DEN 12 MAJ 2012 STOD Europa inför rätta, anklagat för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Platsen var Tribunal 12, en hybrid av rättsprocess och dramatiskt uppförande, iscensatt på Kulturhuset i Stockholm inför en hänryckt publik. Europa stod tyst medan åklagarsidan läste upp anklagelserna: ”systematiska övergrepp mot flyktingar, migranter och asylsökande”. Det som anfördes var upprepade och allvarliga kränkningar av grundläggande rättigheter till liv, säkerhet, familj, rörlighet och mänsklig värdighet (http://tribunal12.org/). Under de följande tolv timmarna kallades tolv vittnen och åtta internationella juridiska och akademiska experter för att dokumentera och förklara hur det kunde komma sig att mer än 16 000 personer har dött under försök att korsa gränsen till Europa, hur många fler försvinner till havs, hur barn utsätts för övergrepp och utnyttjas på väg till Europa för att sedan, när de kommer fram, arresteras och avvisas, och hur oräkneliga andra människor tvingas uppleva umbäranden med avsikten att snabbt få dem att återvända ”hem” och lämna Europa.

Den internationellt ansedda juryn lyssnade till den alltmer omfattande bevisningen för hur nuvarande rutiner för gränsövervakning, asylprocesser, internering och avvisning har skapat en mycket mer selektiv, restriktiv och exkluderande immigrationspraxis, som prioriterar säkerhet framför mänskliga rättigheter och kriminaliserar migranter för att uppnå sitt mål. Tribunal 12 lade fram en kraftfull anklagelse mot Europa, av vilken framgick att de ofta beundrade liberala demokratierna i den globala Norden har börjat agera inte fullt så liberalt mot människor från den globala Södern.

Hur kan detta komma sig? Hur kan en sådan okänslighet gentemot andra människor, människor som individer med rättigheter, förekomma i vår omedelbara närhet? Sådana kränkningar av de mänskliga rättigheterna har vi vanligen förknippat med auktoritära regimer eller krigshärjade samhällen, inte med oss själva. För att besvara frågan måste man analysera de strukturella hindren för att förverkliga rättigheter, mänskliga rättigheter, i liberala demokratier, till vars grundläggande värden hör jämlikhet och frihet för alla. I immigranternas fall har dessa strukturella hinder allvarliga konsekvenser inte bara för deras välbefinnande och livskvalitet, utan det handlar om deras faktiska liv och död vid gränserna och i våra städer.

TROTS ATT DE mänskliga rättigheterna såsom de har skisserats i FN:s deklaration numera har brett ut sig över jorden och fungerar som normer uppbackade av internationella avtal och internationell rätt, stöter deras förverkligande i liberala demokratier på tre större hinder, som många samhällsvetare och juridiska forskare verksamma inom detta område pekat på och är eniga om: (1) nationalstatens form av suveränitet; (2) det paradoxala i demokratin som ett avgränsat samhälle baserat på universella principer; och (3) kvarlevande sociala hierarkier, som i allt högre grad får en rasmässig prägel. Dessa strukturella hinder förvärras av rådande politiska och sociala förutsättningar, som sätter nationalistiska intressen framför varje känsla för kosmopolitiskt eller transnationellt medborgarskap.

För det första: varför är nationalstaten ett problem för mänskliga rättigheter? Även om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna idealt sett är grundläggande och universell – varje person har rättigheter som människa, snarare än som medlem av ett bestämt samhälle i kraft av sin födelseort (jus soli) eller sitt blod (jus sanguinis) – så är det genom nationalstaten som dessa rättigheter beviljas, erkänns och genomdrivs. De mänskliga rättigheterna är införlivade i inhemska rättssystem, och det är nationalstaten som har i uppgift att upprätthålla dessa rättigheter för de personer på statens territorium som faller under dess jurisdiktion. Detta institutionella arrangemang blir problematiskt, särskilt i fråga om migranter, när nationalstatens suveränitet (statens makt och företrädesrätt att styra över sin befolkning och sitt territorium) kommer i konflikt med eller prioriteras framför individers rättigheter, särskilt individer som förvägras tillträde eller rättigheter till territoriet som sådant. De universella mänskliga rättigheterna för papperslösa migranter eller asylsökande som fått avslag, till exempel, skall erkännas och upprätthållas av samma nationalstat som snabbt vill avlägsna personen i fråga från sitt territorium. Denna vanskliga rättssituation har förvärrats ytterligare genom en förändrad kriminaliseringsprocess. Genom att göra papperslösa migranters närvaro i ett territorium till en kriminell istället för administrativ förseelse, har många europeiska regeringar inte bara förändrat interaktionens karaktär utan skapat berättigande för en mer bestraffande reaktion. Därtill kommer att nationalstaten är den yttersta rättighetsbeviljande instansen. Det är nationalstaten som beviljar en av de dyrbaraste av alla rättigheter: uppehållsrätten (vilket i vissa fall är funktionellt ekvivalent med rätten till trygghet, säkerhet och liv). Det finns ingen universell uppehållsrätt. Globaliseringen har satt människor i rörelse, men det är nationalstaten som i sista hand avgör deras öde. Internationell rätt och övernationella instanser, inklusive Europadomstolen för mänskliga rättigheter, har varit överraskande kraftlösa när det gäller skyddet av migranters rättigheter, särskilt de mest sårbara migranterna, utan dokument.

För det andra bildar demokratin som sådan en barriär för skyddet av mänskliga rättigheter. Så borde det inte vara. Demokratier är baserade på den fundamentala principer att vi alla är skapade till jämlikar. Demokratier främjar och värnar aktivt universella principer om jämlikhet och frihet för alla oberoende av ras, religion, kön eller sexuell läggning. Demokratier diskriminerar inte – utom när det gäller medborgarskapets distinktion. Genom att upprätthålla rättsliga kategorier som medborgare, bosatt och utlänning, upprätthåller demokratierna särbehandling och skilda rättigheter för medborgare och icke-medborgare.

Denna distinktion skapar en rättslig hierarki av rättigheter och skydd. Även om den historiska trenden har gått mot utjämning av rättigheterna för icke-medborgare, finns det viktiga områden där denna rättsliga distinktion lever kvar och har ett betydande negativt inflytande på icke-medborgares jämlikhet och livsutsikter, nämligen vad gäller rösträtt och avvisning. Rösträtten är inte ett överflödigt komplement till medborgerliga eller sociala rättigheter utan i själva verket den mest grundläggande rättigheten till självbestämmande och frihet; men den som inte är medborgare är förvägrad rösträtt. Därtill kommer att alla demokratier förbehåller sig rätten att avvisa icke-medborgare (med undantag för flyktingar som riskerar tortyr eller avrättning vid återvändandet). Och faktum är att nästan alla demokratier ägnar sig åt utvisningar i större eller mindre omfattning. Demokratin som sådan riskerar att bli en uteslutande faktor när utvisningar, internering, förvägrande av rättigheter, restriktiv invandringspolitik och rentav välfärdsnationalism (återupplivad av högerextrema partier över hela Europa) används för att skapa subtila distinktioner mellan medborgare och icke-medborgare.

DEMOKRATIER ÄR väsentligen avgränsade samhällen (baserade på någon grad av gemenskap i fråga om värderingar, procedurer eller identitet), vars medlemmar är de enda (tillsammans med en del inbjudna gäster) som kan åtnjuta de upphöjda principerna om jämlikhet och frihet. För den som inte är medlem av dessa avgränsade samhällen är de juridiska rättigheterna väsentligt begränsade. Genom att luta sig mot den princip om nationalstatlig suveränitet som har skisserats ovan försvarar demokratier sina exkluderande rättigheter till det universella.

För det tredje undergräver återupplivandet av rasmässiga hierarkier de mänskliga rättigheterna som universella principer. Den summariska avvisningen av romer från Frankrike sommaren 2010, Italiens massinternering av nordafrikaner på flykt undan våldet under den arabiska våren i Lampedusa 2011 och Australiens blanka vägran 2010 att rädda afghanska och irakiska kvinnor och barn vars båt bröts sönder ute till havs är färska exempel på den obestridliga rasdynamik som präglar den globala Nordens restriktiva invandringspolitik. Den diskriminerade behandlingen och avvisandet av romer från EU:s medlemsstater är särskilt avslöjande, eftersom det handlar om EU-medborgare som i praktiken nekas tillträde till andra medlemsstater på grund av sin etniska identitet. Genom att begränsa etniska minoriteters rörelser in i eller genom Europa blir rörligheten som sådan stratifierad, vilket innebär att bara de globala eliterna har verklig rörelsefrihet och kan åtnjuta sina universella rättigheter till trygghet, säkerhet och mänsklig värdighet såsom de erkänns och värnas av nationell och internationell rätt. Denna elitistiska tendens försvagar både demokratin och de mänskliga rättigheterna.

Översättning: Jim Jakobsson