Max Euwe var matematiker, Michail Botvinnik ingenjör och Vasilij Smyslov operasångare. Bobby Fischer, däremot, ville bara spela schack. Till och med på festen som följde hans legendariska seger över Boris Spasskij i Reykjavik 1972 kunde Fischer ses hängande över sitt portabla lilla schackbräde, inriktad på att analysera sitt senaste parti.

Denna ensidighet hos Bobby Fischer gör honom till ett klurigt biografiobjekt. Schack är trots allt ett mycket komplicerat spel, som på sin högsta nivå spelas ett tjugotal drag i förväg av astronomiskt smarta människor. Medan vem som helst kan identifiera en snygg dribbling eller en tjusig piruett är det få som kan uppskatta skönheten hos ett taktiskt bondeoffer eller en avdragare. Trots detta har Frank Brady, USA:s främsta Fischerkännare, lyckats skriva en bok om schack som är underhållande för såväl mästare som klåpare, eller patzers som de kallas på schackslang.

Bobby Fischer växte upp under enkla förhållanden i Brooklyn i New York. Hans mor Regina Fischer var en intellektuell och något excentrisk judinna av polskt ursprung som hade flytt till USA undan nazisterna. Den unge Bobby växte upp i tron att han var son till Reginas ex-make, den tyske läkaren Hans-Gerhard Fischer. Sentida rön har dock antytt att Bobby Fischers biologiske far istället kan ha varit Paul Nemenyi – ett matematiskt geni av judisk härkomst som också han hade flytt undan nazisterna. Om så vore fallet skulle det delvis kunna förklara varifrån Fischer fått sin exceptionella begåvning, samtidigt som det skulle få hans sentida antisemitism att te sig alltmer ironisk.

Bobby Fischer fick sitt första schackbräde vid sex års ålder. När det stod klart att vare sig hans mor eller syster kunde erbjuda dugligt motstånd började den introverte Bobby istället spela mot sig själv. (Om vi ska tro hans egna ord så vann han nästan jämt.) Några år senare gick han med i Manhattan Chess Club – landets mest prestigefulla schackklubb – och vann som fjortonåring sitt första amerikanska mästerskap. Den plötsliga framgången hade dock en icke helt sund inverkan på Fischers personlighet, vilket framgår av en ökänd artikel om den unge mästaren i Harper’s Magazine från 1962. Inom loppet av en medellång intervju hinner Fischer med att säga något förklenande om bland andra judar, kvinnor, homosexuella, hans egen mor och i princip alla som inte spelar schack lika bra som han själv. Hans vänner, till vilka klubbkamraten Brady räknade sig själv, förvandlades nu till undersåtar, vars uppgift var att passa upp den spirande stjärnan.

Bakom Fischers bombastiska maner dolde sig dock en djup osäkerhet. När det kom fram att han hoppat av skolan vid sexton års ålder började hans sovjetiska motparter att håna honom som en njekulturnij – en vulgär och okultiverad person. Fischer började leta efter något som kunde möblera de delar av hans inre som inte upptogs av schack. Han hittade det i kristendomen; närmare bestämt The Worldwide Church of God – en sektliknande organisation till vilken Fischer under en lång tid donerade en tiondel av sin blygsamma schackspelarlön. Hans brott med kyrkan kom i början av sjuttiotalet då han övergav Bibeln till förmån för den ökända antisemitiska skriften Sions vises protokoll, som Fischer råkade hitta i en bokhandel i Kalifornien.

Det mest underhållande kapitlet i Frank Bradys Endgamebeskriver Fischers historiska match mot världsmästaren Boris Spasskij i Reykjavik 1972. Efter att ha förlorat det första partiet började Fischer ställa bisarra krav på de isländska arrangörerna; bland annat insisterade han på att samtliga kameror i salen skulle avlägsnas och att brädet skulle bytas ut mot ett som var ”mindre glansigt”. När Fischer istället började vinna partier svarade ryssarna med att anklaga honom för att störa Spasskijs koncentration med hjälp av något slags dold elektronisk manick. När någon dylik manick ej kunde påträffas började de istället misstänka att amerikanen använde sig av giftgas, och luft från området omkring brädet samlades upp i påsar som skickades till Moskva för analys.

Segern över det sovjetiska schackmaskineriet gjorde Fischer till en internationell kändis och plötsligt fann han sig i en veritabel snöstorm av lukrativa affärserbjudanden. Fischer hade dock andra planer. Två år efter matchen mot Spasskij avsade han sig världsmästartiteln och gick under jorden. Under nästan tjugo år luffade han omkring planlöst i Kalifornien, ständigt på flykt undan journalister och beundrare. När han inte läste MeinKampf eller delade ut antisemitiska flygblad höll han mest till i slumkvarteren, iklädd trasiga paltor och ständigt släpandes på en otymplig, portabel juicemaskin.

Fischers nästa offentliga framträdande kom 1992, då han spelade mot den gamle rivalen Spasskij i Montenegro; i strid med den amerikanska statens sanktioner mot Jugoslavien. Fischer vann matchen och försvann därefter på nytt, tills han lät sig intervjuas av en filippinsk radiokanal strax efter terrorattacken den 11 september 2001. Fischer hyllade kaparna och uttryckte förhoppningar om att militären skulle ta över landet, stänga alla synagogor och ”avrätta hundratusentals judar”. Det amerikanska utrikesdepartementet, som till dess hade gjort sitt bästa för att ignorera galningen Fischer, började nu vakna till liv. År 2004 arresterades Fischer i Japan för sina brott mot de amerikanska sanktionerna mot Serbien och Montenegro. Efter att ha suttit häktad några månader erbjöds Fischer politisk asyl i Island, vars folk fortfarande kände en tacksamhetsskuld för att han hade satt landet på kartan trettio år tidigare. År 2008 dog Fischer av njursvikt, i ett främmande land omgiven av främlingar.

Vad gäller Fischers schackliga karriär kan Endgame närmast beskrivas som heltäckande. Till skillnad från många andra som skrivit om Fischer avstår Brady dock från att spekulera om källan till mästarens sentida galenskap. ”Ett schackgeni”, skrev George Steiner i samband med matchen i Reykjavik, ”är en person som lägger ner enorma och svårbegripliga mentala gåvor och mödor på ett i grunden trivialt åtagande. Ett dylikt fokus kommer nästan oundvikligen att producera patologiska symtom på stress och overklighet.” Detta var dock snart fyrtio år sedan, och de psykiatriska vetenskaperna har hunnit en bra bit sedan dess. Det är i själva verket mycket lite som talar för att schack skulle ha gjort Fischer galen. Garri Kasparov har under sina femton år på världsmästartronen inte uppvisat några maniska eller paranoida tecken. Världens idag högst rankade spelare, Magnus Carlsen, är en försynt och välanpassad ung man som får Ingemar Stenmark att framstå som eldig och teatralisk. Måhända kom den internationelle mästaren Bill Hartston närmare sanningen än Steiner när han sade att schack, snarare än att göra människor galna, ”håller galna människor friska”.

Hade sagan om Bobby Fischer slutat lyckligare om han aldrig rört en schackpjäs? Var inte så säker.