talet i Trumans hemstad Fulton i Missouri.

Jonathan Haslam ger i sin strikt kronologiska framställning en lång rad inblickar i hur den sovjetiska politiken utformades och hur den med viss svårighet anpassades till nya yttre villkor. De viktigaste nya faktorerna efter 1945 var Kinas uppstigande, först som bundsförvant och sedan som medtävlare i kampen om hegemoni i världskommunismen, och avkoloniseringen i Afrika och Sydöstasien. De sovjetiska ledarna var länge fixerade vid Tysklandsfrågan och förmådde inte omedelbart fylla tomrummet efter de gamla europeiska kolonialmakterna. Anmärkningsvärt i sammanhanget är att Haslam kan visa att den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjovs Kubapolitik syftade till att genom att placera avskjutningsramper och missiler på Kuba tvinga västmakterna bort från Västberlin, göra hela Berlin till DDR:s huvudstad och låta Sovjetunionen befästa sin kontroll av Centraleuropa.

Begreppen andra världskriget och kalla kriget framstår i Jonathan Haslams tolkning av 1900-talshistorien som västliga. De motsvaras av det sovjetiska begreppet ”fredlig samexistens”. Haslam framhåller att det begreppet syftade på att den internationella klasskampen skulle fortgå fram till dess att den kommunistiska världsrevolutionen segrade. Det handlade inte om vänskap och försoning mellan det imperialistiska och det kommunistiska lägret. Avspänningspolitiken under Leonid Brezjnev var en följd av att Sovjetledarna ville minska påfrestningarna på den sovjetiska ekonomin genom att kunna öka handeln med de utvecklade industristaterna i väst. Haslam noterar att denna politik förenades med stärkt ideologisk sovjetisk offensiv i tredje världen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

Kalla kriget är ett synnerligen väl utforskat ämne. Jonathan Haslam kan inte leverera några anmärkningsvärda nya tolkningar, men det är inte heller avsikten med eller poängen för en historiker ur den empiristiska skolan. Det väsentliga för denna typ av forskare är att ge nya detaljer, att nyansera bilden och visa upp historien som en kedja av händelser utan annan mening än den som man kan utläsa ur varje god berättelse. Haslams bok ger en mera fullödig framställning av den sovjetiska utrikespolitiken och av motsättningar mellan ledarna än tidigare forskning. Inte för inte har denna detaljskarpa skildring sin inspiration i de nämnda konstnärliga förlagorna. Inriktningen på att berätta om individerna bakom politiken medför att Haslam kan leverera exempel på antiteser till Dorian Gray och porträttet av honom. Några av de sovjetiska ledarna hade en – kommunistisk – troende själ och ett klappande – kommunistiskt – hjärta bakom den bistra fasaden.

Den brittiske historikern har ingenting till övers för det kommunistiska samhället, men han undviker att demonisera de ledare som följde efter den repressiva statens skapare Lenin och Stalin. Detta är Haslams porträtt av Jurij Andropov, chefen för KGB 1967–1982 och kommunistpartiets generalsekreterare 1982–1984: ”Han var en sammansatt och mångsidig person, asketisk på gränsen till fanatism (han vägrade att ta emot gåvor och bodde lika enkelt som den vanlige medborgaren), mycket intelligent, en tålmodig lyssnare, om än med fasta övertygelser, och utomordentligt välorganiserad.”

Jonathan Haslams bok är en nutida motsvarighet till Oxfordhistorikern A J P Taylors klassiska pamflett Förspelet till andra världskriget från 1961. Den framställde Hitler som en normal europeisk politiker. Haslams tolkning erinrar också om David Anderssons porträtt av Henry Kissinger (Dr Kissinger & världshistorien). Kissinger menar att Stalin var en klassisk realpolitiker i Richelieus och Bismarcks efterföljd. Kissinger har kallats cyniker, och Taylors bok var kontroversiell och väckte stark kritik. Det ödet har inte drabbat och kommer inte att drabba Haslams grundliga verk. Denne har lyckats förena bilden av Sovjetunionen som en totalitär stat med beskrivningen av dess utrikespolitik som varken mer eller mindre irrationell och aggressiv än USA:s och Storbritanniens. Genom att tack vare sin syntes av perspektiv ge båda sidor rätt gör Jonathan Haslam slut på motsättningen mellan totalitarister och revisionister inom kallakrigsforskningen.