Stadens grundande antas ha skett under 700-talet f Kr. Det är emellertid inte förrän på 400-talet som staden börjar spela en mer betydande roll på den italienska halvön. De första mer regelrätta krigen utkämpas mot etruskerna i norr och samniterna i öster. I båda dessa kraftmätningar avgår slutligen Rom med segern och folken smälter på sikt samman med de allt starkare romarna.

Från början är Rom en typisk hellenistisk stadsstat med kunglig härskare, men redan någon gång på 500-talet avskaffas monarkin och makten övergår till en folkförsamling som behärskas av de äldsta och mest förmögna av stadens släkter. Rom blir med andra ord en aristokratisk republik med en rad mäktiga institutioner, vars uppgift är att sköta den inre ordningen och det yttre försvaret. Om stadens tidigaste historia vet vi med någon säkerhet ganska litet. De skriftliga källorna är få och tvivelaktiga. De bär nästan alla mytens prägel. Under dess senare historia och med rikets närmast explosiva expansion växer det skriftliga källmaterialet till oceaniska proportioner, och vi har därför kunskap om såväl den romerska politikens stora problem som om de mest intima detaljerna i vanliga människors dagliga liv. Den romerska maktordningen byggde på ett konsekvent genomfört patron-klientsystem. Alla var klient till någon och patron för nån annan, med undantag för kejsaren, som var allas patron och ingens klient. Klienten mottog dagligen subsidier eller fick stöd i sin karriär från sin patron. Klienten stödde som motprestation sin patron genom att lägga sin röst på honom vid valen till Roms olika ämbeten. Att erövra konsuls befattning i republiken Rom kostade en förmögenhet i köpta röster, men var värt en ännu större förmögenhet för den som lyckades.

Rom har utövat stort inflytande på europeisk och västlig kultur, inte minst genom att vi ser oss som världsrikets arvtagare och i viss mån även är det. Den romerska kulturen tycks aldrig sluta att väcka såväl förvåning och fascination som fasa. Det är kanske inte så märkligt med tanke på att likheterna när det gäller livsstil, rättssystem och tankevärld är stor, samtidigt som brutaliteten i krigföring, gladiatorspel och straffsatser sticker i ögonen. Jag minns att denna paradox väckte min förvåning redan under gymnasieårens latinlektioner, och den har väckt samma förundran när jag under de senaste veckorna tillbringat nästan all vaken tid i sällskap med Mary Beards monumentala verk om Roms tusenåriga historia.

Beards tegelsten bär titeln S.P.Q.R. – en förkortning av den latinska frasen ”Senatus Populus Que Romanus”, Senaten och det romerska folket. Det var en förkortning, som i det romerska riket präglades på nästan all offentlig egendom, från avloppsbrunnar till praktmonument. Mary Beard är en av vår tids främsta kännare av det antika Rom och hon är en utmärkt ciceron när det gäller att orientera sig i det Rom som dominerade världen för ett par tusen år sedan. Hennes bok är en magistral presentation av romerskt liv och romersk politik, men den är säkerligen inte det sista ordet vad gäller Roms historia. För som Beard själv insiktsfullt skriver, skall vi inte inbilla oss av vår tids historiker är bättre än andra tiders. Att vi kommer till andra resultat beror inte på en större skicklighet, utan på att vi utifrån vår egen tids intellektuella klimat och politiska ideologier ställer andra frågor till det förgångna än vad andra generationers historiker har gjort. Historien är med andra ord dömd att ständigt förnyas och omgestaltas i samma takt som nuet förändras och förvandlas.

Roms historia måste därför delvis förbli en gåta, och när vi betraktar den kultur som utvecklades i spåren av dess väldiga expansion upplever vi både igenkännande och förvåning, både ett nästan familjärt släktskap och ett skrämmande främlingskap. Samma eller åtminstone likartade diskussioner fördes då som nu om frihetens problem, om rättigheter och skyldigheter; samma gräl präglade romerskt familjeliv som vår egen tids, kärlekslivet förmörkades då liksom nu av svek och otrohet, politiska ränker smiddes med samma diaboliska elegans eller fumlighet i Rom som i våra dagars mäktiga metropoler.

Mary Beard tar ett fräckt grepp på romersk historia genom att hon inte följer den strikt kronologiskt utan nystar upp trådarna efter ett oregelbundet, men tematiskt mönster. Hon börjar ungefär i mitten av världsrikets existens. Vid den tidpunkt då den månghundraåriga republiken utkämpade sin dödskamp mot ett kommande kejserligt envälde. Första kapitlet handlar om en av den sena republikens mest framträdande kulturpersonligheter och politiska centralfigurer, nämligen Marcus Tullius Cicero och hans avslöjande av den konspiration som leddes av Lucius Sergius Catilina.

Alla latinstudenter och de flesta historiker har läst det tal som Cicero höll i senaten och som ledde till konspiratörernas nederlag. Talet anses fortfarande som ett retoriskt nästerstycke och som höjdpunkten på Ciceros politiska karriär. Men det kan också ses som inledningen till Ciceros svanesång som politisk portalfigur i den romerska republiken. Visserligen stoppade Cicero Catilinas komplott, men han kunde likväl inte hejda republikens undergång. Knappt 20 år senare stod han och senaten maktlös när Julius Caesar mot senatens uttryckliga order överskred Rubicon med sina legioner och grep makten i Rom. Senaten kallade på Caesars tidigare kumpan Pompejus som försvar mot hotet från Caesars väpnade styrkor. Det avgörande slaget kom att stå vid Pharsalus i norra Grekland, där Caesars stridsvana legioner i grunden besegrade Pompejus numerärt överlägsna trupper. Pompejus själv flydde till Egypten där han mördades av Caesars hejdukar. Därefter var republikens och senatens öde beseglat. I maktkampens efterdyningar blev även Cicero mördad av Caesars anhängare.

Caesar blev det romerska väldets ledare med obestridd makt och utropades till Imperator och diktator på livstid, och efter sin död upphöjdes han även till gud. Hans bana som härskare blev emellertid kort genom att han i mars år 44 mördades av en grupp sammansvurna under ett möte i senaten. Mordet var en kollektiv handling; Caesar tilldelades 23 dolkstyng och dog på fläcken. Men därefter tog inte utvecklingen den väg de sammansvurna tänkt sig, nämligen till ett återupprättande av republiken och ett slut på diktaturen. Istället förjagades de från Rom av Caesars anhängare Antonius och adoptivsonen Octavianus. Som så ofta ledde emellertid samarbetet mellan de båda förbundna till en brytning och en bitter fejd om vem av dem som skulle axla Caesars mantel. Det blev Octavianus som segrade genom att visa sig som en slipad och fullkomligt hänsynslös politisk konspiratör. Rent militärt avgjordes fejden i sjöslaget vid Actium, där Octavianus flotta vann en förkrossande seger.

Efter maktövertagandet skrudade Octavianus om från skrupelfri intrigör till farbroderlig härskare, som reformerade det romerska världsväldet. Han bytte namn till Augustus och blev Roms förste kejsare. Hans regeringstid blev ovanligt lång och satte ett exempel för det autokratiska härskandet som blev förebildligt för alla de kommande kejsarna, men som knappast någon av dem lyckades leva upp till.

Mary Beard gör upp med en hel del klassiska myter om de romerska kejsarna. Således hävdar hon, till synes på goda grunder, att den ohygglige Caligula inte skilde sig från övriga kejsare när det gällde grymhet och despoti. Alla kejsares maktutövning var en lika nyckfull blandning av fasansfulla illdåd och en del goda och förutseende reformer.

Mary Beard har en ingående och djup insikt i romerskt liv och romersk politik, ändå kan jag inte undgå att tycka att hennes digra verk har svagheter. Det handlar inte om bristande kunskap utan mer om disposition och avgränsning. Hon skildrar tusen år av Roms historia, de tusen år då Rom steg från en liten landsby till ett världsvälde. Det är en spännande och angelägen berättelse, inte minst därför att Rom är det enda världsvälde vi känner. Dess makt över den då kända världen var under ett par århundraden total. Det garanterade freden (Pax Romana) och det behärskade Medelhavet under hela denna period. Visserligen gällde freden enbart inom riket; under hela tiden utkämpades krig vid väldets gränser.

Den stora fråga som historieforskningen stött och blött sedan romarrikets undergång, nämligen vad det var som till sist tvingade Rom på knä och slutligen till nederlag och upplösning, berör Beard knappast med ett ord. Jag kan förstå hennes återhållsamhet. Roms nedgång och fall är en komplicerad uppgift. Alltsedan Edward Gibbons stora arbete om just Romerska rikets nedgång och fall har frågeställningen diskuterats, och det finns nästan lika många teorier som det finns historiker. Ändå tycker jag att en antikforskare av Mary Beards resning borde diskutera frågan.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Jag skall sticka ut hakan och presentera en version till svar på den fråga som hon inte ens ställer. Rom utvecklades från första början till en krigarstat. Genom hela sin historia bedrev staden och riket ständiga krig, som för det mesta var framgångsrika. De besegrade alla sina omgivande grannfolk och växte efterhand över alla bräddar just genom sin ständiga beredskap att föra krig och lösa tvister genom våld. Det var också krigen som förvandlade republiken till en militärdiktatur. Det var alltså svagheter i republikens organisation, institutioner och dess endemiska korruption som lade grunden till det autokratiska kejsardömet.

De ständiga krigen löste inte bara statens konflikter och gränstvister. De försörjde också det romerska samhället och den romerska ekonomin med obegränsad arbetskraft i form av slavar. Det romerska slaveriet var ytterst hänsynslöst, något som Beards framställning inte framhåller med klarhet. Slavarnas arbetskraft konsumerades med utstuderad brutalitet. De arbetade sig till döds i lantbruket, i gruvorna och i byggandet av vägar och akvedukter. Så länge väldets expansion fortgick, strömmade slavarbetskraften till. Men när Augustus ansåg väldet färdigbyggt, var det bara gränskrigen som kunde mätta Roms omättliga behov av arbetskraft. Genom denna förändring kom tillförseln av slavar att tryta och romarna tvingades att sörja för sina slavars reproduktion. Detta urholkade och försvagade rikets ekonomiska bas och utarmade dess resurser. När senantikens folkvandringar ökade trycket på världsväldets gränser, saknades både resurser och legioner att försvara det. Roms mäktiga välde bröt samman av inre utmattning. Det dog emellertid långsamt eftersom de folk som krossade imperiet gjorde det för att få del av dess kultur, dess rättsväsen och civiliserade livsstil. Därmed skapades en brygga mellan antikens och Europas kultur.

Jag begär inte att en bok om Roms historia skall vända varje fråga, lösa varje gåta eller reda ut varje paradox i Roms anmärkningsvärda historia, men jag kan inte undertrycka en viss besvikelse över att Mary Beard i sitt, i alla övriga avseenden, imponerande arbete, smiter en smula från historikerns uppgift när hon abrupt avbryter sig mitt i sin berättelse och underlåter att ge läsaren själva slutet på detta storartade rikes historia. Det var ett slut som fullt ut bekräftade ett av den romerska ordstävsskattens bittra men insiktsfulla visdomsord: ”Sic transit gloria mundi!” – ”Så förgår världens härlighet.”