Samfundet de nio
”Högsta domstolen är ett av huvudskälen till att jag blev vald till president. Jag hoppas att republikanska väljare, och andra väljare, tittar och studerar demokraternas spel.”
Samtidigt röjdes mycket annat: till exempel att Trump betraktar rättsväsendet som ett politiskt slagträ utan några låtsashänsyn till blinda Fru Justitias vågskålar, han förbiser att han fick nominera en första domare tack vare att den republikanska majoriteten i senaten obstruerade Obamas nominering av Merrick Garland, och han står fast vid löftena till ”basen” om att utse konservativa domarkandidater. Och att därmed åstadkomma något som inte ens Ronald Reagan förmådde.
Den nio ledamöterna i USA:s Högsta domstol – både högsta instans och författningsdomstol – sitter förskansade bakom en stram 1930-talsfasad med pelare som sträcker sig mot skyn. Likt Fantomen gav de sig förr sällan ut i verkligheten, men detta har numera ändrats. De uppträder inte längre enbart i små juristsällskap och på sina gamla alma mater, utan de skriver memoarer och barnböcker, och en av dem kan glädjas åt att vara stjärnan i filmen RBG (initialerna står som många kvinnor vet för Ruth Bader Ginsburg).
Det utkommer ganska få böcker om domstolen. Personligen innehar jag två: Bob Woodwards och Scott Armstrongs The Brethren från 1979, när det verkligen var ett brödrasällskap, och Jeffrey Toobins The Nine från 2007, som förtäljer att den konservativa dominansen var nära. Såväl Woodward som Toobin är högst synliga, den förre med nya Trumpboken FEAR och den senare som skribent i The New Yorker och kommentator i CNN.
Att det inte blivit fler ingående skildringar av HD kan förklaras med att sådana tar tid och kräver stora kunskaper. Ledamöterna – ”The Justices” – ger inga intervjuer (i alla fall inte på normala villkor, möjligen som avgrundsdjup bakgrund). En gedigen kännedom om såväl författningen och prejudicerande fall som tidigare domares personlighet och presidenters agerande måste till. Totalt har endast 113 personer, varav fyra kvinnor, suttit i HD sedan USA:s grundande och endast 17 som ordförande. Det senare kan jämföras med nationens 45 presidenter.
David Kaplan A Kaplan är både jurist och journalist, med många år som veckotidningen Newsweeks juridikreporter. Han var inne och nosade på ämnet i en bok om den delvis rättsliga striden om slutresultatet efter presidentvalet år 2000 och har nu utkommit med den mastiga The Most Dangerous Branch. Boken inleds som sig bör med en levande skildring av domaren Antonin Scalias plötsliga död i februari 2016 under en jaktweekend i Texas. Detta slut för det konservativa ankaret utlöste en kedja av händelser som kan avgöra amerikansk politik och amerikanskt samhällsliv i flera årtionden framåt. Först nekade senatsledaren Mitch McConnell att hålla förhör med Barack Obamas kandidat för att, som han sa, väljarna skulle få säga sitt i presidentvalet; sedan genomdrev McConnell en regeländring så att det skulle räcka med enkel majoritet för att godkänna Trumps första kandidat Neil Gorsuch; och i år var han angelägen att snabbt klubba igenom en ersättare till just avgångne Anthony Kennedy före mellanårsvalet.
Boken, som bjuder på mängder av mer eller mindre pikanta eller nödvändiga avslöjanden, bygger på 165 intervjuer med tidigare ledamöter, HD-praktikanter, senatorer, federala domare, rådgivare i kongressutskott med flera. Kaplan fick tillstånd att publicera dessa samtal men inte namnet på sina informatörer. ”Knappast idealiskt men enda möjliga sättet att skriva om vad som sker i domstolens inre”, medger han. Vidare är boken uppdelad i två delar, en om ledamöterna, ”Personligheter”, och en om historiskt viktiga mål, ”Fallen”.
Redogörelsen för målen börjar med Marbury v Madison från 1803, ett utslag som stadfäste domstolens ställning, med rätt att omintetgöra kongressens eller presidentens beslut. Sedan nämner Kaplan ett par av de mest kontroversiella utslagen, till exempel Dred Scott v Sandford som rörde slaven som inte fick bli fri eftersom det påstods att han inte var amerikansk medborgare. Kaplan redogör vidare för några vägledande principer, bland dem rätten till prövning, ”due process of law”, samt den så kallade Commerce Clause, gällande utbyte över delstatsgränserna, ursprungligen av varor, men med tiden har den använts för att reglera relationerna dels mellan delstaterna, dels mellan delstaterna och den federala makten. Det mesta av framställningen rör fall som har avgjorts under de senaste 50–60 åren, från förbudet mot skolsegregation och abortmålet Roe v Wade, till målen om vapeninnehav, kampanjfinansiering och samkönade äktenskap.
Tesen som Kaplan – övertygande – driver är att Högsta domstolen har utvecklats till att bli den ”farligaste grenen” i hela statsskicket. Detta i motsats till Alexander Hamiltons spådom i essäsamlingen Federalist Papers enligt vilken den skulle bli ”minst farlig”. I och med polariseringen och politikers ovilja att ta itu med eller försöka enas i brännande frågor, har HD tagit på sig uppgiften att avgöra allt. Kaplan antyder dessutom att de mycket gärna gör detta uppe på sin version av Olympen, där de sitter på livstid. Det är de själva som avgör vilka mål som de ska höra och de kunde ha avstått från sådant som istället borde avgöras lagstiftningsvägen. Till och med RBG sade en gång att legaliseringen av abort inte borde ha skett via domstolen.
Givetvis ägnar Kaplan möda åt begrepp som ”originalism” och ”textualism”, som står för olika mer eller mindre snäva sätt att förhålla sig till den inte alltid solklara grundlagstexten från 1780-talet. Scalia sade bestämt en gång att författningen är ”död, död, död” och bara kan läsas som den skrevs. Inte ett levande dokument som liberala jurister hävdar med hänvisning till att grundlagsfäderna inte förutsåg bilism, internet, rymdresor, provrörsbefruktning, växthuseffekten eller homosexuella som vill gifta sig. Han kan dessutom peka på att ett par av domarna ångrade sig efter ett par kontroversiella fall, däribland målet Bush v Gore som avgjorde valet år 2000 i George W Bushs favör.
”Om man har fem röster här, kan man åstadkomma vadsomhelst”, lyder ett klassiskt citat från domare William Brennan, en av de ledamöter som satt allra längst. Och, det är det som gör inte minst demokraterna nervösa. Med ännu en Trump-nominering permanentas den konservativa 5–4-majoriteten tillsvidare och om ännu en ledamot skulle falla ifrån öppnas mardrömsscenariot 6–3 för vänstern. Den avgående Anthony Kennedy var den siste i raden av vågmästare som ibland har sällat sig till ena, ibland till andra blocket. Framöver förväntar man sig att den nuvarande Chief Justice, 63-årige John Roberts, ska axla den rollen. Han har redan visat att han är villig att göra det, nämligen genom att rädda Obamas vårdreform. Draget tolkades som ett sätt för honom att värna om domstolens anseende och trovärdighet. Det uppfattades som ett oförlåtligt och oförsvarbart svek bland inflytelserika konservativa krafter, men ett 5–4-nej i HD skulle ha tagits mycket illa upp av den folkmajoritet som röstade på Obama. Kaplan kan kittlande nog avslöja att Roberts hade skrivit två versioner av utslaget innan han bestämde sig för om kravet på att teckna vårdförsäkring skulle betraktas som en skatt eller inte, och därmed kunna godtas.
Som läsare nickar man instämmande över stycket där Kaplan konstaterar att de obligatoriska senatsförhören har ”blivit en fars”. Det började visserligen med demokraternas protester 1987 mot domaren Robert Bork, nominerad till HD av Ronald Reagan, men har sedan bara blivit värre. ”Undvik att ge specifika svar”, hette det i ett pm från början av 1980-talet, skriven av en då ung jurist som hette John Roberts. Senatorerna njuter av att vara i tv men är så dåliga utfrågare att HD-kandidaterna kan slingra sig undan – och inte redovisa vad de tycker om utslag som även lekmän känner till.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Kaplans ingående beskrivningar av både människor och mål kanske inte fängslar alla, men för politiknördar som har iakttagit en del av de skildrade händelserna på plats i Washington är det riktigt smaskig läsning. Trots att Kaplan försöker belysa både höger och vänster, framgår det att han i allmänhet sympatiserar med liberala blocket. Skildringen av i synnerhet Neil Gorsuch är nedgörande, han framstår som en odrägligt präktig besserwisser som inte ville finna sig i att vara en rookie som inte bör yttra sig på ett tag.
De två senaste demokratiska presidenterna, Bill Clinton och Barack Obama, var bägge jurister och hade undervisat i författningsrätt. De försökte i alla fall nyansera valet av domarkandidater och att uppfylla ett rättviseideal, menar Kaplan, medan alla republikanska presidenter sedan 1980 har haft en annan bakgrund och bara betraktar ”domstolar som en väg att implementera partipolitik”. Om den just avgångne Kennedy säger Kaplan att han inte alls var någon moderat, utan att hans ledstjärna var makten och att domstolen skulle få sista ordet.
Kaplan tycks ha samlat på citat som styrker hans tes om att HD bör tassa försiktigt. Louis Brandeis, till exempel, som yttrade: ”Det viktigaste vi gör är att göra ingenting.” Och den nuvarande liberalen Stephen Breyers mantra om ”Jobbet går ut på att bestämma. Vi bestämmer. Men ’Ska vi bestämma?’ Borde alltid föregå ’Vi bestämmer’.”
Och Brett Kananaugh röstades alltså igenom av republikanerna, trots varningar om farlig politisering och frågetecken för hur Kavanaugh skulle ställa sig när och om mål gällande Trumps beteende når HD. Båda sidor uppgav att de egna leden hade eldats upp till kokpunkten inför kommande val – och demokraterna lurar på att utöka antalet ledamöter i HD till elva om de vinner. Det lär finnas gott om stoff till nytt borrande i ämnet, således.
Journalist och författare.