Samma gamla viktorianism
Självklart. Det är ju 1975. Vi befinner oss mitt i det decennium som tidskriften Neo i vintras utnämnde till det ”porrigaste” någonsin.
1970-talets dåliga, eller lockande, rykte som hämningslöst sexgalet måste dock modifieras.
Letar man i minnet, och arkiven, kan man visserligen hitta gott om exempel på förhållningssätt till sex, porr och prostitution som idag framstår som hopplöst naiva eller cyniska eller möjligen båda delarna.
Så till exempel kunde Dagens Nyheter på sina handels- och ekonomisidor i januari 1975 presentera en branschanalys där den svenska sexmarknaden antogs omsätta runt 500 miljoner kronor per år. De var fördelade på ett antal ”produktgrenar” (tidningen hade själv satt citattecken kring ordet), till vilka även ”poseringsateljéer och prostitution” räknades. Huvudintresset i reportaget, som var skrivet av börsanalytikern Sven-Ivan Sundqvist, riktades dock mot ”sexcabareten Chat Noir”, kronkolonin i den danske porrentreprenören Ulrich Geismars klubbimperium i Stockholm. Klubben beskrevs som något av ett mönsterföretag. Möblerna kom från NK Inredning. På ”hypermoderna stereoanläggningar” spelades Mozart och Bartók. Sedan 1972 hade 600 000 kronor i personalskatt betalats in. Företaget erbjöd gratis personalbostäder. ”Artisterna” disponerade duschutrymme och tv-rum och fick anständigt betalt. Enligt vd tjänade till exempel ett liveshowpar, ”dvs en man och en kvinna som har samlag med varandra på scen”, 150 kronor per gång.
Verksamheten bedrevs i lugna och ordnade former, intygade DN. De anställda var visserligen inte fackligt organiserade, men i gengäld var ”företagsrepresentation” på klubben ”avdragsgill”. Sammanfattningsvis: Också underlivet var en del av näringslivet. En inskjuten parentes i reportaget antydde dock att Chat Noir trots allt inte riktigt var som andra företag: ”En intervju fick avbrytas då ett par kom upp och skulle provligga med varandra inför vd.”
Det gamla DN-klippet bekräftar, i all sin tillkämpade saklighet, Neo-skribenten Martin Kristensons bild av 70-talet som en totalt titt- och tutt-tokig tid som vältrade sig i serietidningsporr och nakenmusikaler och inte ens drog sig för att låta James Fjong och Ulf Brunnberg lufta cykelslangen.
Men hur exceptionellt var det egentligen? Har inga tecknade seriefigurer sex med varandra idag? Förekommer det aldrig att skådespelare är nakna på scenen också numera? Har det blivit svårt för tonåringar att få tag på pornografi?
På 70-talet var det svårt. Det är den paradoxala sanningen. Under det ”porrigaste decenniet” smög porrsugna tonårspojkar runt kring byggfuttar i hopp om att hitta kvarglömda porrblaskor. (Jag minns inte riktigt varför just byggjobbare troddes vara storkonsumenter av porr). Köpa tidningar själv? Det vågade man inte.
Trots Johnny Bode och hans Bordellmammas visor var porr inget att pråla med, ens på 1970-talet.
Den gamla skammen dröjde sig kvar och hade redan kompletterats av den nya. Porr var inte bara snusk. Porr hade blivit snusk i kapitalets tjänst.
I ett gammalt slitet fotoalbum har jag några bleknade färgkort tagna vid den samlade vänsterns stora förstamajdemonstration i Stockholm 1972. Ett av fotografierna visar en grupp unga kvinnor som demonstrerar under en banderoll med texten: ”Kamp för kvinnans frigörelse”. Här finns ett plakat med texten ”Rätt till smärtfri förlossning”. På ett annat kan man läsa: ”Död åt dubbelarbetet”. Ett tredje plakat domineras av en tecknad naken kvinna med överdrivet stora bröst, svällande röda läppar och fånig uppsyn. Kroppen är ilsket överkryssad.
Redan då, i början av 70-talet, var pornografin på väg att omdefinieras; inte längre en frigörande kraft, som borde bejakas av alla politiskt radikala, utan istället en nedhållande kraft, som måste bekämpas av alla som betraktade sig själva som politiskt radikala.
Tio år tidigare, i början av 60-talet, hade den tidens unga samhällsomstörtare, de kallades ungliberaler, gjort pornografin till en allierad i kriget mot en dubbelmoralisk, förljugen och förkvävande överhetskultur, företrädd av kyrka och stat. Kampen för sexuell frihet – och då handlade det inte bara om rätten att konsumera porr utan också om rätt till abort, preventivmedel, sexualupplysning i skolorna och sex utan äktenskap – var en logisk konkretisering av upplysningsprojektets emancipatoriska ideal. Individen skulle inte bara ha frihet att tänka, forska, dikta och agera politiskt. Hon skulle också ha frihet att njuta. Just den formeln, ”Frihet att njuta”, är titeln på idéhistorikern Lena Lennerheds grundläggande doktorsavhandling om ”sexualdebatten i Sverige på 60-talet”, utgiven på Norstedts förlag 1994. Lennerhed lyfter här fram den centrala roll som den tidens unga liberaler, samlade kring folkpartiets ungdomsförbund FPU, spelade i det tidiga 60-talets sex- och moraldebatt: hon nämner namn som Gabriel Romanus, Margareta Holmstedt, Staffan Thorsell och Hans Nestius. Det från Folkpartiet formellt fristående Sveriges Liberala studentförbund tog vid denna tid sexfrågorna på entreprenad. Utgångspunkten var, framhåller Lennerhed, en konsekvent relativistisk och individualistisk syn på etiska och estetiska värden.
I linje med denna grundhållning arrangerade Liberala studentklubben 1964 en omsusad konferens om ”Sex och samhälle” i Stockholm, där det bland annat visades pornografisk film. De liberala studenterna i Lund gick ett steg längre och höll ”sexfest” på Akademiska föreningen. Av Lennerheds bok framgår också att det förekom direkta kontakter mellan de unga sexliberalerna och företrädare för den spirande sexindustrin. Porrförläggaren Curt Hson Nilsson höll 1967 ett föredrag hos Liberala studentklubben i Stockholm och annonserade också i klubbens egen tidskrift Nota bene. Bland annat efterlyste han medarbetare: ”Har ni (skriv)klåda? Piff, Raff och Paff behöver oblyga moderna skribenter med feeling.”
I backspegeln kan det se ut som om ungliberalernas sexevangelium fick ett mäktigt gensvar. På några få år förvandlades Sverige till ”porrens förlovade land”, i alla fall om man ska tro den tidens rubriksättare. Litteraturen banade väg. Filmen breddade vägen till en syndens autostrada.
Redan 1962 hade journalisten Kristina Ahlmark givit ut pamfletten Jungfrutro och dubbelmoral. Boken blev, inte minst tack var formeln ”sex för vänskaps skull”, en skandalsuccé och kom att filmas med Harriet Andersson i huvudrollen. Det stora genombrottet för sexskildringar mellan pärmarna kom 1965 med Malmöförläggaren Bengt Forsbergs antologi Kärlek 1. Här fanns bidrag av seriösa författare som Bengt Anderberg, Annakarin Svedberg och PC Jersild. Försäljningsframgången var formidabel. Redan vintern 1967 hade de första delarna i Kärlek-serien (projektet lades ner efter Kärlek 14) sålts i runt en miljon exemplar på den skandinaviska marknaden. Filmarna hakade på, gärna med samhällskritik eller sexualpedagogik som äkta eller sökt legitimitetsgrund. Vilgot Sjömans Nyfiken-filmer hade premiär 1967 (den gula) och 1968 (den blå). How to-filmen Kärlekens språk gick upp på biograferna året därpå. Ytterligare ett år senare drog den danska Mazurka på sängkanten fulla biosalonger. Då behövdes det inte längre några alibin. ”Gladporr” var en etablerad underhållningsgenre.
Under ett antal år, säg från 1965 till 1971–72, var porr något som frejdiga och frimodiga svenskar förväntades bejaka och vara nyfikna på, lite på samma sätt som de förväntades vara glatt nyfikna på någon ny kakmix i snabbköpet. I september 1967 berättade Kvällsposten att nattlivet i Malmö ”blivit en sensation rikare”. På Friisgatan visade en porrbutik gratis sexfilm om nätterna, med publikrusning till följd:
Den natten KvP var där mötte vi till vår stora förvåning också några medelålders damer som kom direkt från syjuntan.
Skynda dig Elsa. Nu ska vi in och titta på porrfilm, kvittrade en av damerna och viftade uppmuntrande med ett paraply.
Och med handarbetet under armen följde de efter oss in i affären där ett dussintal personer nästan med andakt betraktade hur fyra personer på filmduken klädde av sig så att klädtrasorna rök.
Ledde ”den sexuella revolutionen” till att svenskarna hade mer och friare sex? Säkert. Men det var förmodligen bara i blygsam omfattning ungliberalernas och porrförfattarnas förtjänst. Det viktiga var p-pillret, aborterna, antibiotikan, urbaniseringen och kvinnornas intåg på arbetsmarknaden. Porren var mest skum på ytan. Det stora som skedde var att man nu kunde leva ut sin sexualitet utan att riskera att ohjälpligt råka ”i olycka”. Det var detta som var den verkliga sexuella revolutionen. Den hölls levande också under de år på 70-talet då porren och sexliberalismen blivit inopportuna.
På ett fascinerande sätt kunde 1960-talets sexintresse kopplas till det svenska folkhemsprojektet. Precis som på andra områden gällde det här att både höja den allmänna levnadsstandarden och fördela välfärdsvinsterna mer rättvist. Detta ideologiska mål skulle nås med hjälp av modern teknik och utbildningssatsningar. Klitorisstimulans skulle driva upp produktionen av orgasmer och lägga grunden för en ökad sexuell jämlikhet. Det förutsatte att de klumpiga männen fortbildades.
Vid närmare eftertanke är det kanske mer korrekt att tala om den svenska sexreformismen än om sexrevolutionen. Reformansträngningarna i det vanliga och verkliga Vardags-Sverige fortsatte också såvitt jag kan förstå, med oförminskad iver och entusiasm också under de år på 70-talet då pornografin förvisats till skamvrår som Klara Norra Kyrkogata i Stockholm och Andra Långgatan i Göteborg. Opinionsbildare av olika kulörer har alltid älskat att diskutera porr, gör det fortfarande. Men av naturliga skäl – vi försörjer oss på föreställningen att tidningar, böcker och filmer utövar ett avgörande inflytande på befolkningens tänkesätt och levnadsvanor – har vi en tendens att överskatta pornografins roll i människors faktiska sexualliv.
Om 60- och 70-talet nu verkligen var en period präglad av sexuell nyfikenhet och experimentlust så berodde det mindre på opinionskonjunkturen för porr och mer på att vi då levde i en lycklig oskuldens parentes då sexualiteten för kanske första och sista gången i mänsklighetens historia var, eller i alla all troddes vara, riskfri. Det var 1980-talets aids-larm snarare än 70-talets antiporraktivism som satte p, om det nu verkligen var vad som skedde, för 6o-talets mer folkliga lössläppthet.
Alldeles i början av 80-talet arbetade jag trekvarts år som reporter på herrtidningen Lektyr. Det var inte helt salongsfähigt, men ännu inte heller självklart socialt suicidalt. Jan Guillou, alla unga manliga reportrars idol, hade ju en gång jobbat på FIB-aktuellt, och herrtidningarna hade fortfarande en stor och bred manlig läsekrets, inte alltid klädd i regnrock. Lektyrs upplaga låg, vill jag minnas, stadigt på över 100 000 exemplar.
Att jag ändå sa upp mig relativt snart hade flera orsaker, en av dem var att jag trots allt insåg att detta inte var framtiden för den som hoppades få leva ett respektabelt reporterliv.
Tidningen var raskt på väg att bli en pressens paria, och det var porrens fel. Porren höll herrtidningarnas upplagor uppe, men gjorde dem samtidigt omöjliga i anständiga sammanhang. För att förbli upplagemässigt stora såg herrtidningarna till att systematiskt marginalisera sig själva. Det var paradoxen.
Man kan i gamla tidningsklipp följa hur attityden mot porr förändras i den svenska debatten, från 60-talets storögda bejakande till det sena 70-talets indignerade avståndstaganden: ”sextiotalets sexuella frigörelse blev 70-talets baksmälla”, slog Expressen fast i en rubrik över ett helt uppslag i juni 1978. Artikeln var skriven av Maria-Pia Boethïus och inleddes med en lägesanalys: ”Människor har börjat genomskåda den industriella sexualiteten. Porrtidningar, herrtidningar, prostitution, porrfilmer och porrklubbar hade inte mycket att göra med människors egen sexualitet. Det är ett grymt och lönande sätt att sko sig på människors osäkerhet och nöd.” Nyckelorden här är ”den industriella sexualiteten”, ”lönande”, ”sko sig”.
Det ligger nära till hands att tolka det avståndstagandet från pornografin som växte fram i 70-talets offentlighet som ett resultat av den då nya kvinnorörelsens framgångsrika opinionsarbete. Och självklart bidrog de feministiska aktivisternas analyser av pornografin som ett utryck för patriarkal exploatering av kvinnokroppen starkt till att desavouera 60-talets sexliberalism.
Men man kan inte heller bortse från att också ett mer generellt politiskt paradigmskifte spelade en viktig roll. I skiftet mellan 60- och 70-tal erövrade socialismen en hegemonisk ställning i svensk samhällsdebatt. Staten och kapitalet, inte längre staten och kristendomen, var nu huvudmotståndarna. Porren sågs inte längre som en kulturyttring som förtrycktes av ett bigott etablissemang. Istället var porren ett skolexempel på hur folkets sanna behov förtingligades och perverterades av den kapitalistiska produktionsordningen. Göran Skytte skrev mot slutet av 70-talet en stor artikelserie i Arbetet med den tidstypiska rubriken: ”Porrens profitörer”. Han koncentrerade sig där på den hårdporr som salufördes i specialbutiker och via postorder. Det var lite originellt. Det politiska porrmotståndets favoriserade hatobjekt var annars länge de så kallade herrtidningarna.
Skälet var enkelt: Lektyr och FIB-aktuellt som gavs ut av stora tidningskoncerner, var värdigare fiender till den svenska revolutionen än ett gäng halvsjaskiga porrnasare med fotoateljén på fickan. Bonniers var fienden då som alltid. På 1930-talet hade svenska nazister manat till skoningslös kamp mot Bonniers smutslitteratur. Nu jublade den svenska 70-talsvänstern när Fria Proteatern i sin Bonnieropera lät Lukas Bonnier presentera sig som ”Lucke Hallick”.
Populärt
De sagolika systrarna Mitford
Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.
Å ena sidan kollektivism och moralism. Å andra sidan individualism och relativism. Man kan tycka att ljusår skilde 70-talets puritanska vänster från 60-talets sexradikala unga liberaler.
Men det fanns en gemensam nämnare: drömmen om den autentiska människan, övertygelsen att människan fullt ut kunde bli sig själv om, men bara om, samhället i grunden förändrades.
Ungliberalerna hänvisade till sexforskaren Kinsey och argumenterade för ett samhälle utan tabun. 70-talsvänstern citerade Marx och fantiserade om ett samhälle utan klasser.
Båda dessa utopier ryms under det stora svenska kulturparaplyet: den på en och samma gång romantiska och ingenjörsmässigt rationalistiska svenska modernitetskulten. Här förenas en djup vördnad för allt som uppfattas som autentiskt och naturligt med en förkärlek för det snusförnuftigt praktiska och storskaligt strukturerade. Den svenska modernismen gyllene moralregel är: Det ska inte finnas någon skillnad mellan form och innehåll, yta och botten. Falska fasader ska rivas bort. Allt ska vara helgjutet eller genomskinligt.
Sexliberalerna var könslivets motsvarighet till folkhemmets funktionalistiska arkitekter. Allt gammalt mög skulle städas undan och ersättas med nya förnuftiga former som gjorde det möjligt för alla människor att leva sunt och hälsosamt i ljus ärlighet. 70-talsmarxisterna tänkte sig något liknande, men var på det teoretiska planet mer intresserade av ekonomi än av erotik.
Fullt normalt, fullt normalt! Det var de massmediala sexrådgivarnas Inge & Stens alltid lika lugnande besked till alla män som oroligt bekände att de fick erektion av leverpastej. Budskapet låg i linje med sexliberalismens bort-med-alla-fördomar-låt-tusen-varianter-blomma-ideologi. Men i praktiken var det ändå ett mer snävt naturlighetsideal som genomsyrade porrens genombrottsår. Det heterosexuella genitala samlaget var sexuallivets trevåningslänga i tallskog. Det präglade också den tidens herrtidningar. Medieforskaren Anja Hirdman disputerade för drygt tio år sedan på en avhandling där hon studerade hur bilden av mannen och kvinnan i Veckorevyn och FIB-aktuellt förändrats från 1965 till 1995. När jag skummar hennes Tilltalande bilder (2001) slås jag av att himlen verkligen var oskyldigt blå under 70-talets första år, också i FIB-aktuellt. De halvnakna kvinnorna på tidningens omslag är, som Hirdman framhåller, oftast fotograferade i naturen, på en klippa vid havet eller en strand vid en sjö. De ler. En mild bris rufsar till det långa håret. Det är sommar. Världen är liksom nytvättad med Timotejschampo. ”Där Bengt Anderberg och andra debattörer 1965 talade om den naturliga sexualiteten, visas den nu, förkroppsligad av den sinnliga svenska sommarflickan vi ser på omslagsbilder och inne i tidningen”, skriver Hirdman.
Det var väl så sexliberalerna hade tänkt sig det tabulösa samhället: som en sommaräng där nakna kroppar kunde tumla runt i solen.
Så blev det ju inte. Det blir, lyckligtvis, nästan aldrig som de intellektuella tänkt sig. 1970-talet visade sig bli inte bara den politiska puritanismens utan också den kommersialiserade hedonismens decennium. Rätt att njuta? Det var du som sa det! Massorna och marknadskrafterna gjorde ett njutningslystet myteri. De nya fina betongförorterna övergavs till förmån för vulgära avdragsvillor med bastu och pool. Naturpornografin konkurrerades ut av flabb, flås och fulporr. Debattörerna vände det monster de varit med om att skapa ryggen, ibland i vrede och indignation, oftast i tystnad och likgiltighet.
Så kom det pornografiska fortsättningsvis att leva ett fascinerande dubbelliv i den svenska offentligheten, alltmer stigmatiserat och alltmer normaliserat på en och samma gång. En högmoralisk offentlig retorik har till synes problemfritt samexisterat med en alltmer moralupplöst offentlig praktik. 1970-talets vänsterargument mot porren har länge varit axiomatiska. Svenskar förväntas vara kritiska till pornografi på samma sätt, och i grunden av samma skäl, som vi alla förväntas vara motståndare till miljöförstörelse och krig. Denna konsensus har etablerats och förstärkts samtidigt som porren och den pornografiska estetiken har fått en allt större plats i det svenska vardagslivet; i reklamen, i modet, i underhållningsindustrin, i mainstreammedier. H & M:s korsettreklam, kabelporren, guppande täcken i dokusåporna, HBO-samlag i den gamla statstelevisionen och ett nät som sedan länge är en överallt och alltid tillgänglig multimegasexklubb, ett globaliserat Sodom och Gomorra. Neo hade fel. 70-talet var inte det porrigaste decenniet. Porrigheten har istället accelererat, från 1990-talet och framåt. Nästan ingen (förutom den flitige förläggaren Carl-Michael Edenborg) gillar porr. Ändå har porren aldrig varit så närvarande och tillgänglig som nu.
Vad kallar man ett moralsystem som bygger på att man håller strikt boskillnad mellan det man säger och det man gör? Man brukar kalla det viktorianism.