Den som vill förstå 1900-talets ideologiska konflikter har anledning att läsa George Orwell. Glädjande nog har det nu kommit en bok med texter av honom på svenska, Som jag behagar. Essäer i urval (översättning Peter Handberg, Natur & Kultur). Lena Andersson har skrivit en inledning där hon försvarar Orwell mot dem som hävdar att gestalterna i hans idéromaner Djurfarmen (1945) och 1984 (1949) är endimensionella. Den psykologisk-realistiska romanformen är inte den enda möjliga. Påståendet kastar ljus också över Lena Anderssons eget författarskap, där hon inte alltid följer principen show, don’t tell.

De flesta av essäerna i Som jag behagar finns med i äldre svenska urvalsvolymer. År 1963 publicerades Essäer, med förord av Olof Lagercrantz, och 1975 gav Lars Bäckström ut två volymer med titeln Mitt framför näsan.

Det är lite synd att man inte nu har försökt att få med fler texter som inte tidigare har översatts till svenska. Det gäller till exempel ”Politics and the English language”, där Orwell diskuterar varför det politiska språket är så uselt. Skribenter uttrycker sig inte med egna ord utan genom att använda färdiggjorda fraser. På så sätt blir det möjligt att försvara beslut som annars hade varit svåra att ställa sig bakom. Om en politisk skribent är en fin stilist handlar det i allmänhet om en rebell, någon som uttrycker sin egen mening snarare än partiets.

Orsaken till att denna text inte har översatts är förmodligen att Orwell använder tidsbundna exempel och diskuterar speciella inslag i det engelska språket. Men det är inte svårt att hitta samtida svenska politiker och skribenter som uttrycker sig såsom Orwell beskriver. Det som framför allt gör texten viktig är dock Orwells stora intresse för totalitärt språkbruk. Han lät 1984 avslutas med en efterskrift, där han presenterar grunddragen i ”nyspråket”. När detta språk slutligen har blivit infört skulle det inte längre vara möjligt att tänka några frihetliga tankar.

En annan text som borde översättas är ”Lear, Tolstoy and the Fool”. Mot slutet av sitt liv gick Leo Tolstoj till angrepp mot Shakespeare, i synnerhet Kung Lear. Många har frågat sig vad som fick den store romanförfattaren att skriva sin bisarra pamflett. Orwell menar att Tolstoj störde sig på de likheter som fanns mellan Lear och honom själv. Lear avsäger sig sin krona, men vill fortfarande bli behandlad som en kung. På samma sätt finns det något tvetydigt över Tolstojs altruism. Han tog på ett ideologiskt plan avstånd från all vålds- och maktutövning men var själv inte utan härsklystnad. Orwell menar att anarkister och pacifister ofta är mer intoleranta och maktlystna än andra, eftersom de är övertygade om sin egen rättfärdighet.

Samtidigt är flera av texterna i Som jag behagar värda att nyöversättas. Det gäller till exempel de självbiografiska ”En hängning” och ”Sådana, sådana fröjder”. Orwell var ofta som bäst när han skrev om sådant han själv hade upplevt. ”Att skjuta en elefant” är en av hans allra finaste texter. Där beskriver han hur han av en folkmassa i Burma tvingades att skjuta en elefant, trots att han egentligen inte ville det. Om han hade vägrat skulle han ha blivit utskrattad, vilket vore förödande för en engelsman i denna koloni. Det får Orwell att göra en del iakttagelser om förutsättningarna för maktutövning, vilka har relevans långt utöver den historiska situation han beskriver.

Intressant är också recensionen av Mein Kampf, där antinazisten Orwell försöker förstå attraktionskraften hos Hitler. Enligt Orwell visste Hitler att ”människor inte bara vill ha bekvämlighet, säkerhet, kortare arbetstid, hygien, preventivmedel […] de vill också, åtminstone av och till, ha kamp och självuppoffring, för att inte tala om trummor, flaggor och lojalitetsparader”.

Kampen mot de totalitära ideologierna präglar naturligtvis många av essäerna.

I ”Tillbakablick på spanska inbördeskriget” (1942) konstaterar Orwell att han i Spanien för första gången läste tidningsrapporter som inte hade någon som helst relation till fakta. Förvisso ljögs det mycket i till exempel första världskriget, men det hade då funnits fakta som alla varit överens om. Detta höll de totalitära ideologierna på att rasera. Orwell fruktade att begreppet ”objektiv sanning” överhuvudtaget var på väg att försvinna:

”Jag är villig att tro att historia till största delen är oriktig och tendentiös, men vad som är utmärkande för vår egen tid är tendensen att ge upp tanken på att historia kan skrivas sanningsenligt […] Nazistisk teori förnekar uttryckligen att något sådant som ’sanning’ existerar. Det finns till exempel inget [sådant] som ’vetenskap’. Det finns bara ’tysk vetenskap’, ’judisk vetenskap’ och så vidare. Det underförstådda målet i detta tankesätt är en mardrömsvärld där Ledaren, eller någon styrande klick, kontrollerar inte enbart framtiden utan också det förflutna. Om Ledaren […] säger att två plus två är fem – då är två plus två fem.”

Denna iakttagelse utvecklade Orwell några år senare i 1984. I romanen korrigerar regimen kontinuerligt gamla tidningar så att de skall stämma med dagens uppfattning om det förflutna. Och Winston Smith tvingas svära på att 2+2=5. Det är också lätt att komma att tänka på den samtida debatten om att postmodernismens tvivel på objektiva sanningar gynnar despoter som Vladimir Putin.

Spanska inbördeskriget var livsavgörande för Orwell, liksom för till exempel hans vän Arthur Koestler. Orwell beskrev sina upplevelser av kriget i den vackra boken Hyllning till Katalonien. Och i essän ”Varför jag skriver” understryker han dess betydelse: ”Varje seriös rad jag har skrivit sedan 1936 har skrivits, direkt eller indirekt, mot totalitarism och för demokratisk socialism, såsom jag uppfattar den.”

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Det korta citatet illustrerar både hur klarsynt Orwell var och samtidigt hur tidsbunden han kunde vara. Det är idag lätt att förundras över Orwells tro på socialismens möjligheter. Lena Andersson skriver kloka saker om det i sitt förord. Och redan i sin inledning till 1963 års essäurval konstaterar Olof Lagercrantz: ”Liksom hela sin diktargeneration av radikaler och socialister var han [Orwell] totalt okunnig om hur den kapitalistiska värld som han levde i fungerade. För honom var det ett axiom att all affärsverksamhet är en form av legaliserat röveri och att alla kapitalister är skurkar.” (Detta skrev Lagercrantz innan han hade brutit med Herbert Tingsten och börjat hylla Mao.)

Det mest slående med citatet – och med Orwells hållning överhuvudtaget – är dock något annat. Också den som hade en uppriktig tro på socialismens välsignelser kunde med full kraft kritisera Sovjetunionen. Att man tyckte illa om kapitalismen var ingen ursäkt för att försvara Stalin och Gulag. Många inom vänstern valde dock att blunda för förtrycket i kommunistiska länder. Idag är många så besatta av att fördöma USA och Israel att de väljer att tala med små bokstäver om illdåd begångna av diktaturstater eller terroristorganisationer.

Orwell var övertygad om att det går att skriva sanningsenligt, och han var mycket mer intresserad av att göra detta än att vara solidarisk med något parti eller någon åsiktsriktning. Det är ett skäl till att han fortfarande är en så angelägen författare.