Nu börjar allvaret för Måns Zelmerlöw; den första sommaren som ledare för Allsång på Skansen. Det är stort. Det är ansvarsfullt. Det är som att ta över det socialdemokratiska arbetarpartiet.

I Sverige är sjungandet om somrarna ingen liten skitsak. Det är som grillandet, en folkrörelse med tunga traditioner. Det framgick om inte annat av mediekommentarerna när ledarskiftet blev känt i vintras. I en välinformerad analys i slutet av februari påminde exempelvis Expressen sina läsare om att Anders Lundin under lång tid varit ifrågasatt i rollen som förste man på Skansen.

”2010 var ett tungt Allsångs-år för Lundin”, konstaterade tidningen och påpekade att programledaren under hela sommaren varit ”pressad av dåliga tittarsiffror” och ”krav på avgång”. Läget hade blivit ytterligare tillspetsat genom att den unge Zelmerlöw gått ut i medierna och indirekt gjort klart att han såg Lundin som en förbrukad kraft utan förmåga att vinna nya grupper för allsången. De sjunkande tittarsifforna talade sitt tydliga språk.

”Det gäller att förnya allsången och samtidigt hålla den folkliga traditionen”, hade Måns Zelmerlöw sagt då. Återstår att se vad detta, förnyelse på traditionens grund, kommer att betyda i praktiken. Fler snapsvisor? Klart är ändå att den som vill överleva som allsångsledare i Sverige bör akta sig för att röra vid sångsystemets kärna: visan. Vad karaktäriserar en svensk visa?

Inför en heldag om visor i Lundensiska litteratursällskapets regi i höstas fick jag anledning att fundera över just den frågan. Jag bläddrade då igenom en nyutkommen antologi med kanoniserande ambitioner, Svenska visor. De bästa svenska visorna genom tiderna (Notfabriken), och drog slutsatsen att en svensk visa känns igen på att minst två av tre storheter besjungs: sommaren, döden, spriten.

Dessa tre företeelser är visans motsvarighet till politikens vård, skola, omsorg. Analysen var, ska jag erkänna, i viss utsträckning inspirerad av en artikel jag läst i Dagens Nyheter. Där hade musikskribenten Po Tidholm rapporterat från en visfestival i Stockholm och tyckt sig urskilja tre huvudtrender på den samtida visscenen; den tonsatta bloggen, det självbiografiska Lundellspåret och den druckna Tom Waitsestetiken, karaktäriserad av att ”man ska sjunga lite sluddrigt, gärna om sprit … och kompas av en bastuba”.

Strukturellt är Tidholm på rätt spår här; tre är det korrekta nyckeltalet. Men hans klassifikationssystem leder fel. Tonsatta bloggar och sjungna självbiografier är strängt taget inte några visor. De är snarast anti-visor. En regelrätt visa ska inte förknippas med ett specifikt jag, ett särskilt subjekt. En visa ska vara allas och ingens, tillgänglig för alla som vill göra den till sin. Den får därför inte vara för hårt knuten till en bestämd upphovsman eller artist. Däri ligger skillnaden mellan en visa och en schlager, låt, ballad …

En låt kan dock med tiden naturligtvis förvandlas till en visa. Den kan så att säga exproprieras av allsången. Jag tror dock att det kommer att bli mindre och mindre vanligt. Ett drag i den samtida kulturen är att det ofta är viktigare vem som säger eller sjunger något än vad som sägs eller sjungs. Det går stick i stäv med visans natur.

Definierar man begreppet visa på detta stränga sätt – det vill säga lägger in verkets relativa autonomi som ett kriterium – slås man av att det skapats förvånansvärt få visor i Sverige under de senaste fyra, fem, sex decennierna. Det är delvis en effekt av massmedialiseringen. Det har blivit allt svårare att skilja sången från den överallt synlige sångaren. Sången är en kopplad hund, alltid övervakad av husse, tillåts sällan springa fritt.

Paradoxalt nog har de mest färgstarka och personliga moderna svenska sångdiktarna därför skrivit anmärkningsvärt få visor.

Ta Cornelis Vreeswijk till exempel. Hur många av hans egna sånger har blivit allmän egendom, allsånger? ”Brev från kolonien”, kanske, och ”Hönan Agda”. Möjligen också ”Somliga går med trasiga skor”. Inte hans mästerverk. Snarast tvärtom och just därför.

Cornelis stora sånger är för tätt sammanvävda med hans egen röst, hans egen biografi, hans egen mytologi, för att kunna bli visor. Detsamma gäller Ulf Lundell. Han har skrivit två visor: ”Kärleken förde oss samman” och ”Öppna landskap”. Båda ganska svåruthärdliga, inte minst för att de kan sjungas av vem som helst. De bekräftar också, någorlunda i alla fall, min teori om den svenska visans ämneskarakteristika.

I ”öppna landskap” samsas hembränt med lärkorna som står högt i skyn (sprit och sommar). I ”Kärleken förde oss samman” är det högsommar med susande träd och vind i säd. Dock förekommer varken död eller starka drycker, utan bara kärlek. Skulle man lägga ”kärlek” till listan över den svenska visans grundämnen har man ett idiotsäkert identifieringssystem.

Men jag håller nog ändå fast vid spriten, sommaren och döden. Dels för att kärleken spelar en något mindre roll i svensk sångtradition än man skulle kunna föreställa sig. Dels för att man med hjälp av dessa tre storheter kanske kan ringa in det särskiljande svenska i den svenska visan.

Först dock några exempel, som bekräftar tesen. Bellman har levererat hur många död-sommar-sprit-visor som helst: ”Märk hur vår skugga” (sprit, död), ”Så lunka vi så småningom” (sprit, död), ”Vila vid denna källa” (sprit, sommar), och så vidare, och så vidare … Dan Andersson låter Jungman Jansson riskera att möta döden bakom en korall och glömma Stina för en sup i Yokohama (död, sprit).

Och i ”Barndomshemmet”, en till visa transformerad schlager på amerikansk melodi med svensk text av Karl Ewert, är det sommarvackert där som sädesfälten böja sig för vinden, men kallt i den grav där den älskade nu vilar (sommar, död). Till och med en så sofistikerad visa som Olle Adolphsons ”Trubbel” går att klämma in i schemat: där ute är det sommar, men här inne är det höst. Man har hammaren beredd under kavajen, men rivalen bjuder på cognac och cigarrer (sommar, sprit, antydd död).

Den andliga sektionen av det svenska visarvet låter sig också den nyttjas som empiriskt underlag för teorin: ”O store Gud”; sommarvinden susar över fälten och evighetens klara klockor kallar (sommar, död). ”Där rosor aldrig dör”; ett jag på vandring mot en stad där sommaren är evig och döden därför alltid närvarande som negation. Listan kan, som man brukar säga, göras mycket längre.

Den svenska visan är, försöker jag härmed bevisa, blågul blues. Sommar, sprit, död. Det är en treklöver som representerar Det andra; det som inte är grå, slaskig, kall, pliktvardag, det som istället är frihetsrus och rusig frihet.

Det är ett ackord som samtidigt klingar av trotsigt hopp – mitt liv är kallt och fruset men sommarsolen och brännvinet ska snart göra min kropp varm – och av bitter resignation – sommarn är kort, snart är hösten här och efter rus kommer bakrus. Njut av blomman, töm bägaren, för snart ringer begravningsklockorna också för dig.

Längtan är den svenska visans konstituerande känsla. Svenska visor längtar bort, längtar hem, längtar efter sommaren, längtar till det goda land. Grundtonen är melankolisk. Olof von Dalins 1700-talstext till den melodi som blivit känd som ”Visa från Utanmyra” skulle kunna upphöjas till nationalvisa: ”O tysta ensamhet/ var skall jag nöjen finna? / Bland sorg som ingen vet/ skall mina dar försvinna”.

Rör man sig genom den svenska vistraditionen påminns man om att Sverige, för inte så länge sedan var ett lusfattigt bondeland där stora delar av befolkningen levde ett eländigt och ensamt liv; pigor och drängar hade sällan råd och möjlighet att gifta sig – i halvsvält, smuts och råfuktig kyla, tyranniserade av präster och världslig överhet.

Därav dessa drömmar om tröst: brännvinsruset, sommarhagen, vilan i graven, paradiset på andra sidan pärleporten. ”Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka”, som det heter i ”Omkring tiggar’n från Luossa”.

Vad längtar svenskarna efter idag? Trots Skansennostalgin kanske ändå inte riktigt samma saker som på Dan Anderssons tid. Också det är väl ett skäl till att det inte skapas så många visor längre. Och det är väl också därför varken Måns Zelmerlöw eller Håkan Juholt framstår som riktigt trovärdiga som allsångsledare.