Kära vänner! Den lärobok ni håller i era händer är ägnad vårt Fosterlands historia … från slutet på det Stora fosterländska kriget fram till våra dagar. Vi skall spåra Sovjetunionens historia från dess största historiska triumf till dess tragiska upplösning.

Denna hälsning riktar sig till hundratusentals ryska skolbarn som i september 2008 får en ny lärobok i historia, tryckt av förlaget Upplysning och godkänd av utbildningsministeriet.
”Sovjetunionen”, förklarar boken, ”var inte en demokrati, men för miljoner människor över hela världen var den ett exempel på det bästa och mest rättvisa samhället.” Vidare heter det att Sovjetunionen, ”en gigantisk supermakt som lyckades revolutionera samhället och vann det grymmaste av alla krig”, under de senaste 70 åren satte press på västländerna för att få dem att respektera de mänskliga rättigheterna. Nu i början av 2000-talet, fortsätter framställningen, har västländerna intagit en fientlig hållning mot Ryssland och bedriver en politik med dubbla måttstockar.

Hade det inte varit för Vladimir Putins inblandning skulle denna bok sannolikt aldrig ha sett dagens ljus. År 2007 samlade Putin, som då fortfarande var president, historielärare för att tala om sin syn på historien. ”Vi kan inte tillåta någon att belägga oss med skuldkänslor”, var hans budskap. Vid detta möte förde Putin fram lärarhandboken, som enligt författarna strävar att presentera den ryska historien ”inte som en rad misstag och misslyckanden, utan som något att vara stolt över”.

Här kommer man osökt att tänka på det råd som Alexander Benckendorff, chef för Rysslands första hemliga polis, gav för hur rysk historia bör betraktas och skrivas: ”Rysslands historia var beundransvärd, dess nutid är mer än storslagen och vad gäller dess framtid så ligger den bortom allt man kan föreställa sig i sin vildaste fantasi.” Åtminstone i detta avseende finns en tydlig kontinuitet mellan greve Benckendorff och hans efterföljare inom den ryska säkerhetstjänsten.

Tack vare Putins intresse tilldrar sig frågan om historieundervisningen mer intresse nu än under det senaste decenniet, när den i huvudsak lämnades till historielärarna. 1990-talet var en i stor utsträckning ideologifri tid. Landet var alltför trött på storslagna planer och alltför upptaget av mer pragmatiska uppgifter som ekonomisk överlevnad. När Vladimir Putin kom till makten år 2000 sade han att Rysslands nationalidé var ”att bli konkurrenskraftigt”. Men efterhand som tiden gick steg oljepriserna, vilket fick Ryssland att känna sig betydelsefullt igen, och dagens politiska elit befäste sin ställning i Kreml. Behovet av ideologi blev mer pressande. Då man inte hade någon vision eller strategi för framtiden att erbjuda kom Kreml ofrånkomligen att blicka tillbaka på det förflutna.

Handbokens val av perioden 1945-2006 är talande: från Stalins seger i det ”Stora patriotiska kriget” till ”segern” för Putins regim. Boken hyllar alla som bidragit till Rysslands storhet och brännmärker de ansvariga för imperiets upplösning, oavsett politik. Sovjetunionens kollaps 1991 ses följaktligen inte som en vattendelare efter vilken en ny historia tar sin början, utan som en olycklig och tragisk avvikelse som hejdade Rysslands utveckling.

Efterkrigstiden ses genom det kalla krigets prisma, ett krig ”inlett av USA”. Den nya läroboken i historia förnekar inte Stalins förtryck; det är mycket värre än så – den rättfärdigar det. Maktens koncentration i Stalins händer passade landet; ja, den var rentav något som tidens förhållanden ”krävde”: ”Sovjetunionens inrikespolitik efter kriget fyllde de mobiliseringsuppgifter som regeringen ställt upp. Under det kalla krigets förhållanden … var demokratisering inte ett möjligt val för Stalins regering.”

Men om Stalin mobiliserade landet och utvidgade det sovjetiska imperiets gränser så att det kunde mäta sig med USA, så övergav Michail Gorbatjov dyrköpta sovjetiska landvinningar. Dåraktigt nog, enligt lärobokens synsätt, betraktade Gorbatjov västländerna som sina politiska allierade. Han gav upp Central- och Östeuropa, vilket innebar att Ryssland förlorade sin trygga ställning. USA och övriga västvärlden drev fram revolutionerna i Ukraina och Georgien, vilket gjorde de forna sovjetiska territorierna till deras militärbaser. ”Vi talar om ett misslyckande för den kurs som inleddes av Peter den store och som patetiskt fortsattes av västvänliga demokrater efter 1988. Vi talar om en ny isolering av Ryssland”, dundrar lärarhandledningen.

Låt oss stanna upp här och föreställa oss att denna lärobok läses av någon som levde i Ryssland under perestrojkan, lämnade landet 1991 och inte hört något därifrån under de senaste 17 åren. Har en kontrarevolution ägt rum i Ryssland? När ägde den rum?

Boris Jeltsins Ryssland var kanske inte en perfekt demokrati, men Jeltsin definierade sig politiskt genom att ta avstånd från det kommunistiska förflutna. Presidentvalet i Ryssland 1996 utkämpades mellan den gamla reaktionära kommunistregimen och det nya, demokratiska Ryssland. Verkligheten var självfallet mer komplex än så: kommunisterna var inte desamma som de som satt i Kreml under Sovjetväldets sista år, och demokraterna utgjordes främst av den sovjetiska nomenklaturan. Men i huvudsak handlade det ändå om att lämna allt sovjetiskt bakom sig. Nostalgin för den sovjetiska historien var i princip reserverad för kommunisterna och deras väljare, för förlorarna. Idag har nostalgi för Sovjetunionen blivit en del av den politiska huvudströmningen, medan de som har en negativ syn på det sovjetiska förflutna har marginaliserats.

Det finns skäl att fördöma Rysslands manipulation av historien i ideologiska syften. Man kan också klandra Vladimir Putin för att han har återinfört den sovjetiska nationalsången. Man kan förlöjliga och förfasa sig över det. Men det hjälper oss inte att förstå varför 77 procent av medborgarna var positiva till att man återinförde den sovjetiska nationalsången, eller varför halva befolkningen ser ljust på Stalins roll i historien. Inte heller kan det förklara varför de opportunister som skrev denna lärobok kände att det fanns en efterfrågan på ett sådant verk. Man kan hävda att denna version av historien, i lika hög grad som den är en triumf för dagens ryska ledare, är ett nederlag för de ryska intellektuella – de journalister, historiker och konstnärer som kunde ha förväntats motsätta sig den.

Undervisningen i Sovjets historia har blivit en av huvudpunkterna i den moderna ryska ideologin. Sovjetunionens upplösning ledde inte till någon ny, postsovjetisk ideologi. Segern över den KGB-ledda kuppen i augusti 1991, som kunde ske tack vare hundratusentals ryssar som när de gick ut för att försvara parlamentet inte kunde veta om de riskerade att dödas, blev inte en ideologisk vattendelare och firades inte som födelsen av en ny nation, utan bara som en kollaps för den gamla.

Kuppen i augusti 1991 blev inte det nya 1917. Mytologiseringen av den bolsjevikiska revolutionen började nästan omedelbart efter händelsen. År 1919, två år efter att bolsjevikerna stormat Vinterpalatset, rekonstruerades skeendet i form av ett masskådespel regisserat av Nikolaj Evreinov. Konstnären Kuzma Petrov-Vodkin markerade Revolutionens tredje år med en målning av en röd Madonna ammande sitt barn, med titeln ”1918 i Petrograd”. Tioårsminnet av den bolsjevikiska revolutionen hyllades i Sergej Eisensteins film Oktober.

Bildmässigt var augusti 1991 ett perfekt tillfälle för att skapa en ny grundläggningsmyt: Boris Jeltsin, reslig och stilig med sin vita hårkalufs, stående på en pansarvagn och talande till folksamlingen, var en bild som gjord för kanonisering. Men dagen när den KGB-initierade kuppen slogs ned och folk vräkte omkull statyn av Felix Dzerzjinskij har inte ens blivit en nationell helgdag. Tioårsminnet av kuppen 1991 firades i stället med återinförandet av den sovjetiska nationalsången.

Vissa blev besvikna på augusti 1991 när deras besparingar gick upp i rök. Andra kunde aldrig övertyga sig om att det sovjetiska systemet verkligen försvunnit. Vissa greps av en gnagande känsla av tomhet och nostalgi över något som de inte riktigt kunde sätta ord på. Under det senaste decenniet har denna nostalgi blivit allomfattande. Till detta finns många anledningar – ekonomiska, kulturella och politiska.

En anledning kan ha varit rädslan för inbördeskrig. Under det sena 1980- och tidiga 1990-talet framstod debatten om historien som viktigare än den om landets framtid. I ett land splittrat av sin historia var en debatt om arvet efter Sovjetunionen alltför laddad och kunde snabbt ha förts ut på gatorna (så som skedde 1992, när ledamöter av högsta sovjet mobiliserade orubbliga kommunister och nationalister i en väpnad revolt). Talet om en reningsprocess övergavs snabbt av det enkla skälet att alltför många människor, däribland intelligentian, hade varit inblandade i KGB:s verksamhet. KGB döptes om flera gånger och omstrukturerades, men förbjöds aldrig. Fördömandet av stalinismen var lika halvhjärtat och osystematiskt som efter kommunistpartiets tjugonde kongress, när Nikita Chrusjtjov brännmärkte Stalins personkult.

Till skillnad från Georgien, Ukraina och de baltiska staterna hade Ryssland ingen att klandra för Sovjetväldet, förutom sig själv. Till skillnad från många länder som ägnade sig åt att förstöra för andra, var Ryssland upptaget med att förstöra sig självt. Massjälvmordet har skildrats dystert och kliniskt i en bearbetning för scenen av Andrej Platonovs roman Chevengur, i regi av Lev Dodin, en av Rysslands mest begåvade och tankeväckande regissörer. Grundarna av den stora utopin skildrades när de först gjorde sig av med sina klassfiender genom att stoppa in deras nakna och sprattlande kroppar i stora genomskinliga säckar, för att sedan sänka sig själva genom att bära med sig stora tunga stenar ner i en vattensamling. Stenarna kom upp till ytan igen, men inte kropparna. Det land som genomförde detta kollektiva självmord hade behövt självanalys och en ingående, lidelsefri granskning av sin historia.

Det är förvisso sant att en stor mängd tidigare förbjudna skönlitterära verk och historiska dokument publicerades under sent 1980- och tidigt 1990-tal, men de svaldes ner utan att smältas. ”Vi trodde att om Solzjenitsyns Gulagarkipelagen publicerades, så skulle världen vändas upp och ner. Men så hände något mycket märkligt: Gulagarkipelagen publicerades och förblev oläst”, berättade Lev Dodin nyligen för mig. Detsamma gällde Vasilij Grossman och Varlam Sjalamov. Ingen av dessa böcker kom att ingå i en nationell läroplan.

Det paradoxala var att ett land besatt av sin historia egentligen inte ville granska den närmare. Under 1990-talet var det populärt att håna den sovjetiska kulturen, men detta bidrog inte till en bättre förståelse. Sovjettiden – liksom så många andra perioder av politisk stagnation i Ryssland – gav trots allt upphov till en del genuina mästerverk, även när de inte var subversiva. Samtidigt som man förkastade Sovjetkulturen ägnade sig media och den populära konsten åt en enastående nedvärdering av det egna landet. Slagordet under dessa år tycktes vara ”vi är värst”. Ryssland, som frigjort sig från den kommunistiska ideologin och gjort slut på det kalla kriget, kände sig som en förlorare och upplevde ett kollektivt mindervärdeskomplex.

Det är lätt att se varför en general inom KGB eller en pensionär kände sig som förlorare i början av 1990-talet. Men varför kände också intellektuella och konstnärer, som kunde förmodas ha vunnit mest på Sovjetunionens kollaps, att de hade förlorat? En anledning är att de förlorade den mycket speciella status (och de pengar) som den sovjetiska intelligentian åtnjöt under kommunistregimen, men inte hade tillräcklig begåvning, integritet eller självständighet för att använda sig av den frihet de fick. Jag skulle vilja hävda att en anledning till detta mindervärdeskomplex bland många ryska konstnärer i början av 1990-talet var att de faktiskt inte var särskilt framstående, åtminstone inte i jämförelse med de ryska konstnärer som bevittnade och ofta propagerade för den bolsjevikiska revolutionen.
Faktum är att revolutionen 1917 alstrade en enorm konstnärlig energi: det räcker att nämna de verk som skapades av Alexander Blok, Vladimir Majakovskij, Vsevolod Meyerhold, Dmitrij Sjostakovitj. Ingenting liknande ägde rum i Ryssland efter augusti 1991.

Konstnärerna kände sig vilsna och förvirrade. Inte en enda stor dikt eller roman skapades under dessa år. Än värre, under de år som följde på Sovjetunionens kollaps skapades inte något språk som förmådde reflektera de händelser som utspelade sig i landet.

De senaste femton åren har blottlagt ett enormt språkligt tomrum. Den seriösa eller höga stilen missbrukades och urholkades av den officiella Sovjetideologin. Ord som ”sanning”, ”heroism” eller ”plikt” hade förvanskats till oigenkännlighet. Som Marietta Chudakova, rysk filolog, har skrivit kändes det omöjligt, oärligt att använda ett litterärt språk i samtal med familj och vänner. Det litterära språket förlorade den koppling till den filosofiska och klassiska litteraturen som en gång livnärt det. Den litterära tradition som kunde ha varit en källa till ett nytt språk var uttömd.

Bristen på ett politiskt språk var särskilt uppenbar. Det som återstod var ironi och svordomar, som under 1990-talet översvämmade det offentliga rummet. Rysslands första kommersiella tidning, Kommersant, gjorde sarkasm och ironi till sitt kännemärke. Tidningens rubriker var (och är fortfarande) vanligen en lek med sovjetiska slagord eller citat från någon känd film eller sång. Bristerna i detta språk blev tydliga i slutet av 1990- och början av 2000-talet.

De politiska och ekonomiska processer som ägde rum i landet – vare sig det var fråga om den ekonomiska krisen 1998, fängslandet av Michail Chodorkovskij 2003 eller terroristattacken mot en skola i Beslan 2004 – krävde ett annat, seriöst språk som inte existerade. Dagen efter blodbadet i Beslan vigde Izvestija, den stora ryska dagstidningen, hela sin förstasida åt en bild av en skadad rysk soldat bärande på en blodfläckad flicka i sina armar. Inga ord – bara bilden. Alla ord hade varit meningslösa.  (

Bilden var så stark att redaktören sparkades av ägaren, troligen efter en vink från Kreml.)

Ironin trängde sig in på alla områden av den ryska kulturen. Sovjetiska symboler och slagord blev en tacksam tummelplats för postmodernismen. Den sovjetiska historien stiliserades och kommersialiserades innan den hann bli föremål för en grundlig undersökning och bedömning. Denna process började vid mitten av 1980-talet och spände över bildkonsten, teatern och litteraturen. En av de minnesvärda bilderna från denna tid var en där Stalin omfamnar Marilyn Monroe (en målning av Leonid Sokov, 1985).

Vid mitten av 1990-talet började den ryska kulturen flirta med 1930-talets sovjetiska kultur. En av höjdpunkterna teatersäsongen 1994 var en rörande och bitterljuv studentuppsättning av en komedi från 1934, Den underbara sammansmältningen av Vladimir Kirsjon. Föreställningen var full av energi och uppriktighet; den var trogen perioden och uttryckte naiviteten och entusiasmen hos den sovjetiska ungdomen före det andra världskriget. Det var långtifrån någon hyllning av den sovjetiska ideologin, men uppsättningen genomsyrades ändå av nostalgi över den tidens känsla av mål och mening, dess konstruktiva energi och den sovjetiska idealismen. Kanske var detta en tidig signal. Snart hade denna nostalgi – i en mycket större, skadligare och mer cynisk skala – svämmat över populärkulturen, som började roa sig själv och sin publik med att leka med Sovjetkulturens ikoner.

1996-1997 startade en populär tv-presentatör, Leonid Parfenov, ett program i Kanal Ett, som då liksom nu leddes av Konstantin Ernst. Programmet hette Gamla sånger om viktiga saker och väckte liv i sovjetiska sånger, som svar på en växande nostalgi för Sovjettiden. (Några år senare, när Vladimir Putin kommit till makten, blev Leonid Parfenov ett av offren för hans åtstramning av medierna. Men i viss mån lade den välkände programledaren grunden för återkomsten av sovjetiska metoder i ledande tv-kanaler.)

Parfenovs program sammanföll med det påkostade firandet av Moskvas 850-årsjubileum. Ett citat från en gammal sovjetisk sång, ”Moskva – du är min favorit”, prydde banderoller uppsatta över gatorna i huvudstaden. I själva verket gjorde firandet bruk av alla perioder av den ryska perioden så länge de kunde bidra till att hylla Rysslands storhet. Som Andrej Zorin noterat i sin essä ”Are We Having Fun Yet? Russian holidays in the post-communism period” drog firandet ett streck över dramatiken i den ryska historien. Ryska furstar halshuggna av tsarerna, tsarer halshuggna av kommunisterna, kommunister störtade av Jeltsin – alla förenades harmoniskt och tog glatt del i borgmästare Jurij Luzhkovs överdådiga festligheter. Sovjetiska och försovjetiska ikoner buntades ihop och smältes samman till en egenartad ny ideologi baserad på nationalism och patriotism.

Delvis var denna ”ideologi”, om man kan kalla den för det, en reaktion på det tidiga 1990-talets nedvärderande av det egna landet. Men den skulle visa sig ytterst populär och långvarig.

Vladimir Putin inledde år 2000 sin regeringstid med att återuppliva den sovjetiska nationalsången. Nyårsaftonen 2000 skålade landet till den melodi som hade skrivits på Stalins order 1944. Den gången hävdade Putins anhängare att detta var hans eftergift till den äldre befolkningen, ett slags sockrande av de ekonomiska reformernas beska piller. I själva verket fanns det inget folkligt krav på ändring av nationalsången. Återinförandet var helt och hållet ett initiativ från Kreml, men hos befolkningen väckte det slumrande känslor, som borde ha fått sova vidare.

Samma år som den sovjetiska nationalsången återkom, 2000, återinförde Kanal Ett en signatur från Sovjetepoken för sitt ledande nyhetsprogram klockan nio, kallat Vremya. Melodier, liksom dofter, kan vara ytterst suggestiva. Melodin signalerade en återgång till Sovjettidens nyhetsbevakning. Det verkade faktiskt som om staten sände signaler till landet som helhet – signaler om återupprättelse och revansch.

Detta var inte längre någon lek eller ett skämt. Skämtarna – som Leonid Parfenov – gjorde man sig raskt av med. Kreml och KGB, som höll på att återvända till makten ackompanjerade av hymnen, var gravallvarliga. Förvisso fanns det behov av ett seriöst tonläge. Inget samhälle kan existera utan ett seriöst språk, det gäller särskilt ett land som Ryssland som genomgår en oljedriven återuppståndelse. Det sorgliga är att detta behov av allvar inte heller denna gång fylldes av den liberala intelligentian, utan av de cyniska ideologerna i Putins regim.

Idag formulerar Kanal Etts programledare, med slätkammat hår, uttryckslösa ansikten och uttryckslösa röster, Kremls officiella linje. De slår ned på västländerna ungefär på samma sätt som deras sovjetiska företrädare och lärare gjorde för omkring trettio år sedan. Tonfallet och stilen är nästan viktigare än innehållet. För att fullborda illusionen är Vremya det enda nyhetsprogrammet utan reklamavbrott. Likväl omgärdas nyhets- och analysprogram som förkunnar Rysslands återuppståndelse, dess ”särskilda väg” och ”suveräna demokrati”, i tablåerna av lek- och tävlingsprogram, Hollywoodfilmer och deras ryska, direktkopierade motsvarigheter.

Men här finns ingen motsägelse. Den sovjetiska ideologins ikoner återupplivas inte för sin koppling till de bolsjevikiska, kommunistiska eller revolutionära idealen – långt därifrån – utan som symboler för Rysslands storhet som imperium. Revolution är definitivt inte på modet i Ryssland och kommunismen som ideologi har kastats på soptippen, sannolikt för gott. Lenins mausoleum har för länge sedan upphört att vara en nationalsymbol. Under en militärparad på Röda torget nyligen var den konstruktivistiska pyramiden, ritad 1924 av den begåvade ryska arkitekten Alexej Sjtjusev, diskret täckt med segersymboler. I firandet av Rysslands återuppståndelse fanns inget utrymme för den döde bolsjeviken (precis som det inte finns utrymme för Sjtjusevs strama konstruktivism bland det moderna Moskvas symmetriska, pseudo-klassiska byggnader, med dekor i turkisk stil).

Återupplivandet av den sovjetiska nationalsången bröt ett tabu som på gott och ont förelegat sedan Nikita Chrusjtjovs tal vid kommunistpartiets tjugonde kongress, och det blev starten på återupplivandet av Stalin som nationalhjälte. Stalins attraktion för den officiella ryska ideologin låg uppenbarligen inte i hans kommunistiska bakgrund, utan i arvet från hans imperium. ”Stalins imperium – Sovjetunionens maktsfär – var territoriellt större än alla tidigare euroasiska makter, inklusive Djingis Khans imperium”, noterar man beundrande i den nya läroboken. Stalin har idag en stark ställning i den moderna ryska historieskriningen, han placeras vid sidan av Ivan den förskräcklige, Peter den store och nu Vladimir Putin. Ryssland är ännu långtifrån att resa monument över Stalin, men vi har fått se ett tyst accepterande av Stalin som en positiv eller åtminstone komplex historisk gestalt.

Och återigen har konsten lämnat sitt bidrag. År 2003, femtio år efter Stalins död, var det ryska museet för modern historia värd för utställningen Stalin: mannen och symbolen. Som Marietta Chudakova har noterat visades målningar av Stalin inte som historiska föremål eller dokument över en viss epok, utan som konstverk. För att nå full effekt, för att bara ta ett exempel, hade målningen av en kvinna som impulsivt rusar fram för att omfamna Stalin, inför de varma blickarna från hans kamrater, hängts i höjd med betraktarens ögon. På så sätt förmodades betraktaren, vars ögon möter kvinnans, identifiera sig med hennes känslor.

Uppskattandet eller åtminstone toleransen av Stalin börjar få genomslag. I skrivande stund har den statliga ryska televisionen och olika opinionsinstitut anordnat en interaktiv tävling kallad Rysslands namn, baserad på det brittiska programmet Great Britons. Vem som vinner är ännu inte avgjort, men efter flera månaders röstande låg Stalin i ledningen.
Det spelar ingen roll att varje familj i Ryssland har släktingar eller nära vänner som drabbades av Stalins stora terror. Myten är mäktigare än förstahandskunskaper.

En av de mest betydande ryska romaner som publicerades vid tiden för perestrojkan var Liv och öde av Vasilij Grossman, som övertygande och öppet talade om likheterna mellan stalinismen och den tyska nazismen. I romanen finns en scen där en SS-officer i ett tyskt läger talar till sin fånge, en gammal bolsjevik: ”När vi betraktar varandra ser ingen av oss bara ett ansikte vi hatar – nej, vi blickar in i en spegel. Det är tragedin i vår tid. Känner ni verkligen inte igen er själva i oss; er själva och er viljestyrka? … Ni tror kanske att ni hatar oss, men vad ni egentligen hatar är er själva i oss… Vår seger kommer att bli er seger… Och om ni skulle besegra oss, så kommer vi att gå under bara för att leva vidare i er seger.”

Tjugo år efter den första publiceringen av Liv och öde är denna idé bannlyst i den officiella ryska ideologin. Den nya läroboken i historia förkastar själva begreppet totalitarism: ”Denna lära, som jämställer Sovjetunionen och Hitlers Tyskland, var och förblir ett vapen för ideologisk krigföring, inte ett verktyg för kunskap. Det nazistiska Tysklands ideologi och det sovjetiska Rysslands ideologi hade ingenting gemensamt.” Häftigheten i avvisandet bidrar ytterligare till att stärka Grossmans tes.

ARKADY OSTROVSKY är Moskvakorrespondent på Economist.