Det vore fel att säga att scenen är ironisk. Men den signalerar ett ”trots allt”. Fram till dess har Moodysson gett oss en ganska förfärlig bild av den egoism och småaktighet som dolde sig bakom 1970-talets retorik om kärlek och gemenskap. Nu vänder han och påminner oss om att gemenskap ändå är värt att sträva efter.

Idag är det viktigare än det någonsin var på 1970-talet (som på många sätt var tämligen individualistiskt) att vara ”tillsammans”. När arbetsgivare tillfrågas om vad de vill att studenter ska lära sig på universitetet kommer ’”förmågan att samarbeta” före alla krav på faktiska kunskaper. I den digitala världen är samarbete ett närmast religiöst begrepp: människor som sitter ensamma framför sin dator skapar tillsammans en ”massans klokhet” som resulterar i kollektiva kunskapsbanker som Wikipedia eller Facebook. När vi sedan arbetat färdigt, stängt av datorn och satt oss framför tv:n bombarderas vi av bilder av glada människor av olika kön, kultur, hudfärg och ålder som gör saker tillsammans i vår globaliserade värld, om det så är att spela fotboll, dricka läsk eller köpa pensionsförsäkringar.

Betyder detta att mänskligheten har blivit bättre på att samarbeta, på att vi äntligen har börjat inse vårt ömsesidiga beroende av varandra och organiserat oss därefter?

Tyvärr inte, svarar den amerikanske sociologen Richard Sennett i sin senaste bok Together. The Rituals, Pleasures and Politics of Cooperation. Som han ser det befinner vi oss snarare på ett sluttande plan när det gäller förmågan att samarbeta.

Globaliseringen har genererat en kraftfull motreaktion i form av ”tribalisering”, en återgång till stamtänkande. Såväl i USA (Tea Party-rörelsen) och i Europa (invandrarfientliga partier) undviker stora grupper av människor ett genuint möte med den andre och söker sig istället till likasinnade; samarbetets gränser dras snävare istället för vidare.

Arbetsgivare kanske talar om samarbete men dagens arbetsplatser är mest inriktade på konkurrens. Sennett, som genom åren har studerat allt från fabriksarbetare till börsmäklare, pekar på den ökade genomströmningen i form av bemanningspersonal och korttidsanställda. Folk är inte på plats tillräckligt länge för att bygga de stabila relationer som krävs för ett djupare samarbete. Detta leder till det som kallas ”siloeffekten”: vertikala delorganisationer inom företagen som undviker kontakt och informationsutbyte med andra delar av verksamheten.

Inte heller de sociala medierna håller sitt löfte om ökat samarbete, hävdar Sennett. Han erkänner att det finns genuina framsteg, till exempel chattsajter för cancerpatienter som fungerar bättre än traditionella samtal på sjukhus. Men i många fall är de sociala medierna påfallande asociala: självupptagna, narcissistiska och aggressiva. Han påminner om tendensen till polarisering på nätet. Likasinnade isolerar sig med likasinnade istället för att ge sig in i verkliga diskussioner med människor med andra uppfattningar och värderingar.

Vid det här laget torde det ha framgått att för Sennett är samarbete – kooperation – något betydligt mer kvalificerat än en strävan att alla ska få vara med i gemenskapen, att ”alla ska med”. Att samarbeta är en komplicerad social interaktion som kräver träning och eftertanke. Den skiljer sig från solidariteten som säger att alla i mitt gäng är bättre än alla i ditt gäng. Ett fruktbart samarbete kräver både en stark jagkänsla och en respekt för den andre, en acceptans av att vi kan samverka fast vi är olika.

När Sennett analyserar samarbetets natur utgår han ofta från två specifika sociala situationer. Det ena är det konstnärliga utbytet mellan musikerna i en orkester. Som ung var Sennett på väg mot en karriär som cellist när en handskada knuffade honom i akademisk riktning. Men han betraktar fortfarande orkesterrepetitionen som en idealmodell för samarbete: musikerna måste bevara sin individualitet men samtidigt förstå och anpassa sig efter varandras sätt att spela.

Sennetts andra exempel är arbetsplatsen. Genom åren har han blivit expert för att inte säga konnässör på det sociala samspelet mellan människor som arbetar tillsammans, oavsett om det är yrkesskickliga hantverkare, okvalificerade arbetare eller börsmäklare på Wall Street. Och det han lyfter fram är den ”tysta kunskapen”, allt som inte går att skriva ner i en manual men som är nödvändigt för att saker och ting ska bli gjorda: underförstådda utgångspunkter, gemensamma ritualer och meningsbärande berättelser om den egna verksamheten.

De bästa avsnitten i boken är de där Sennett frilägger sin vision av det ideala samarbetet. Det handlar om dialog och inte dialektik, framhäver han. Syftet är inte att utplåna motsättningar utan att ha ett meningsfullt utbyte trots stora skillnader när det gäller erfarenheter, värderingar och världsbild.

Däremot är jag mer tveksam till den övergripande tesen att vi har blivit sämre på att samarbeta. Det känns mer som den reflexmässiga civilisationskritik som sociologin som disciplin ofta faller ned i: människan blir ständigt mer alienerad, ensam, egoistisk och narcissistisk. Det är en lika stereotyp berättelse som den liberala utvecklingsoptimismen.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Sanningen är väl att vi inte har blivit sämre, men vi har heller inte blivit bättre. Det verkliga problemet är att vår globaliserade tid kräver en större förmåga att samarbeta än tidigare epoker. Men vi har inte mött den utmaningen.

Sennetts viktigaste poäng är att vi har svårt att acceptera det som ibland kallas ”djup skillnad”, det vill säga verkliga värdekonflikter. Det är inte svårt att samarbeta med människor som vi uppfattar som lika oss själva. Den verkliga prestationen är att ha empati för det annorlunda, att ha fantasi nog för att förstå andra människor trots att deras livsöden är främmande för oss.

Hur få denna goda cigarr? Sennett är begripligt nog ganska vag på den punkten. Men han pekar i en ungefärlig riktning: vi måste skapa institutioner, ritualer och sociala rörelser där människor tränas i att samarbeta.

Det låter rätt. Men också tämligen utopiskt. Som ofta när det gäller gemenskap vill alla att den ska finnas men att kostnaderna ska bäras av någon annan. Ta till exempel de svenska arbetsgivarna. De kräver att högskolan ska träna studenterna i samarbete – samtidigt som de arbetsplatser som de själva ansvarar för blir alltmer konkurrensinriktade. Tyvärr tror jag inte att det är hyckleri utan kallhamrad logik.