Okunskapen om religion gör samhället sårbart. Medvetenheten om det egna judisk-kristna kulturarvet har sjunkit undan och blivit svåravläsbart, stumt för öron och blint för ögon. Associationsbanorna saknas. Svåravläsbarheten blir även uppenbar i förhållande till andras kulturarv och religiösa tankemönster. Inte minst blir det tydligt i mötet med en identitetsstark religion som islam, ett trossystem som omfattar fler i Sverige och är mer synligt än för enbart några decennier sedan.

Utifrån en begränsad eller obefintlig kunskap om och erfarenhet av religion försöker röster i offentligheten hitta paralleller och metaforer ur den egna fataburen för att förstå islams religiösa praktiker och trossystem. Sammanfattningsvis blir konklusionen att islam är ungefär som Svenska kyrkan.

Härförleden ville en ledarskribent i Dagens Nyheter lyfta fram mångfalden inom islam. Slutsatsen blev att huvudstråket är som – precis – Svenska kyrkan. Nå, Svenska kyrkan är teologiskt sett en av världens mest liberala kristna kyrkor. För att illustrera fenomenet: Till årets förnyare i Svenska kyrkan utnämndes ett par som driver en podcast för att få upp frågor om trans- och polyrelationer på agendan. (Fast kanske möts extremerna trots allt: Polyrelationer och månggifte gifter sig nog rätt väl.)

Islam innehåller en genomgripande gärningslära, också det en djupgående olikhet i förhållande till evangelisk-luthersk kristendom och även till huvudfåran inom de olika kristna grenarna. En annan brytpunkt är att islam inte inrymmer den distinktion mellan religion och stat eller politik som våra västerländska system konstitueras av. Det är en för samhället monumental skillnad.

Svenska kyrkans gudstjänstbesökare lyssnar till präster som förvärvat en lång akademisk utbildning. De har således studerat världsreligioner, religiösa urkunder och tro med vetenskapliga metoder. Bibeln nagelfars med historisk-kritisk metod, helig får Böckernas bok vara hemma på kammaren.

”Sammanfattningsvis blir konklusionen att islam är ungefär som Svenska kyrkan.”

Imamer utbildas inte på akademiskt vis och den historisk-kritiska koranforskningen är fortfarande i sin linda. Undervisning i andra religioner än den egna känner jag enbart till en imamutbildning som bedriver, i Marocko. Samma imamutbildning inkluderar kvinnor, men de kallas inte imamer och kan inte verka som religiösa ledare för män.

En parallell till kvinnliga präster blir således falsk, eftersom den för att fungera kräver att vi bortser från den könssegregerade praktiken.

När svt:s program Opinion Live nyligen diskuterade skolavslutningar framfördes uppfattningen att de även ska hållas i moskéer. Frågorna om moskéerna ska betraktas på samma sätt som kyrkor gör i sammanhanget, nämligen som vackra byggnader utan egentligt trosmässigt innehåll, imamer förbjudas tala om Gud och ifall könen vid skolavslutningen kan vara tillsammans i rummet ställdes aldrig. Islam är som Svenska kyrkan, liksom.

För en tid sedan läste jag en intervju i tidningen Fokus med politikern Marie Krarup. Krarup är inte bara dansk utan även Dansk Folkepartist. Långt utanför den svenska anständighetsgränsen med andra ord. Hon uttryckte att en bild från den fredagsbön då hundratals samlades på Christiansborgs slottsplats i Köpenhamn, och som också var en manifestation för offren för terrordådet i Christchurch, var ”ohygglig”. På bilden ser betraktaren ett torg fyllt av män.

I artikeln kopplas inte Krarups hårda ordval till att det skulle kunna vara ett uttryck för en realistisk och legitim oro för eller kritik av religiöst isärhållande av könen. Istället förblir detta religiösa imperativ i synen på män och kvinnor osynligt. För bön är väl bön, som i Svenska kyrkan ungefär. Krarups motiv må vara rena eller grumliga, vad vet jag. Men en och annan med religionsvetenskaplig bildning skulle nog hävda att en sådan religionskritik är en angelägenhet för alla som bär på och förkunnar en frihetlig syn på människan. Okunskap kostar alltid.