Syftet var att dämpa oro och ångest, men inte minst att bota psykisk sjukdom. En biverkning var avtrubbning, det vill säga apati, och ingreppet sågs som särskilt riskabelt för konstnärligt kreativa och intellektuella själar, då det kunde leda till grava personlighetsförändringar.

Ser man historiskt är det i första hand kvinnor som är kandidater för lobotomi – de är kraftigt överrepresenterade. Det motiverades bland annat med att kvinnor var mer ”beteendestörda” än män. Beteendestörningen kunde ta sig uttryck i att kvinnor fick ångest och depressioner, som en reaktion mot en trång kvinno- och hemmafruroll. Lobotomi var dessutom vanligare i vad som ansågs vara de lägre samhällsklasserna och en del äkta män kunde beskriva det som att deras hustrur blivit ”förbättrade” efter ingreppet. Lobotomi är således en ”könad” historia och emotionell instabilitet har ingått i könets markörer. Ingreppen upphörde först under mitten av 1960-talet.

Det är denna del av mänsklighetens historia som idéhistorikern Karin Johannisson tagit sig an i sitt senaste arbete Den sårade divan. Om psykets estetik. Det är ett stycke lidandets historia om sinnessjukdom, men där Johannisson söker subjektet, människan, bakom diagnoserna och förlägger makten där. Även den ångestladdade kan vara en skarp observatör, skriver hon. Med hjälp av tre fallstudier, tre huvudpersoner, författarna Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs samt konstnären Sigrid Hjertén, utforskar hon detta. Hur mycket egensinnig, introvert eller utåtagerande kvinnlighet tål en samtid? Med den grundfrågan skär Johannisson genom tiden och in i vår egen, där normalitetsivern är stark och skavande för många. Kvinnans utrymme för normalitet har historiskt sett alltid varit snävare än mannens. Karin Johannisson visar hur världsfrånvända, klaustrofobiska, kvinnomiljöer triggar hypersensibilitet, ångest och flyktingimpulser.

Den forskning som gjorts kring sinnessjukdom, galenskap och kvinnoroller har ofta uppehållit sig vid en förklaringsmodell som pekar på maktförhållandena mellan könen, det patriarkala system som slår igenom som mäns överordning och kvinnors underordning. Berättelsen om kvinnlig galenskap blir en historia om offer (kvinnan) och förövare (mannen, medicinen, läkarna). Karin Johannisson vill ta analysen fler steg längre: hon söker istället mer subtila ingångar till kvinnlig ångest, detta genom att inte låta blicken glida förbi kvinnan själv. Hon stannar hos Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs och vill undersöka den egenmakt de har i sin sjukdom, vilka spelplaner de trots allt skapar åt sig själva. Kvinnan som subjekt, som den som får definiera sig själv.

Bokens titel anspelar på aktörernas samspel med den egna diagnosen; sårade divor. Vad gäller Agnes von Krusenstjerna, som diagnosticerades med hysteri och det man då kallade manodepressivitet, och Nelly Sachs, med diagnosen paranoia, fungerar detta angreppssätt. Båda skapar tydliga spelplaner i sin sjukdom på de vårdinrättningar där de vistas. Agnes von Krusenstjerna genom att ta kontrollen över sin egen vård, från mediciner till vilka rum hon vill ha och vara starkt utlevande, Nelly Sachs genom en vänlighet som väckte sympati hos dem som vårdade henne. Båda närmar sig den tolerans som fanns – och finns – för det galna manliga geniet, på så sätt träder de över könsgränserna. De är oerhört produktiva under sina sjukdomsperioder. För Agnes von Krusenstjerna blir ”dårhuset” platsen för utlevelse, återhämtning och avgiftning. Nelly Sachs ser sjukhuset som en plats där hon känner ”friden” och slipper vara rädd.

När det gäller Sigrid Hjertén, som gavs diagnosen schizofreni, är det svårare att se egenmakten i hennes livsöde. Sigrid Hjertén spärrades mot sin vilja in på Beckomberga. Det är där hon blir galen, efter att ha blivit övergiven och ensam långa perioder med ansvar för sonen Iván, då maken Isaac Grünewald lever på annat håll. Han är otrogen och under en period lever Sigrid Hjertén med sonen i samma hus där Isaac bor med sin nya kärlek. Övergiven, instängd och desperat krackelerar Sigrid Hjerténs personlighet. Hon lobotomeras 1948. Operationen misslyckas, den utförs en lördagsnatt, och hon dör två veckor senare i sviterna. På sjukhuset är hon inskriven som fru Grünewald, trots att hon alltid signerade sina tavlor med Hjertén. På hennes gravsten står ”Sigrid Grünewald f. Hjertén”. Detta visar på den roll hon tilldelats, som maka och mor, och hur moderskap och konstnärskap kolliderar för henne, och för många andra. Just den konstruerade motsättningen är själva grundkonflikten. Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs hade inga barn, de hade också vänner och Agnes von Krusenstjerna även en make som till viss del var lojal. En aspekt, som Johannisson lyfter fram, är hur äkta män ofta hade nära och täta kontakter med hustruns läkare, rent av en närmare sådan än patienten själv. På så sätt kunde mannen fortsätta att ha kontroll, eller vara i maskopi med läkaren.

Metoden Johannisson använder är fenomenologisk, genom den kan forskaren fokusera på subjektets upplevelse och själv vara närvarande med iakttagelser. Rent tekniskt redovisar Johannisson sitt eget sökande efter svar, sina reaktioner – och irritationer – i texten genom att på en del ställen lägga in kursiverade kommentarer inom parentes. Det fungerar väl, och detta prövande förhållningssätt tillhör metodens styrkor. Johannisson har fått tillgång till känsligt material, ibland går hon väldigt nära sina huvudpersoner, men håller den forskningsetiska gränsen. Man ska komma ihåg att den medicinhistoria hon utforskar är en resa i medicinsk exploatering av kvinnor, inte minst kvinnokroppen. Detta visade Johannisson i sin banbrytande bok Den mörka kontinenten. Kvinnan, medicinen och fin-de-siècle från 1994.

Den här boken kan läsas på flera sätt, som utforskande av den kvinnliga galenskapens, medikaliseringens och de snäva kvinnorollernas idéhistoria, som ett verk där tre av svenskt kulturlivs stora gestalter får träda fram och bli förstådda, men också – och inte minst viktigt – som en läkande bok för den som har en själ som gör ont eller vill utforska existensen. Vill man på djupet förstå något om människan och om sig själv, är detta en av de viktigaste böckerna på länge. Insikterna som förmedlas fyller snabbt anteckningsbokens sidor med meningar som bildar ett slags djuplodande ”one-liners”. Detta sagt i ordets bästa bemärkelse.

Karin Johannisson tar med läsaren genom kvinnoidealens förändringar under 1900-talet, en förvandling som dock aldrig helt kan frigöras från den manliga blicken och definitionsmakten, något hon frilägger med stor precision. Diagnoser, som hysteri, en diagnos som successivt ersatts av schizofreni på 1930-talet, och paranoia, har alla en gränssättande roll för kvinnligheten, men skapar också utrymme för utlevelse. Själva gränspassagerna i kvinnors liv är övergången från flicka till kvinna och förlovning eller giftermål. Det är då insikten om den manliga blicken och kvinnorollens praktik kommer som en kylig vind.

Populärt

De sagolika systrarna Mitford

Bland de omtalade systrarna Mitford fanns både skickliga författare, fascistsympatisörer, en hertiginna och en kommunist, skriver Moa Ekbom.

Moa Ekbom Kultur 2025 4

En allvarlig fråga som ställs i boken är varför en ung flickas sårbarhet förvandlas till oförmåga att leva i världen. Huvudpersonerna uppvisar alla en längtan tillbaka till flickåren och en brottning med kropp och kvinnoroll. De har olika former av ätstörningar och självskadebeteenden. Idéhistorien om diagnoser, ångest och gränser ställer skarpa frågor in i vår egen tid. Man kan även läsa Den sårade divan som en varning mot trånga kvinnoroller och som en påminnelse om att det inte var länge sedan kvinnor fick anpassa sitt röstläge (lågt och milt), sitt sätt att sitta i en soffa (inte med uppslängda ben), sin klädsel (inte locka mannens blick) efter begränsande ideal och förväntningar. Bristen på frihet, självdefinition och egenmakt har gjort kvinnor ”sjuka”. Insikten om det gör att det finns anledning att ständigt vara uppmärksam på vad som kallas normalt, sjukt eller friskt i varje tid, i varje samhälle.

Annika Borg

Teologie doktor och skribent