Det senaste decenniet har den enkätbaserade forskningen om attityder gentemot muslimer och islam successivt ökat. Syftet har dels varit att kartlägga hur beständiga islamofoba attityder är hos en befolkning, dels att härleda hur man på bästa sätt kan studera och förklara dem. Några studier, främst de komparativa, använder sig av frågorna som ställs i World Values Survey som genomförs med jämna mellanrum i stora delar världen. En återkommande fråga för att mäta attityder gentemot muslimer är huruvida man kan tänka sig att ha en muslimsk familj som granne. Men en sådan fråga förenklar och mäter inte riktigt underliggande värderingar. Tyvärr finns mer sofistikerade enkätfrågor mycket sällan med i internationella komparativa enkäter som fokuserar på islamofoba attityder. Det finns ett behov av enkätstudier som inkluderar flera olika frågor för att studera olika dimensioner av islamofobi i Europa, men sådana kan fram till nu räknas på en hand. Några studier har försökt att skapa ett särskilt frågebatteri, en så kallad ”islamofobiskala” eller en ”antimuslim fördomsskala” för att mäta islamofobi vilket är en väg framåt.

Studier om fördomar eller negativa attityder gentemot muslimer och islam använder samma teorier som när andra etniska, kulturella eller religiösa grupper studeras. Såväl fördomar och diskriminering som negativa attityder kan förklaras med en hel uppsättning av faktorer som interagerar med varandra. En vanlig förklaringsmodell är att personer med auktoritära uppfattningar har mer negativa attityder gentemot muslimer. En variant av denna typ av förklaring är att individer som starkt identifierar sig med en grupp riskerar att se andra grupper som ett hot – reellt, upplevt eller symboliskt – till den egna, vilket leder till negativa attityder om andra grupper när dessa börjar ta plats i samhället. Vidare finns kontakthypotesen att ökade kontakter mellan individer från olika grupper minskar negativa attityder. Slutligen påverkar individuella egenskaper en persons attityder. Tydligt är att desto fler personer, i en undersökning, som har högre utbildningsnivå, är kvinnor och har en ”bättre” social bakgrund desto mer positiva attityder gentemot muslimer och islam och vice versa.

Resultatet av de enkätstudier som har genomförts under senare år är intressant. Ofta antas att islamofobi är ett utbrett socialt fenomen men detta är sällan empiriskt belagt. För att få en insikt om detta kan man studera hur attityder gentemot muslimer och islam förhåller sig till andra grupper i ett samhälle, är de mer utbredda eller mindre? Studier i Storbritannien, Spanien och Norge tyder på att så inte är fallet. Muslimer hamnar inte i botten av dessa länders hierarkiska minoritetsskala och majoritetsbefolkningen är oftast mer orolig för andra grupper. Däremot visar dessa studier också att vissa aspekter som förknippas med ”muslimsk kultur”, till exempel traditionella könsrollsmönster, väcker starka negativa attityder. Vissa studier, i Spanien, Norge och Sverige, har försökt studera huruvida förändrade förhållanden över tid påverkar attityder gentemot muslimer och islam. Men trots mycket negativ uppmärksamhet på muslimer och islam i den allmänna debatten har detta inte lett till att fler har blivit mer negativa gentemot muslimer. Detta förtar inte det faktum att det finns fördomar och förekommer diskriminering. Fördomarna mot muslimer är bara inte märkbart starkare (eller för den delen svagare) än för andra grupper.

Hur förklarar då forskare negativa attityder eller fördomar gentemot muslimer och islam? I Schweiz, i samband med 2009 års folkomröstning som ledde till förbudet mot att bygga nya minareter, undersöktes varför schweizarna var för detta. Partianda, etno-religiös identifiering och låg utbildningsnivå var de viktigaste förklaringsfaktorerna för detta. Att högerpopulistiska sympatisörer stödde detta (egna) förslag stod klart, men även sympatisörer till mittenpartiet Kristendemokratiska folkpartiet (CVP) hade en majoritet som röstade för förslaget samtidigt som ledningen för partiet framförde en annan åsikt vilket tyder på en spricka mellan partielit och folk som kunde utnyttjas av högerpopulistiska krafter. Katoliker och protestanter, som i många andra sammanhang har olika uppfattningar, röstade i lika hög grad för förbudet. Däremot röstade andra religiösa minoriteter emot. Slutligen de med högre utbildning röstade emot förbudet i mycket större utsträckning än de med låg.

I Nederländerna undersöktes ungdomars attityder gentemot muslimer och islam. Resultatet visade att negativa bilder av islam (hot mot säkerhet och värdegrund från muslimer och islam) samt en mycket stark identifiering med den egna nationella gruppen förklarade i hög grad negativa attityder gentemot muslimer och islam. Direktkontakt med muslimer och positiva erfarenheter av muslimer och islam minskade negativa attityder.

En undersökning baserad på en meta-analys av 64 opinionsmätningar genomförd mellan 2007 och 2010 för Storbritannien, visar att 20 till 75 procent av befolkningen hyser fördomar mot muslimer och islam. Dessutom ökar fördomarna något över tid även om de är färre än i flera andra europeiska länder. Man anser att muslimer integreras långsammare än andra religiösa grupper, är mindre patriotiska, och ibland anses de vara mer benägna att dras till extremism. Proportionellt står oftare män, äldre, personer i lägre sociala grupper och konservativa väljare för dessa åsikter.

Slutligen finns det en rad enkäter gjorda i Sverige som fokuserar på antingen vuxna eller ungdomar. Resultat för vuxnas attityder gentemot muslimer och islam kommer främst från Integrationsbarometern (2005 och 2006) och Mångfaldsbarometern (2005–2010). Resultaten visar att kvinnor, yngre personer, stadsbor, personer med högre utbildning är mer positivt inställda till muslimer och islam. Sammanlagt visar dessa studier att attityderna är stabila över tid. Forum för levande historia (2003 och 2009) har genomfört studier om gymnasieungdomars attityder gentemot muslimer och islam och de visar att ungdomar som dras till högerpopulistiska partier har islamofoba attityder. Även ungdomar med stereotypa åsikter om könsroller och negativa uppfattningar om samhället i allmänhet har oftare negativa attityder gentemot muslimer och islam. Dessutom är högre betyg, högre socio-ekonomisk bakgrund, kontakt med muslimer samt om man är född utanför Europa sammankopplat med positivare attityder gentemot muslimer och islam. Slutligen, för killar har strukturella faktorer mer betydelse än för tjejer, till exempel korrelerar högre arbetslöshet i en kommun och fler invandrare boende i kommunen, med högre nivåer av negativa attityder bland killar.

En stor mängd studier har granskat hur islam presenteras i utbildningsmaterial, nyhetsmedier och politisk debatt. Ett återkommande resultat är att islam och muslimer präglas mer av föreställningar som utgår från den som beskriver snarare än från de som beskrivs. Islam och muslimer sammankopplas med våldsamheter, kvinnoförtryck, aggressiv mission och en allmänt bakåtsträvande hållning i många frågor. Eftersom kompletterande bilder eller motbilder sällan ges, blir representationen ensidig (oavsett sanningsinnehållet i det som presenteras). I Johan Catos avhandling (2012) studeras svensk offentlig politik och hur man där behandlar frågor om islam och muslimer. Cato visar att det sker en svängning 1989 från att man tidigare bara talar om muslimer i förhållande till religiösa frågor (som religiös slakt) medan man efter det allt oftare talar om muslimer som en mer eller mindre sammanhållen grupp som går att generalisera om även i frågor som inte rör religion. Etniska och nationella kategorier ersätts i hög grad med ordet muslimer. Efter hand börjar man tala om islamister och muslimer där den förra kategorin ses som djupt problematisk och reaktionär medan den senare presenteras som villig att integreras och delta i det svenska samhället. Motsvarande förändringar kan man se i journalistik. En amerikansk forskare, Mahmood Mamdani, har påpekat att muslimer idag indelas i en konstlad uppdelning mellan goda och onda muslimer, en observation som delvis stämmer in på svensk politik och journalistik även om det finns gott om motröster. Andra har granskat bilden av muslimer och islam i romaner och filmer och analysen pekar åt samma håll. Fördomar snarare än erfarenheter samt nidbilder snarare än nyanser bestämmer i hög grad vilken roll islam eller muslimer ges i fiktionen.

Men presentation i medier är en sak. En annan är den diskriminering som sker i muslimers vardag. Det är, föga förvånande, framför allt muslimer som enkelt identifieras som muslimer som utsätts för diskriminering. På gator och torg är det således framför allt kvinnor med muslimsk sjal som bemöts illa. En studie från Malmö visar att oron för att bli utsatt för nedsättande kommentarer och behandling hindrar en del muslimska kvinnor som bär sjal från att bege sig till stadens centrum. Men även unga vuxna som inte bär några tecken på att vara muslimer kan berätta om händelser där de utsätts för verbala och ibland fysiska attacker för att de antas vara muslimer ofta i en kombination med antaganden om deras etniska eller nationella ursprung. En konsekvens av påhoppen är att många muslimer väljer att att praktisera sin religion privat.

Journalister och forskare har belagt med hjälp av riggade jobbansökningar och intresseanmälningar till lägenheter att personer med muslimska namn eller möjligen svåruttalade utländska namn mer sällan får arbetsintervju- och lägenhetserbjudande. Detta drabbar givetvis inte alla dagligen. Tvärtom handlar det ofta om enstaka händelser där förövarna ofta är okända, berusade, äldre eller ganska små barn i skolåldern. Men det är tillräckligt vanligt för att tala om en utspridd vardagsrasism.

I flera intervjuundersökningar som dokumenterar vardagsrasism framgår tydlig att många muslimer utsätts åtminstone verbalt men att man lär sig att ”ta det” då man ser litet mening med att anmäla. Det är framför allt vandalisering och hot som riktar sig mot moskéer och föreningslokaler som anmäls. Av Brås statistik framgår det att den vanligaste islamofoba brottsplatsen är en moské och att handlingen utförs på avstånd av en okänd gärningsman.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sedan 2005 har en ny form av konspirationsteorier om islam spritts framför allt via internet men också i medierna. Europeiska populistiska partier har gjort gemensam sak med amerikanska civilisationskritiker och valt islam som symbol för det mest främmande och hotande. Ett centralt temaord är Eurabia (ett arabiserat Europa) som sägs uppstå i en kombination av muslimsk-arabisk migration och politisk-ekonomisk dominans. Genom att driva en onyanserad och konspiratorisk kritik mot islam som sedan sammankopplas med muslimer kan populisterna driva kampanjer mot just muslimer. Men genom att kritiken riktas mot en religion (vilket är och bör förbli lagligt) blir kampanjerna inte hets mot folkgrupp.

Sedan islamofobi började studeras för 15 år sedan har dess uttrycksformer både förändrats och breddats. Attityder, diskrimineringsmönster och politiska behov påverkas över tid. I centrum för islamofobi finns det rasistiska och xenofobiska grundantagandet så skickligt beskrivet av sociologen Zygmunt Bauman som ”att människan är innan hon handlar, ingenting hon gör kan förändra vem hon är.” Detta tänkande kombinerat med ett grupptänkande där människor blir kollektiv är den inre motorn för att avfärda en enskild utan kunskap om individen. I detta avseende skiljer sig inte islamofobi från andra former av rasismer och xenofobier. Men dess specifika fördomar och uttrycksformer ser annorlunda ut än till exempel antisemitismens. Ibland spelas antisemitism och islamofobi ut mot varandra som om båda inte kan existera samtidigt och vara samtida problem. De har olika uttrycksformer, men varje anständig anti-rasism bör verka emot dessa oavsett vem som ligger bakom fördomar och diskriminerande handlingar.

Pieter Bevelander är professor i internationell migration och etniska relationer. Jonas Otterbeck är docent i islamologi.