Boken heter Twelve Thousand Days och har undertiteln A Memoir of Love and Loss. Éilís Ní Dhuibhne heter författaren, ett iriskt namn som få svenskar kan uttala och som väl knappt alls är känt här hos oss. Hemma på Guds gröna ö är dock Éilís Ní Dhuibhne en känd författare till ett drygt tjugotal böcker, några av dem skrivna på de brittiska kolonisatörernas språk engelska, andra på irländarnas egen iriska.

Éilís Ní Dhuibhne är inte bara skönlitterär författare utan även framstående folklorist med den gamla gaeliska traditionen som sitt specialområde. Hon är ledamot av Irlands akademi, som heter Aosdána, och ordförande för Irlands sällskap för folklivsforskning, An Cumann le Béaloideas Éireann.

Vem var då svensken som Éilís Ní Dhuibhne var gift med i tolvtusen dagar? Han hette Bo Almqvist och är i etnologiska kretsar välkänd i Sverige, dock knappast för en bredare allmänhet, men på Irland är denne Bo Almqvist känd även utanför en akademisk krets av folklivsforskare. Han var nämligen professor vid det katolska universitetet i Dublin, UCD, i den patriotiskt sinnade nationens stora paradämne Irish Folklore. Bo Almqvist (1931–2013) var svensken som år 1972 blev professor i Dublin i irländsk folkloristik och chef för nationens folklivsarkiv, arbetsuppgifter som han skötte med stor entusiasm och outtröttlig energi fram till sin pensionering 1996.

Hur kunde det komma sig att en svensk gavs denna ärofulla position i Irland? Förklaringen är den att det bland svenska folklivsforskare har funnits sådana som har riktat sitt intresse mot Irland, ett intresse som verkar ha väckts genom studier av den isländska sagatraditionen. En sådan föregångare hade Almqvist i sin handledare, den store uppsaliensiske etnologen Dag Strömbäck. En annan var lundensaren Carl Vilhelm von Sydow, en folklivsforskare som har skrivit ett pionjärverk om Finnsägnerna i irländsk och norrön tradition. Denne djärvt expansive lundaprofessor, far till skådespelaren Max von Sydow, var den som allra först spårade likheter mellan keltisk och isländsk mytbildning, eller skandinavisk överhuvudtaget.

Bo Almqvist disputerade 1965 på en doktorsavhandling om isländsk niddiktning och bodde i åratal på Island, men stegvis kom han via sina norröna intressen alltmer in på det iriska arvet. Vikingarna erövrade Irland för tusen år sedan, rövade med sig iriska kvinnor hem till Island och sålde iriska män som slavar på den internationella slavmarknaden. Dublin grundades av vikingar och användes i början huvudsakligen som slavhandelsstation.

Genom den analys av den isländska genbanken som genomfördes på 1990-talet vet vi att befolkningen på Island från genetisk synpunkt utgör en blandning av skandinaver och kelter. Det finns anledning att förmoda att samma sak gäller i republiken Irland. Denna sammansmältning av två folkslags arvsmassa visste de svenska etnologerna ingenting om, men vad de började ana var att i varje fall en kulturell sammansmältning hade ägt rum.

”Rörande är att hon aldrig tröttnar på att tala om hur vacker han var och hur stolt hon är för att ha lyckats få en sådan man.”

Redan som doktorand i Uppsala vinnlade sig Bo Almqvist om att inte bara lära sig isländska utan även iriska. Därmed rustade han sig för den stora insats han har kommit att göra som etnolog med komparativ och filologisk inriktning. Redan när han fick professuren 1972 hade han utfört betydande studier i gamla iriska texter och talade det gamla språket obehindrat.

När Éilís Ní Dhuibhne lärde känna sin blivande make var hon hans elev. Han var hennes beundrade handledare. Åldersskillnaden mellan dem var ansenlig, 23 år. Professorns första äktenskap hade just gått i kras och han var djupt förstämd över detta. Hon, å sin sida, blev något år senare hux flux övergiven av sin pojkvän, en studiekamrat som hon såg fram emot att få gifta sig med så småningom.

Éilís Ní Dhuibhne skriver fängslande och detaljerat om parets första tid tillsammans, om hur de sakta liksom drivs i varandras armar utan att någon av dem riktigt kan avgöra, ens i efterhand, vem det är som tar första steget. Det ena leder helt enkelt till det andra. Tröstande ord, uppmuntran och rådig handledning leder så småningom till uppvaktning. Ungdomlig beundran för läraren, inlevelse i hans predikament som övergiven make och flickaktig dyrkan av hans stiligt manliga drag leder stegvis till förälskelse. De smyger sedan med sin kärlek och försöker hålla den så hemlig som möjligt tills Éilís Ní Dhuibhne är färdig med sin doktorsavhandling 1982. Därefter gifter de sig, och nio månader senare får de den första av sina två söner.

Éilís Ní Dhuibhne skriver om den ansenliga åldersskillnaden, om det bekymmer det innebar för en katolsk irländsk kvinna att gifta sig med en protestant från Sverige, kanske inte ens en protestant utan något ännu värre, en nordisk hedning. Bo Almqvist tycks ha haft svårt att för hustruns familj, präktig katolsk arbetarklass, förklara att han var agnostiker. De verkar i början rätt och slätt ha uppfattat honom som en hedning, kommen från ett land som i Irland på den tiden var mest känt för sexuell lösaktighet och hög självmordsfrekvens.

Själva äktenskapet blev av allt att döma sällsynt lyckligt. Inledningsvis stärktes bandet mellan makarna av den misstro som de ibland mötte eller åtminstone inbillade sig möta i form av fördomar. Så småningom stärktes sammanhållningen av alla gemensamma intressen de hade och av att de tydligen nästan alltid gillade att göra samma saker. De växte ihop till vad Éilís Ní Dhuibhne beskriver som en odelbar helhet. De diskuterade livligt med varandra, läste varandras manuskript, uppfostrade sina söner, tog långa fotvandringar på tu man hand och reste alltid tillsammans.

Sin kärlek till maken gestaltar Éilís Ní Dhuibhne på många olika sätt och alltid lika övertygande. Rörande men också smått komiskt är att hon aldrig tröttnar på att tala om hur vacker han var, lång och stilig, och hur stolt hon är för att ha lyckats få en sådan man.

Två saker ångrar hon. Den ena är att hon, driven av en i hennes egna ögon överdriven feministisk iver, gnabbades för mycket med sin man om en mer rättvis fördelning av hushållssysslorna och vårdnaden om barnen. I efterhand tycker hon sig se att han verkligen försökte, men att han hade svårt att få tiden att räcka till. En man i hans ställning kunde knappast gå ner till en trekvartstjänst på jobbet. Den som var Irlands ende professor i Irish Folklore och därtill chef för folklivsarkivet var upptagen på heltid och mer därtill. Det kunde bara inte hjälpas. Att hon i unga år periodvis var en vresig hustru ångrar hon bittert, skriver hon, men försäkrar att hon bättrade sig när barnen blev större och hon själv tack vare detta fick mer svängrum för egen kreativ intellektuell verksamhet.

Det andra hon ångrar är att hon inte reagerade med större rådighet när hennes make blev allvarligt sjuk. Hon skriver att hon helt enkelt inte riktigt kunde föreställa sig att han skulle kunna dö. För det första uppfattade hon alldeles för sent att han var döende. Hon påstår sig ha varit övertygad om att han skulle få komma hem igen om ett par dagar eller högst en vecka, detta ännu sista natten han levde. Och hon anklagar sig själv för att den första akuta kvällen ha skjutsat iväg honom till fel sjukhus, ett sämre, bara för att hon trodde att det var en bagatellartad åkomma, och för att hon alldeles för sent började försöka ordna så att han skulle få en bättre behandling på ett annat sjukhus.

Twelve Thousand Days är en elegant komponerad skildring. I vartannat kapitel berättar Éilís Ní Dhuibhne om sitt liv och sitt lyckliga äktenskap med Bo Almqvist. Dessemellan inflikar hon kapitel om makens sista dagar och död, dag för dag, kapitel som ibland osar av ångest och vånda, ibland bryskt avslöjar hennes egen förnekelse av allvaret i den älskade makens belägenhet, som om hon med besvärjelser och vackra formuleringar vill slingra sig ur det oundvikliga förloppet. Kompositionen av memoarerna är ett lyckokast. Den ökar spänningen i framställningen och möjliggör för författaren att visa upp ett brett mentalt register. De avklarnade retrospektiva kapitlen kommer fint mellan de dagboksmässigt nerviga avsnitten om den allra sista tiden. Det är väldigt väl utfört.

Boken avslutas med en efterskrift på 40 sidor. Där berättar Éilís Ní Dhuibhne om hur lamslagen hon blev efter att ha förlorat sin make, om att hon fortfarande inte fattar att hon kunde överleva första året efter hans död, hur hon sitter hos en psykoterapeut och bara gråter och gråter utan att annat än stötvis få ur sig enstaka ord, hur hon inte kan arbeta och att det som hon har ägnat en stor del av sitt liv åt, att skriva skönlitterär fiktion, plötsligt bara framstår som något motbjudande barnsligt. Om dagarna gråter hon för att hon inte kan låta bli att tänka på Bo och på att han inte längre finns. Om nätterna drömmer hon om honom, ibland att han finns på nytt, andra gånger att han är i fara eller kanske rentav död. Några av dessa drömmar återges i boken och kommenteras på ett intressant sätt.

Efterskriften är djupt rörande. Åskådligt och med personligt valda exempel skildras den lamslagenhet och tomhetskänsla som vi alla känner efter en närståendes död. Det är lätt att spegla sig själv i texten. Alla som har förlorat någon älskad människa kan känna igen sig. Vad som är mer unikt är vägen tillbaka, hur livet kan komma tillbaka och på nytt visa sig vara värt att leva. En av de saker som Éilís Ní Dhuibhne börjar ägna sig åt är att lära sig skriva på svenska. Hon har tidigare kunnat tala svenska hjälpligt och även kunnat läsa böcker på svenska, men hennes stavning och hennes grammatiska kunskaper har inte räckt till för att skriva svenska. Det är en kurs hon hittar på internet. Den kommer att betyda mycket för henne åren efter makens död. Genom den kursen tycker hon sig kunna vara nära sin man eller i varje fall nära hans språk. I detta finner hon tröst. Och efter en tid börjar hon glädja sig åt sina framsteg i svenska språket, inte bara för att det är Bos språk utan för att det är roligt att kunna lära sig något nytt för egen del.