Tänk när Boris Jeltsin förkunnade att Ryssland ville bli ”ett normalt civiliserat land”! Det måste ha varit den punkt när samstämmigheten i föreställningen om vad som var normalt och accepterat var som störst mellan västvärlden och Ryssland.

Men den ryska önskedrömmen har förändrats. Ryssland vill nu vara ett av världens ledande länder, som formar politiken, står det i den nya utrikesdeklaration, som president Dmitrij Medvedev gav offentlighet åt den 12 juli, i ett tal till Rysslands ambassadörer.
Samtidigt klargörs det här, liksom i andra ryska deklarationer de senaste åren, att Ryssland har en egen väg och en egen politik att följa och ingen ska tro att den ska kunna berätta för Ryssland hur det ska ordna i sina affärer.

Det vore ingenting konstigt med detta om inte där förnims en underton av mindervärdeskomplex, förklätt i aggressivitet. Ni ska inte tro att vi är sämre än ni. Den visan har Ryssland sjungit på nästan hela 2000-talet .
Vi som upplevde Sovjetunionen, och återkom som korrespondenter i Jeltsins Ryssland, där den ena revolutionerande politiska händelsen följde på den andra, hade kanske i förtjusningen över vad som skedde svårt att inse hur 1990-talet för många ryssar upplevdes som en förnedringens tid, ”det mardrömsartade 1990-talet”. Jeltsin, liksom Gorbatjov, hade vuxit upp i supermakten Sovjetunionen.

Deras självkänsla var inte så ömtålig (även om de säkert kunde notera små protokollära förödmjukelser i det internationella umgänget, det syntes ibland på deras ansiktsuttryck). För dessa två var Sovjet och Ryssland ännu stora och ledande makter – att förkunna att man nu skulle slå in på en väg av reform och demokrati upplevdes inte primärt som att de hade böjt sig för någon.

Under den första yran av perestrojka på 1980-talet kunde tidningarna till och med skriva att ”de utländska korrespondenterna hade rätt när de kritiserade oss”. Tänk att ha fått rätt mot den stora Sovjetunionen! Men när jag berättade detta för Moskvas borgmästare, Gavriil Popov (som var min bordskavaljer vid en ambassadmiddag) så mulnade han. Det var inte roligt längre. Och jag insåg plötsligt att det jag sade innebar en förolämpning.

Kanske var det aldrig så att vi var på samma våglängd, fast det tycktes så både under Gorbatjov och under Jeltsin. Gorbatjov hade ju faktiskt menat att socialismen skulle bli stark och iutvecklas till vad den var tänkt att vara genom perestrojkan. (Det hoppades i och för sig också många intellektuella i väst, fast något tidigare, under Pragvåren och eurokommunismens tid.) Men redan under den parlamentariska ordningen som utvecklades under Jeltsin kom skillnader i dagen mellan vad vi och de menade med demokrati. De demokrater som var Jeltsins stöd ville att han med diktatoriska medel skulle genomföra sina reformer. Hans motståndare, med Ruslan Chasbulatov i spetsen, var oklanderligt demokratiska i formerna, medan deras budskap blev allt mera utrerat och framstegsfientligt.

Så blev till slut, trots alla goda ansatser, 1990-talet en tid som för vanliga ryssar innebar kaos och rädsla för katastrof. Arbetsplatserna kunde inte betala ut löner, kommunala bolag inte utföra leveranser av el och varmvatten. Sparpengar gick förlorade i bankers pyramidspel. Att alla fick tillgodokvitton som innebar en del i den socialistiska förmögenheten blev ointressant när man såg finanskungar lägga under sig Rysslands viktigaste företag för en spottstyver. (Att de utvecklade dessa ofta konkursmässiga företag till välskötta vinstmaskiner brydde sig folket inte om). Att ekonomin kraschade 1998 ansågs helt följdriktigt.

Under Putin skedde en åtstramning och löneskulderna till befolkningen försvann. De goda tiderna som följde sågs som Putins förtjänst. (Inte sågs han heller berusad i tv-rutan; inte underligt att hans popularitet gick upp). Att ”demokratin” var över upplevdes som positivt. Den hade ju bara medfört fattigdom och förnedring.

Därifrån var det väl inte långt till det som omhuldats som sanningar under sovjettiden: det eviga Ryssland som vill underkasta sig en stark ledare, Rysslands väg som helt särskild och icke jämförbar med det övriga Europa, Ryssland som något som man inte kan förstå med förnuftet utan bara måste tro på (poeten Tiuttjevs ord, som blivit en politisk kliché).
Men är det verkligen så?

Under det Engelsbergsseminarium som Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse varje år anordnar och där detta år ämnet var Ryssland, framlade en rysk professor, Andrej Melville, en förvånande iakttagelse. Under en enkät av olika fokusgrupper, som ombetts ge sin åsikt om fyra framtidsscenarier, ett med rigid styrning ovanifrån; ett med kaos och splittring som resultat efter av en repetition av 1990-talets program; ett med ”Ryssland som fästning”, ett isolerat Ryssland som svar på hot från omvärlden (inbillade eller verkliga) och det fjärde en liberal och demokratisk version med marknadsekonomi, betecknade inte helt överraskande fokusgrupperna de två förstnämnda som ”mest troliga”. Men när de ombads ange vilka de såg som önskvärda kom det demokratiska och liberala på främsta plats! Detta gällde alla fokusgrupper, också de som var sammansatta av kommunister och presidentpartiet Förenade Ryssland.

Är det västsamhället (vilket ryssar nu kan stifta bekantskap med varje semester) som ändå framstår som så attraktivt att det blivit klichébilden för det goda livet? Eller är det faktiskt så – vilket jag själv alltid brukar säga när jag håller föredrag om Ryssland – att TVÅ själar bor i ryssens bröst: tvånget att underkasta sig har den ena – men längtan till rättfärdighet och rättvisa hyser den andra.

Varför skulle demokrati, för ett folk som inrättade tinget i Novgorod under medeltiden, eller hade bönder som fattade beslut i en kollektiv gemenskap, vara så otroligt främmande för just ryssarna? Är det inte bara något som man lurat i dem?

Det tror till exempel statsvetaren Emil Pain i Moskva, som i en blixtrande polemik artikel i vårnumret av Russia in Global Affairs tar död på myten om Ryssland som något särskilt land med en särskild erfarenhet. På vilka mätningar baserar man sig? Och jämfört med vilka andra länder och vilka andra erfarenheter? undrar han. Vad finns det egentligen för underlag att ryssarna är så särskilda, och i jämförelse med vem då?

Pain menar däremot att den ryska nationen inte har hunnit bygga upp sig riktigt. Från det öppna samhälle som fanns under kejsarinnorna Elisabeth och Katarina där vilken utböling som helst kunde bli medborgare och accepterad, och adeln gärna absorberade både tatarer och tyskar – under 1812:s krig mot Napoleon bar en tredjedel av officerarna utländska namn – har nu Ryssland blivit ett land där man trevar efter ”nationella värden” och tror att det innebär en trångsynt nationalism.

Ryssarna är egentligen inte nationalister eller rasister, menar Pain. Men de tvingas in i sådana positioner. Ja, på 1800-talet tävlade ju faktiskt slavofilerna (föregångare till dagens nationalister) med västvännerna. Och dessutom: kan det inte vara så att en del av det mindervärdeskomplex som vi nu hör ryska ledare och politiker ge uttryck för beror på brist på bildning?

De kanske inte har läst så mycket litteratur så de förstår den ryska litteraturens storhet. De kanske inte har några perspektiv som kan få dem att inse vilket enorm skaparkraft Ryssland, frigivet från kommunismens tvångströja, lyckades utveckla under 1990-talet – såväl i ekonomi (bland oligarkerna) som till exempel i utvecklingen av fria och kritiska massmedier (fast tråkigt att de nu blivit strypta). De här politikerna kanske inte har något att jämföra med och därför låter de dummare än vad de är – pinsamt självhävdande.

Men det är faktiskt så att världen ser annorlunda ut från Moskva och från Väst. Och ur Moskvas perspektiv är inte USA:s världsräddarmission försvarbar. När Moskva fick veta av Nato att utvidgningen skulle endast omfatta Östtyskland – och sedan fick uppleva att detta löfte bröts – så uppfattades detta förstås som ett svek, påminde diplomaten Rodric Braithwaite om på Engelsbergsseminariet. Likaså påminner serbernas krav på överhöghet över Kosovo (eftersom det ses som Serbiens urhem) på ett obehagligt sätt ryssarna om att DERAS urhem, Kiev, säte för den första ryska staten, nu ligger i utlandet.

Men just nu, 2008, står Ryssland inför ett verkligt vägval, menar den ryske statsvetaren Dmitrij Furman i en artikel i samma nummer av Russia in Global Affairs. Det är första gången sedan 1991, då Boris Jeltsin styrde in landet i en imitation av demokratin. Det måste han göra, enligt Furman, eftersom Jeltsin gick tvärtemot vad Rysslands invånare just sagt att de ville i en folkomröstning: behålla Sovjetunionen. I stället sprängde Jeltsin (tillsammans med Ukrainas och Vitryssslands ledare) den.

1991 var ryssarna faktiskt mer redo för demokrati än 1917, trots att de hade levt under kommunism i mer än sextio år. Men Jeltsin behövde en författning som lät honom göra som han ville och en efterträdare som inte skulle ställa honom inför rätta för att han faktiskt begått högförräderi genom att lösa upp Sovjetunionen. När han hade löst upp parlamentet 1993- vilket enligt Furman var nödvändigt för Jeltsin – straffade dock medborgarna honom med att inte ge honom den valseger som han räknat med.

Skillnaden mellan Jeltsin och Putin är inte så stor som man tror i väst, menar Furman, även om det var först under Putin som man på allvar började sätta sig upp mot väst, och släppa loss en inre propaganda mot USA och hävda att Ryssland inte kan ”stå på knä” längre. Men vad är då vägvalet idag? Jo, menar Furman, för första gången har en rysk president avgått fullständigt frivilligt, och hänvisat till författningen – inte ändrat den för att sitta kvar vilket antagligen medborgarna och rentav väst väntat sig. Nu blir det nästan omöjligt för en efterträdare att manipulera författningen i detta syfte. Ryssland kan alltså gå mot en verklig demokrati, anser Furman. Och nu är medborgarna ännu mer redo för demokrati, eftersom landet är mer upplyst och moderniserat. Ju mer man appellerar till rättssamhället och ger plats för frihet, desto större chans att det blir en stabil demokrati.

En fråga återstår för oss: är Ryssland då så mäktigt som det vill framstå? Kan Ryssland verkligen göra anspråk att tillhöra världens stora? (Också dess plats i G8 anågs ju inte vara försvarbar, eftersom Ryssland inte tillhör världens ledande industriländer men detta var innan både Kina och Indien trängt ut de enskilda europeiska länderna från tätplatserna.)

Ryssland är förstås inte längre så mäktigt att det a priori kan anses vara självklart att det ska delta i de största avgörandena. Men var ska Ryssland då vara? Inte är någon betjänt av att Ryssland, förolämpat, ska söka bilda ett block med Kina och sätta käppar i hjulet för USA och EU? Ryssland bör naturligtvis tillsammans med EU försöka tänka över världens stora frågor: terrorismen, miljöhotet. 

DISA HÅSTAD är före detta Moskva-korrespondent på Dagens Nyheter.