Varje gång vi kom hem öppnade han sin dörr, iklädd vitt linne samt kalsonger och med en cigarrett i mungipan, och lutade sig mot dörrposten. Hans kontaktsökande var inte framgångsrikt. Vi ignorerade honom med svensk artighet, då vi ännu inte till fullo utvecklat fransyskornas språkbruk och beteende.

En kväll, när min väninna hade gått till badrummet, stod jag framför spegeln och tog ur kontaktlinserna. Jag böjde mig ned och sköljde av ansiktet i handfatet. När jag mötte min blick i spegeln igen såg jag något suddigt vitt bakom mig. Det var som i en skräckfilm. Utan att jag hört det hade hotellgrannen tagit sig in i rummet och stod precis bakom mig. Vreden började i tårna och sköt upp genom kroppen. Med mitt suddiga synfält vände jag mig om och skrek min repertoar av franska svordomar, gav honom en örfil och knuffade ut honom ur rummet. Resten av vistelsen lämnade han oss ifred.

Minnet söker sig upp till ytan när jag läser berättelser från #metoo i vilka kvinnor beskriver sig själva och utmålas som fullständigt oförmögna att freda sig, helt handfallna och totalt överraskade. Jag syftar nu inte på övergreppen och de systematiska trakasserierna, utan på sådant som en hand på ett lår under en middag, bedrövliga raggningsförsök, fyllesnack och grisigt beteende. Vad säger denna brist på kvinnors motreaktion? I världens mest jämställda land? Hur är det möjligt? Lever vi i villfarelsen att dåligt beteende, såväl sexuellt som annat, och maktmissbruk inte existerar? Inbillar vi oss att vi inte kan komma att utsättas av andra människor? Känner vi inte till att vi av misstag eller av en rad andra orsaker kan hamna i, och även välja, situationer som är farliga för oss?

Abilasha Kumari, som arbetar i kvinnorörelsen i Indien, undrade i en intervju i svenska medier varför #metoo hade fått så stort genomslag i länder som Sverige där kvinnors ställning och frihet är så starka. Hon ställde relevanta och besvärliga frågor: Varför har kvinnor inte agerat från början, utan kompromissat för att inte förstöra karriären? Hade kvinnor här verkligen förlorat så mycket på att protestera? Det kunde ha hjälpt andra, menade hon. I kölvattnet av #metoo behöver således även kvinnor rannsaka sig.

För ett tiotal år sedan ledde jag en panel om psykisk ohälsa bland unga. En av experterna beskrev att många växer upp och tror att samhället är fritt från diskriminering och övertramp: Ingen särbehandlas och inget är skevt. Tillvaron är som en rosaskimrande promenad i parken, precis allt blir som man själv väljer och människor är snälla och mogna. Kollisionen med verklighet blir således ganska brutal när man inte är förberedd på att en rad saker som inte borde spela roll ändå gör det, som ålder, kön, sexuell läggning, etnicitet. Det blir en chock att det finns spel, maktutövning och orättvisor och det i sin tur utlöser en kris.

Kanske är det en nyckel till att förstå aspekter av #metoo-rörelsen: Vi i Sverige har trott att vi är den där rosaskimrande promenaden i parken. Vi har sänkt garden och inte förstått att det behövs en uppsättning franska svordomar och beredskap när man navigerar i livet. Om inte kvinnor kan och har lärt sig att säga ifrån, vad hjälper då ytterligare policydokument, jämställdhetsplaner och samtycke? Det som snarare tycks behövas är en obligatorisk grundkurs i kvinnligt självförsvar. Men tills vidare, håll till godo med en fransk lärdom: När ett subtilare nej inte fungerar, ge honom en örfil.