En på sin tid populär romangenre var den så kallade campus novel, romaner där universitetslärare med litterära ambitioner skrev vanligen humoristiska böcker om stora egon och pretentioner och småaktiga komplotter och intriger om stipendier, tjänster och mer eller mindre symboliska hedersbetygelser. Genrens mästare var David Lodge med böcker som Changing Places och Small World där han ganska godmodigt drev med lätt förklädda akademiska storstjärnor som Stanley Fish och Julia Kristeva.

Mer än en gång kom jag att tänka på dessa romaner vid läsningen av Deirdre Bairs Parisian Lives där hon berättar om sina upplevelser som kvinnlig akademiker i vad som då – 1970-talet och ett par decennier framåt – i högsta grad var en värld där männen bestämde.

Hur vågade hon som dittills hade varit reporter på en obetydlig lokaltidning klampa in på deras område? Hur kunde hon, en akademisk nobody, få tillstånd att skriva Samuel Becketts biografi, denne Beckett som skydde all publicitet och som gjorde sitt yttersta för att hindra all insyn i sitt privatliv?

Hon var helt enkelt djärv nog att skriva till Beckett för att få bli hans levnadstecknare. Den 17 november 1971 träffades de för första gången på ett sjabbigt hotell i Saint-Germain. Beckett tittade på Bair och inledde med orden: ”Så du är den som ska avslöja mig som den charlatan jag är?” Beckett var skeptisk mot det biografiska projektet; hans liv var ointressant, menade han. Det var verket som räknades; han sammanfattade sin attityd med orden: han skulle varken hjälpa eller hindra Bairs arbete. Att döma av både det färdiga resultatet och Bairs redogörelse, får man intryck av att han hjälpte mer än han hindrade.

Alla var dock inte lika hjälpsamma, och det gäller då inte minst ledande namn i den akademiska värld dit hon hade sökt sig efter tiden som reporter. Istället för att ta emot henne med öppna armar och ge henne stöd för ett projekt som många hade trott vara nästintill omöjligt började man smida ränker.

Deirdre Bair hade visserligen skrivit en kortare avhandling om Beckett, men hon var kvinna och som sådan redan misstänkliggjord i manliga akademiska cenakel. Dessutom var Deirdre Bair något så tarvligt som en levnadstecknare eller hur man nu ska översätta ”biographer” (ordet biograf blir ju konstigt på svenska). Att skildra någons liv var inte stort bättre än simpel journalistik. Det här var under den tid då litterär teori blomstrade – det var texten som gällde, inget annat. Roland Barthes och hans gäng av (post)strukturalister hade myndigt förklarat att författaren var död. Boken Parisian Lives, som Bair kallar en ”bio-memoir”, men som man också skulle kunna kalla för apologia pro vita sua, är en kombination av ett försvar för det liv hon har valt och en anklagelseakt mot alla dem som motarbetat henne. Och de var många.

Deirdre Bair är en utmärkt skribent som vet hur man gör något vanligen så ospännande som ett liv i universitetsvärlden till ett mänskligt drama. Hon försöker att hitta en balans mellan ett familjeliv med man och två barn och en akademisk karriär som åtminstone till en början, eftersom hon saknade fast anställning (tenure), innebar att oräkneliga timmar gick åt att fylla i blanketter för att få stipendier och bidrag som skulle möjliggöra en biografi om Beckett. Den krävde många transatlantiska resor till Frankrike, England och Irland, nätter på billiga hotell, dyra internationella telefonsamtal eller orolig väntan vid telefonen på att Beckett ska ringa och rädslan att missa ett samtal. (Mobiltelefoni har verkligen förändrat våra liv och då inte bara för ängsliga författare av biografier.)

Hennes förhållande till Beckett är ambivalent. Här finns hela tiden en rädsla för att hon oavsiktligt och omedvetet ska korsa den förbjudna linje som avgränsar hans privatliv. Sålunda förekommer Becketts fru, Suzanne, förvånansvärt litet. Bair var också tvungen att vara försiktig när det kom till Becketts ganska många kvinnoaffärer, som då var ett förbjudet område, men tiderna har i det avseendet förändrats. Vi lever nu, skriver hon, i en tid av skamlöshet där inget är förbjudet och det är uppenbart att hon beklagar att vissa tabun har försvunnit. Det är kanske så att vi varken vill eller har rätt att veta allt om våra medmänniskor, även om de är Nobelpristagare i litteratur.

Livfullt berättar hon om alla de människor som hon intervjuade för sin biografi, från Becketts tidigare älskarinna Peggy Guggenheim i hennes palats i Venedig till försupna och fattiga poeter i Dublin som gärna såg att den lika fattiga akademikern betalade krognotan. Många är hjälpsamma, andra misstänksamma och somliga rent avvisande, som till exempel Joyces levnadstecknare Richard Ellmann som vägrade att träffa henne. Upplysningar om Becketts förhållande till Joyce och då speciellt med Joyces dotter Lucia vill han inte dela med sig av till henne. Några kräver högst personliga gentjänster – betalning in natura så att säga. Många misstänker henne för att ha förfört Beckett för att få honom att samarbeta. Den värld hon beskriver är en värld före metoo-rörelsen.

Beckett omgav sig med liten krets av lojala vänner, ett slags pretoriangarde som inkluderade exempelvis hans förläggare Jerôme Lindon på Editions de Minuit, som skyddade honom, mest genom att avböja alla försök att komma Beckett in på livet eller genom att å Becketts vägnar tacka nej till medverkan vid konferenser om hans verk. Konsekvent vägrade Beckett att uttala sig om sitt verk. Det är vad det är och han har inget att tillägga.

Men det alltmer avskalade verket – till slut bara en mumlande röst i ett tilltagande mörker – var det enda som räknades. Gång på gång under sina många samtal med Bair upprepade han: ”Jag skulle inte ha kunnat gå igenom denna förfärliga oreda som är livet utan att ha lämnat en fläck på tystnaden.”

Efter flera års mödor kom Bairs biografi till slut ut. Den fick ett välförtjänt positivt mottagande och belönades med National Book Award. Sedan dess har det kommit flera biografier – den bästa är väl James Knowlsons Damned to Fame, men den publicerades nästan 20 år efter Bairs banbrytande bok.

Det som verkligen har förändrat och fördjupat vår syn på Sankte Sam, som han kallades av sina vänner, är de fyra tjocka volymer av valda brev (inte samlade brev som Bair felaktigt skriver). Här beskriver han med egna ord sitt liv, och efter att ha läst dem tycker man sig känna honom bättre än genom biografier. Sam blir nästan ens kompis.

Bairs biografi är ett pionjärverk och det borde ha renderat henna en fast tjänst vid ett universitet, men det blev mest tillfälliga anställningar och fortsatt kamp för att få karriär, ekonomi och privatliv att fungera. Istället för att låta sig nedslås tar hon sig an ett nytt stort biografiskt projekt. Hon planerar en bok om Simone de Beauvoir som också den skulle ta flera år att slutföra. Samuel Beckett avskydde de Beauvoir efter det att hon refuserat en text som han hade skickat till Les Temps modernes, den tidskrift som hon redigerade.

Här blir förhållandet mellan Bair och hennes ”ämne” ett helt annat. Efter hand uppstod något som kan kallas vänskap och en förtrolighet som saknades i relationen med Beckett. Att Bair idoliserar de Beauvoir kanske hjälpte, och i henne ser hon inte bara en (av flera) utan den feministiska förgrundsgestalten. Hon beskriver deras många samtal som alltid avslutades med whisky, ordentligt utspädd för hennes del medan de Beauvoir drack den straight. Några av de tidigare tabuföreställningarna har nu försvunnit för hon drar sig inte för att fråga om de Beauvoirs sexuella böjelser. de Beauvoir avvisar bestämt och inte så lite indignerat att hon skulle ha varit lesbisk.

Förhållandet med Sartre måste också utredas. De två levde i ett öppet förhållande, men det tycks ha kostat på. de Beauvoir var ofta den som skaffade fram unga älskarinnor till den till synes omättlige och alltmera förfallne Sartre. Bair berättar hur de Beauvoir satt ensam och grät vid ett kafébord medan Sartre vid ett annat höll hov med manliga och kvinnliga beundrare. Att spela rollen som La Grande Sartreuse kan inte ha varit lätt. Sartre var väl mannen i hennes liv, men hennes stora kärlek var den amerikanske författaren Nelson Ahlgren som fick henne att fundera på att flytta från Paris till Chicago. I den bok de Beauvoir skrev efter Sartres död, La Cérémonie des adieux, beskrev hon den store filosofens fysiska förfall och krämpor med en klar och klinisk blick. Var det möjligen ett slags hämnd efter alla förödmjukelser hon hade tvingats utstå?

”Hon beskriver deras många samtal som alltid avslutades med whisky, ordentligt utspädd för hennes del medan Beauvoir drack den straight.”

Också här hade Bair problem med kretsen kring sitt utvalda subjekt som långt ifrån alltid ville dela med sig av kunskaper eller låta henne läsa brev eller ta del av dokument. Ändå slutförde sitt projekt och resultatet blev en omfattande volym som möttes av kritiskt bifall.

Så nu skulle väl ändå hennes akademiska karriär var räddad och hon kunde ägna resten av sitt yrkesliv till att uppbära hög lön, turnera på konferenser och till slut åtnjuta en generös pension? Så blev inte fallet. De höga herrarna (och de var alla herrar) fortsatte att motarbeta henne. Hon var bara en ytlig ”biograf” och dessutom uppskattad utanför en snäv akademisk krets. Hon måste motas bort och till slut lyckades man. Hon sa upp sig, tog sitt pick och pack och gick över till en uppenbarligen framgångsrik bana som författare.

Hon tvingas slutföra sin bok om de Beauvoir som frilansande skribent med allt vad det innebär av frihet och osäkerhet. Av en slump träffar hon Beckett en sista gång utanför ett café i Montparnasse. De för ett vänligt men till intet förpliktigande samtal. de Beauvoir följer hon ända till slutet och är närvarande vid hennes begravning.

Parisian Lives är en bok i en alldeles egen genre eller kanske en hybrid där flera genrer fritt blandas. Bair skriver väl och är genomgående underhållande, men vid läsningen har jag ändå frågat mig till vem denna bok egentligen vänder sig. Till feminister som här får bekräftat hur svårt det har varit för en kvinna att ta sig fram och nå de högsta positionera i universitetsvärlden? Eller till dem som är intresserade att veta mer om Beckett eller de Beauvoir? Ibland undrar jag också om hon medvetet har dramatiserat sitt material. Kan hon verkligen ha fått så många avgörande brev och telefonsamtal vid precis så avgörande ögonblick? Hon är trots allt i grunden litteraturvetare som vet hur man skapar så kallade cliffhangers som får läsaren att vända blad till nästa kapitel. Men så länge man glatt och villigt gör det behöver man kanske inte bry sig så mycket om genrebestämning utan lämna detta till akademiska hårklyvare.