NÄR DEN EKONOMISKA krisen drog fram över världen under 2008 var det en region som drabbades hårdare än många andra: Central- och Östeuropa. Men det är knappast massprotester eller kravaller i Ljubljana och Vilnius vi minns eller har läst om i tidningarna. Krisen i Östeuropa har i andra delar av Europa uppmärksammats mycket sparsamt. Istället har länder med djupa problem i Sydeuropa hamnat i fokus tillsammans med bankkrascher och budgetunderskott i Västeuropa.

Detta är märkligt eftersom den östeuropeiska regionen har flera exempel på länder som klarat sig mycket bra undan krisen, som Polen, men också på länder som först råkat oerhört illa ut men som lyckats återhämta sig rekordsnabbt, bland vilka Lettland utmärker sig. När Slovakien, som tillsammans med Slovenien är det land i regionen som idag är med i eurosamarbetet, under slutet av 2011 började ställa krav på utbetalningarna till Grekland var det tydligt att något hade förändrats. Istället för att strävsamt följa Västeuropa har man börjat ta egna initiativ och peka ut en annan politisk riktning. Här finns en hel del lärdomar att dra, både om finanskrisen och vad gäller Europa i stort.

FINANSKRISEN HAR avslöjat två saker om regionen: Östeuropa är mer än någonsin tidigare totalt sammanflätat med Västeuropa, men har samtidigt valt en egen väg. Östeuropa är både det gamla och det nya Europa, för att parafrasera USA:s före detta försvarsminister Donald Rumsfeld. Genom EU-inträdet öppnades Östeuropa upp både fysiskt och ekonomiskt för resten av unionen. Merparten av den östeuropeiska exporten går till västeuropeiska länder och likaså är en majoritet av importen från andra europeiska länder. Under hela 1990 och 2000-talen har Östeuropa ömsom vandrat ömsom släpat sig mot Västeuropa i bemärkelsen starkare institutioner och högre levnadsstandard. Bakslag har varvats med framgångar. Den ekonomiska framgången och politiska stabiliteten i Västeuropa har hela tiden varit den fixerade förebilden. Men många östeuropeiska länder har gått andra vägar, politiskt och ekonomiskt, än sina västeuropeiska grannar. Erfarenheterna av kommunismen, en annorlunda demokratisk tradition och ett annat förhållningssätt till kapitalismen är faktorer som alla har spelat roll.

Om vänstern är svag i Västeuropa så för den en än mer tynande tillvaro i Östeuropa. De länder som under sent 1990-tal hade starka socialdemokratiska partier, som Ungern och Polen, har nu helt andra partipolitiska skiljelinjer än mellan socialdemokrati och liberalkonservatism. Av de 10 postkommunistiska EU-medlemmarna är det idag bara Slovenien som har en socialdemokratiskt ledd regering. Flertalet länder saknar en ledande socialdemokratisk opposition.

Den politiska makten i både Ungern och Polen innehas av partier som under 1990-talet var radikala liberala reformister. Ungerska Fidesz och polska Medborgarplattformen härstammar ur de politiska grupperingar som hårdast drev på reformer av ekonomin. Båda partierna har med större politiska ambitioner rört sig mot ett mer konservativt håll. Fidesz redan under slutet av 90-talet och Medborgarplattformen strax efter sekelskiftet. Förändringen är inte enhetlig över hela Central- och Östeuropa men det har skett en förskjutning åt höger, såväl politiskt som ekonomiskt, under en längre tid. Detta ser inte ut att förändras efter den ekonomiska krisen. Det går att skönja konturerna av en partirymd som skiljer sig väsentligt från den klassiska europeiska partipolitiska fördelningen.

ÄVEN ERFARENHETER av omfattande finanskriser är något som skiljer ut Östeuropa från Västeuropa. Det enorma fall i BNP som skedde i baltstaterna liknar siffrorna efter kommunismens upplösning. Då, under tidigt 1990-tal, kollapsade ekonomierna dramatiskt när subventioner och statliga kvoter försvann över en natt. Under hela årtioendet ersattes en ekonomi, fixerad på massproducerade kapitalvaror som ingen behövde, med marknadsekonomi. De östeuropeiska länderna har sedan dess nästan hela tiden befunnit sig i ekonomiska berg- och dalbanor. Man är alltså inte ovan vid kraftiga ekonomiska svängningar eller krav på ordentliga nedskärningar i offentlig sektor. Men det återstår att se hur man hanterar de långtgående konsekvenserna av krisen som långtidsarbetslöshet och sämre tillgång på utländskt kapital utgör.

Det är den senare delen av detta problem som kan komma att förvärras under kommande år. Anledningen till de östeuropeiska ländernas utsatthet är också även det som skapade välståndet efter kommunismens sammanbrott.

Ökad produktivitet, liberala arbetsmarknader och låga bolagsskatter och injektioner av direktinvesteringar har varit motorer i välståndsutvecklingen. De stora lånen från Västeuropa satte igång byggnadsbranschen och industrisektorn. Detta var, i likhet med situationen i Spanien, både det som drev ekonomin och det som ruinerade många östeuropeiska länder under kraschen.

Många mindre östeuropeiska länder har varit kolossalt beroende av utländska direktinvesteringar. När dessa pengar slutade att strömma in, gick ekonomierna i stå. Detta stora beroende av exporter till Västeuropa, behovet av direktinvesteringar och dessutom den omfattande etableringen av västeuropeiska banker i Östeuropa är alla faktorer som fått många att spå en mörk framtid för många av länderna. Skillnaden mot de sydeuropeiska länderna som släpar efter i produktionsgrad och återhämtning efter finanskraschen är dock att många östeuropeiska länder sedan några år tillbaka uppvisar tillväxtsiffror som påminner om dem före kraschen, detta även efter att bankerna stramat åt sina lån. Till skillnad från sydeuropeiska länder som Grekland har man inte heller haft en stor expansion av den offentliga sektorn under det senaste decenniet. Man har alltså både drabbats hårdast i världen och varit rekordsnabba på att ta sig ur krisen.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

ETT PROBLEM under den nu pågående krisen är hur man ska hantera den sinande kapitalströmmen från Västeuropa. Polen är med sina 38 miljoner invånare tillräckligt stort för att ha en inhemsk marknad som konsumerar en stor del av produktionen, men detta gäller inte för de mindre länderna. I synnerhet Ungern har hamnat i en djup kris som krävt omfattande lån från IMF. Landets kreditvärdering befinner sig i botten och man kommer att få det betydligt svårare att komma ut ur krisen. Även tidigare oerhört framgångsrika Slovenien, den rikaste staten från det tidigare Jugoslavien, har haft en tuff tid. Ekonomiskt krympte landet mest av alla euroländer och den viktiga exporten till Italien och Österrike minskade kraftigt.

En tråkig slutsats för eurosamarbetet är att de länder som klarat sig absolut bäst är de som har stått utanför euron. Tjeckien och Polen har genom sina lägre värderade valutor haft goda möjligheter att hålla igång sina exportindustrier även under krisen. Polen var det enda landet i Europa som under krisen klarade sig undan en krympande ekonomi, istället gick man plus med drygt en procent. Ett eurointräde skulle med största säkerhet innebära att det blir svårare att öka produktivitetsnivåerna, vilket efter en finans- och lånebubbla är det som mest behövs för att få Östeuropa på benen.

EUROKRISENS KONVULSIONER under 2011 års andra hälft har medfört att hela Europa och i synnerhet det europeiska samarbetet just nu genomgår en historisk identitetskris. Kanske innebär detta ett vägskäl för ett Östeuropa som snabbare återhämtat sig från krisen. Samtidigt ska man komma ihåg att den generation som nu växer upp i Östeuropa är den första postkommunistiska generationen. En grupp av unga människor som aldrig har upplevt ett kommunistiskt Östeuropa och där Europa inte är något som sker bakom en hög mur utan någonting naturligt. Även om Östeuropa i kraft av sin närhet till resten av Europa kommer att fortsätta att vara ekonomiskt, kulturellt och institutionellt sammanbundet finns det tydliga signaler att man väljer en egen väg politiskt och ekonomiskt. Snarare än att behandla Östeuropa som Västeuropas lätt förvirrade kusin från landet, bör man ta regionens politiska och ekonomiska utveckling på allvar. På gott och ont visar dessa länder vägen för hur Europa kan komma att utvecklas.