Våren 1939, några månader före andra världskrigets utbrott, slog den svenska paviljongen upp sina portar vid världsutställningen i New York. Hänförda gäster – amerikansk press hyllade paviljongen som en symbol för mänsklig civilisation – kunde smaka på inlagd sill från ett roterande smörgåsbord och betrakta en flera meter hög dalahäst. Men de möttes också av ett stort porträtt av Per Albin Hansson, Sveriges socialdemokratiske statsminister, och en hälsning från mannen som hade erövrat folkhemmet från högern och fyllt det med ett progressivt innehåll:

Besökaren finner ett land där olika samhällsgrupper samarbeta till fortsatta sociala framsteg för att göra det demokratiska idealet till en realitet så att Sverige i fred och frihet kan bli till ett verkligt nationalhem för hela sitt folk.

Formuleringen om samarbetande grupper var det centrala i budskapet. Under några år på 1930-talet framstod Sverige som en hoppingivande vrå i Europas norra utkant, ett land och ett folk som tycktes ha övervunnit de motsättningar mellan intressen, system och ideologier som var på väg att driva världen mot ännu en katastrofal urladdning.

Det stora internationella genombrottet för denna Sverigebild var den amerikanske journalisten Marquis Childs uppmärksammade bok Sweden. The Middle Way från 1936 som fick USA:s president Franklin D Roosevelt att tala om ”en speciellt intressant situation i Sverige, där en kungafamilj, en socialistisk regering och ett kapitalistiskt system arbetar försiktigt sida vid sida”.

Ledande svenska politiker och då framför allt socialdemokrater – partiet hade 1932 inlett vad som skulle bli ett fyrtiofyraårigt regeringsinnehav – hade inget emot att denna uppfattning om Sverige vann spridning. Och de gjorde vad de kunde för att odla den även på hemmaplan. Klasskampen tonades ned till förmån för samarbete och kompromisser som sades vara djupt rotade i det förflutnas mylla. På Svenska flaggans dag 1937 förklarade ecklesiastikminister Arthur Engberg:

Vi ha släktled efter släktled murat och byggt upp detta gamla rike. Och i det verket ha vårt samhälles alla skikt varit med.

Bilden av ett närmast konfliktfritt Sverige var naturligtvis förskönad. Den allmänna och lika rösträtten hade segrat först efter en utdragen kamp, anförd av liberaler och socialdemokrater. Mellan socialdemokratin och borgerligheten förelåg hårda principiella motsättningar, framför allt om planhushållningen och det ekonomiska livets organisering. Men man kan inte helt och hållet avfärda den högstämda samförståndsretoriken som ett utslag av nationalistisk idyllisering.

Under fredliga och ordnade former hade Sverige förvandlats från ett eftersatt privilegiesamhälle till en modern demokrati. Politiken präglades av rationella och praktiska överväganden, inte av dogmer och ideologiska teser. Socialdemokraternas successiva avradikalisering hängde samman med att partiet tidigt hade insett att industriarbetarklassen inte utgjorde ett tillräckligt stort underlag för förverkligandet av sociala och ekonomiska reformer. Samtidigt hade högern förstått det kontraproduktiva i att motsätta sig demokratiseringen.

Genom den så kallade kohandeln mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet 1933 skapades en säkrare riksdagsmajoritet efter ett parlamentariskt kaotiskt 1920-tal, då regeringarna föll som takpannor för stormen. Per Albin, som gärna talade om samhörigheten mellan arbetare och bönder, bildade tre år senare en koalition med Bondeförbundet som sedan, efter krigsutbrottet, övergick i en samlingsregering fram till 1945.

Med Saltsjöbadsavtalet mellan SAF och LO lades 1938 grunden till den svenska modellen på arbetsmarknaden efter en orolig mellankrigstid; under ett enda år, 1925, gick 2,6 miljoner arbetsdagar förlorade på grund av konflikt. Den nya och mer stabila ordningen byggde, typiskt nog, på samverkan och kompromisser: om parterna kom överens skulle staten förhålla sig neutral.

Efter andra världskriget – och kanske framför allt under ”rekordåren” med hög tillväxt och full sysselsättning – fördjupades konsensustraditionen. Den blev, skulle man kunna säga, en del av Sveriges politiska, ekonomiska och sociala DNA. Till och med vid tillfällen då motsättningar ställdes på sin spets åberopades det svenska samförståndet. Mitt i ett av de mest laddade ögonblicken någonsin i riksdagen, ATP-avgörandet 1959, deklarerade statsminister Tage Erlander att Sverige ”haft mindre uppslitande politiska strider … än i nästan alla demokratiska länder, och det har berott på den goda traditionen att vi kan sätta oss ned och resonera med varandra fram till förnuftiga lösningar”.

Att Sverige var det konstruktiva samarbetets förlovade land tycktes bli bekräftat några år senare, då LO:s ordförande Arne Geijer och SAF-chefen Bertil Kugelberg turnerade i USA, där de inför en storögd publik redogjorde för den svenska modellen.

Men även under efterkrigstiden förekom hårda politiska drabbningar. Planhushållningsmotståndet 1946–1948, pensionsstriden på 1950-talet och löntagarfonderna på 1970-talet är några exempel som ofta lyfts fram. Till denna kategori kan man även räkna kvarlåtenskapsskatten, som seglade upp som en stridsfråga 1947, och omsättningsskatten 1959. Särskilt när det drar ihop sig till val har politiska partier och aktörer intresse av att peka på avgörande skillnader mellan de alternativ som väljarna erbjuds.

Den borgerliga berättelsen om Sverige har byggt på föreställningen att borgerligheten beslutsamt kämpade mot en socialdemokratisk maktfullkomlighet som tog sig uttryck i vettlös offentlig expansion. Den socialdemokratiska berättelsen handlar om ett parti som under stenhårt motstånd från ”högerkrafterna” och ”storkapitalet” skapade en jämlik och anständig välfärdsstat.

I själva verket har det svenska samhällsbygget genomförts i bred enighet och på grundval av den ena kompromissen efter den andra. De politiska striderna har utgjort undantag som bekräftar den svenska konsensusregeln.

I avhandlingen Partierna och den stora staten inventerade statsvetaren Emil Uddhammar 61 riksdagsbeslut under 1900-talet som alla innebar utökade offentliga befogenheter. Vid endast sju tillfällen, det vill säga i 12 procent av fallen, avgav de borgerliga partierna gemensamma reservationer mot en mer expansiv socialdemokratisk linje. Vid sju av tio beslutstillfällen mötte yrkanden om offentlig expansion inte signifikant motstånd från något parti i riksdagen. De invändningar som restes var i allmänhet marginella och handlade mer om detaljer än om substansen i förslagen. Och det var inte alldeles ovanligt att borgerliga partier bjöd över socialdemokratiska regeringar.

En av de mest omvälvande förändringarna i svenskt samhällsliv – den offentligfinansierade välfärdens successiva utbyggnad – skedde alltså i bred politisk enighet och utan att stöta på konsekvent och principiellt motstånd.

Ett axplock med exempel på sådana beslut och reformer:

• Ålderdomspensionen 1913.
• Förstärkt ålderdoms- och invaliditetsförsäkring 1935.
• Skärpt progression och höjda skattesatser 1938.
• Fria skolmåltider 1946.
• Allmän sjukförsäkring. Principbeslut 1946, införande 1955.
• Barnbidraget 1947.
• Arbetarskyddslagen 1949.
• Subventioner till den kommunala barnomsorgen 1956.
• Det kommunala skatteutjämningsbidraget 1965.
• Socialtjänstlagen 1980.
• Flerbarnstillägget 1981.

Det rådde också enighet om att staten skulle spela en större roll i det ekonomiska livet, från beslutet om statligt ägande av malmfälten 1907 via förstatligandet av de enskilda järnvägarna 1939 till en ny byggnadslag från 1947 som i princip överförde enskildas rätt att bygga till staten.

Denna lista med blocköverskridande lösningar kan kompletteras med ett antal senare beslut som inte har syftat till offentlig expansion men som ändå har påverkat relationen mellan stat och medborgare, till exempel den stora skattereformen 1990–1991 och pensionsöverenskommelsen 1994.

Andra uttryck för en ambition att så brett som möjligt förankra politiska beslut är krisuppgörelserna mellan Carl Bildts moderatledda regering och Ingvar Carlssons socialdemokrater 1992, implementeringen av Lindbeckkommissionens rekommendationer och de nya budgetreglerna samt den borgerliga och socialdemokratiska samsynen om ett svenskt EU-medlemskap i folkomröstningen 1994. Till detta skall läggas en tradition av enighet i försvars- och säkerhetspolitiken och när det gäller konstitutionella spörsmål.

Konsensusmodellen i Sverige har dessutom korporativa drag, eftersom organiserade särintressen involveras i den politiska processen. I och med partiets långa regeringsinnehav och dess starka koppling till LO brukar detta korporativa inslag förknippas med Socialdemokraterna. Men att bakgrunden är mer komplicerad än så visade Bo Rothstein i studien Den korporativa staten.

Rothstein skildrade där hur en borgerlig regering drev fram en lagstiftning som bröt ny mark för organisations-Sverige. Genom en reglering av mjölknäringen krisåret 1932 skulle mjölkpriset hållas uppe och de stora andelsmejerierna skyddas från ”skadlig” konkurrens från fristående så kallade pytsåkare. Bakom initiativet stod Carl Gustaf Ekmans frisinnade ministär med stöd av högern och Bondeförbundet. Sveriges Allmänna Lantbrukssällskap, SAL, skulle i praktiken få statligt sanktionerat monopol. Men inte nog med det. SAL fick också rätt att utkräva avgifter från producenter som stod utanför organisationen – med andra ord ett slags beskattningsrätt.

I riksdagen såg och hörde förundrade socialdemokrater hur bor gerliga ledamöter nästan ramlade över varandra i sin iver att framhålla vådan av ”osund” konkurrens och fördelarna med statlig kontroll. ”Gränsen för hur mycket marknadsekonomi den svenska borgerligheten kunde tåla var uppenbarligen nådd”, konstaterade Rothstein.

Socialdemokraterna var inte sena att utnyttja situationen för att underminera vad de uppfattade som borgerlig acceptans för strejkbryteri, en stridsfråga som hade kulminerat med skotten i Ådalen 1931. Inom mjölknäringen fungerade ju pytsåkarna ungefär som strejkbrytarna på arbetsmarknaden: de dämpade prisutvecklingen och underminerade organiserade intressen. Om staten inte tolererade oorganiserade mjölkproducenter fanns det heller ingen anledning för staten att tolerera oorganiserade arbetare.

Så blev den korporativa idén ett med svensk politik och svenskt näringsliv – via en regering som sade sig företräda liberala värderingar på ekonomins område. Sveriges politiska historia är för övrigt full av sådana ironier. Bara fyra år tidigare, 1928, hade Socialdemokraterna med näbbar och klor slagits mot den borgerliga majoritet som drev igenom lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol, två blivande grundbultar i den arbetsmarknadsmodell som dagens socialdemokrati betraktar som helig.

Nationalencyklopedins definition av konsensusbegreppet passar perfekt på svenska förhållanden – ”(vilja till) enighet mellan parter (med motsatta intressen)” – och i statsvetenskaplig litteratur beskrivs Sverige ofta som en konsensusdemokrati, consensual democracy. En närbesläktad term, även den vanlig inom statsvetenskapen, är förhandlingsdemokrati, bargaining democracy: sakliga överläggningar med givande och tagande.

Vissa konstitutionella faktorer underlättar förhandlingar och kompromisser inom ramen för Sveriges politiska system, däribland utskottens centrala roll i den parlamentariska beslutsprocessen och ett proportionellt valsystem med flera partier som innebär att Sverige för det mesta – och som nu efter valet 2010 – styrs av minoritetsregeringar som måste förhandla för att säkra majoritet. Men rötterna till den svenska konsensusmodellen är också kulturella och idéhistoriska.

Idén om Sverige som ett särfall, ett land där Försynen liksom hade skapat speciella förutsättningar för samförstånd och gemenskap, möter man redan hos 1800-talets tongivande svenska tänkare.

Erik Gustaf Geijer, långt senare en inspirationskälla för Tage Erlander, utvecklade en organisk statslära med familjen, korporationerna och staten som bärande delar. Även efter sitt ”avfall” från konservatismen 1838 försvarade han ståndsriksdagens uppdelning i adel, präster, borgare och bönder och ställde den i kontrast mot Englands tvåkammarsystem:

I Sverige har ej författningens ursprungligt demokratiska underlag först blifvit tillintetgjort för att sedan af aristokratin tillbyggas. Det är och blef den grund, hvarur författningen uppväxte. De svenska ständerna hafva alla sitt ursprung i den gamla, ännu i svenska bondeståndet outplånade odalfriheten. Äfven medeltids- aristokratien har i Sverige aldrig fullkomligt kunnat undertrycka folkelementet.

Vad som kännetecknade Sverige var, enligt Geijer, att folket från början ”var fullständigt representeradt genom närvaron af bondeståndet, ehuru detta var beröfvadt allt politiskt inflytande”.

Liknande tankegångar, fast med mer reaktionära förtecken, formulerades av Christopher Jacob Boström, den inflytelserike filosofiprofessorn i Uppsala som benhårt motsatte sig den representationsreform som slutligen blev verklighet hans dödsår 1866. Stånden var optimala, menade Boström: ”Förunderligt, hur rätt allting är i Sverige.” Också en stridbar 1800-talsliberal som Johan August Gripenstedt, finansministern som med hjälp av järnvägar och frihandel röjde väg för det svenska välståndsundret, förordade måtta och moderation: ”I nästan alla det mänskliga livets praktiska förhållanden ligger det rätta i en förståndig medelväg mellan ytterligheterna.”

Men, invänder någon efter denna exposé, har inte konsensusarvet försvagats på senare år, då formeringen av en borgerlig allians och sedan ett rödgrönt alternativ cementerade blockpolitiken?

Mandatperioden 2006–2010 framstår onekligen som en avvikelse från mönstret. En borgerlig majoritetsregering drev igenom omfattande förändringar – a-kassan, jobbskatteavdraget, sjukförsäkringen – utan några mer allvarligt menade försök att förankra dem på andra sidan blockgränsen och utan någon större lyhördhet för synpunkter från berörda intresseorganisationer. Men avvikelsen var temporär.

I förra årets val förlorade regeringen sin majoritet och Sverigedemokraterna, ett parti med rötterna i den nynazistiska rörelsen, marscherade in i riksdagen. Eftersom inget av blocken vill ge Sverigedemokraterna möjlighet att exploatera positionen som tungan på vågen är regeringen piskad att söka samförstånd med Socialdemokraterna eller Miljöpartiet i viktiga frågor. Så har redan skett om till exempel Afghanistan och betygssystemet.

I en skakig parlamentarisk situation, med ett växande profileringsbehov hos borgerliga småpartier i Moderaternas skugga och med ett rödgrönt samarbete som lagts i malpåse, är det mycket som talar för mer av samförståndspolitik och i förlängningen en uppluckring av blockgränsen. Strävan efter konsensus är fortfarande det naturliga tillståndet i Sveriges politiska liv; en mer än sekellång tradition slocknar inte på några år.

Somliga upplever konsensustraditionen som kvävande och visionslös: alla skockas i mitten och partierna blir, heter det, förvillande lika varandra. Detta, en form av utslätning, är förvisso traditionens baksida. Men framsidan är så mycket större: en öppenhet för konstruktiva samtal och kompromisser över politiska och intressemässiga skiljelinjer – att se styrkan i andras argument och inte enbart i de egna – har tjänat landet väl och har besparat Sverige många bittra och förlamande stridigheter. Ty konsensustanken bottnar i en insikt om den uthålliga demokratins yttersta förutsättning: majoritetens respekt för minoriteten.