Den polskjudiske författaren Bruno Schulz (1892–1942) tillhör litteraturens särlingar genom sin oerhört fantasirika och färggranna surrealism. Till svenska har sedan tidigare hans två prosaverk Kanelbutikerna och Sanatoriet timglaset översatts. Nu har för första gången ett stort antal brev, fem essäer och fyra noveller fått en fin svensk språkdräkt av Emi-Simone Zawall i Bruno Schulz. Brev, essäer, noveller (Glänta). Därmed finns i princip hela Schulz författarskap översatt till svenska.

Lyckligtvis innehåller också boken påkostade helsidesreproduktioner av Schulz teckningar. Man glömmer lätt dem då man överväldigas av författarskapet, men de håller hög klass.

Schulz levde ett tämligen overksamt och obeslutsamt liv i den lilla staden Drohobycz (i dag Drohobych, västra Ukraina), där han till vardags arbetade som slöjd- och teckningslärare. Han sköts ihjäl av en SS-man under den nazistiska ockupationen 1942.

Genom de 120 breven, som nu har översatts till svenska, går det att få en klarare bild av människan Bruno Schulz. Det är bra eftersom en författare av hans kaliber annars lätt mytologiseras. Breven ger också tillsammans med essäerna en idémässig bakgrund till Schulz författarskap. Och sedan får vi i novellerna se dessa idéer tillämpas i praktiken. Inte minst denna helhetsbild gör boken läsvärd.

Den litteratur som Schulz författade är ett speciellt skott på litteraturhistoriens träd och kan nästan sägas utgöra en egen genre. I Brev, essäer, noveller får vi visserligen reda på att Schulz faktiskt redan under sin livstid fick en efterföljare, Kazimierz Truchanowski, som Schulz ansåg vara dålig. Men på det stora hela liknar Schulz litterära värld inte riktigt någon annans.

Schulz författarskap kännetecknas av surrealistiska, nästan verklighetsupplösande berättelser som främst utspelar sig i den närmsta familjekretsen i Drohobycz. Varje novell är som en liten saga, där verklighetens gränser tänjs till det yttersta. I färgsprakande associativa förvandlingsnummer skiftar människor gestalt och blir till fåglar och djur, stadens gator och torg byter plats och allt blir till en labyrint, och drömska sekvenser avlöser varandra i berättelser som visserligen ofta hänger ihop men just på ett surrealistiskt sätt – de leder i strikt mening inte någonstans. Det är tyngt av en rik och ofta vag symbolik och utgör i det närmaste en mytologisk sagoskildring av barndomen. I grund och botten är Schulz en mystiker, inte en krönikör.

Eftersom så mycket av stoffet i Schulz berättelser är taget ur den egna omgivningen och barndomen, och då berättandet dessutom är så speciellt utfört, är det lätt att glömma att Schulz var och såg sig som en självklar del av dåtidens polska kulturliv. Hans korrespondens vittnar om att han höll aktiv kontakt med andra intellektuella i landet. I både breven och essäerna skiner en bred litterär kunskap igenom, med referenser typiska för sin tid. Han uppskattade Rilke och Thomas Mann, och han läste och korresponderade flitigt med andra polska författare som Witold Gombrowicz och Stanislaw Ignacy Witkiewicz. Han bidrog till litterära magasin och deltog i kulturdebatten. Och han är i breven ibland förvånansvärt tidstypisk och stundtals riktigt banal.

Sammantaget får man intrycket av en självmedveten författare. Det antyds också, till exempel i den intressanta öppna brevväxlingen med Witold Gombrowicz, att Schulz såg på författaryrket som ett viktigt, högtstående kall. Schulz är tydlig med att han anser att författare som Gombrowicz och han, ”de klokare och bättre”, skriver för högre syften än att tillfredsställa den allmänna smaken. Man kan till och med ana influenser från Nietzsches övermänniskoidéer, särskilt i den ganska pompösa essän om Józef Pilsudski, Polens ledare efter självständigheten 1918. Här och var skymtar referenser även till annat filosofiskt idégods. Det är tydligt att Schulz författarskap inte bara var sprunget ur hans egen rika fantasi utan även var förankrat i ett tidstypiskt intellektuellt sammanhang.

Schulz är dock helt klart mer mystiker än filosof. I en annan tid hade han kanske blivit en profet, men eftersom han verkade under 1900-talet fick han bli författare. I ett brev till poeten Julian Tuwim skriver han: ”På den tiden bar jag inom mig legenden om ’den geniala epoken’ som sägs ha funnits i våra liv en gång, en epok utan kalenderår – närmast svävande över kronologin – när allt som fanns utstrålade ett gudomligt färgsken och man kunde dra in hela himlen i ett enda andetag som ett svep av ren ultramarin.”

Det är denna inre legend eller, som Schulz vid ett annat tillfälle skriver, en hel mytologi, som Schulz författarskap går ut på att bearbeta. Det är förstås inte tal om ett encyklopediskt angreppssätt. Schulz författarskap ryms som sagt på någon hylldecimeter. Liksom de bibliska profeterna är han i uttrycket kortfattad, tät och ofta upprepande.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Schulz essäer ger ändå en oumbärlig beskrivning av vad han ville med sitt märkvärdiga författarskap. Tillsammans med vissa klargörande passager i breven får vi en sorts nyckel till de vackra och märkliga berättelserna. En förvånad Schulz skriver till en kritiker: ”Det Ni skriver om vår konstgjort förlängda barndom – om omognaden – gör mig förvirrad. Jag tror att den sortens konst som ligger mig närmast hjärtat just är regressionen, återvändandet till barndomen.” Om vi kunde återknyta till barnets syn på världen, fortsätter han, skulle vi kunna skapa en sorts andra barndom, ”det som alla mytologier utfäst och lovat oss”. Det är barnets direkta och ofiltrerade upplevelse som är den grundläggande utgångspunkten för Schulz eget författarskap och hans syn på konstens uppgift. Det är inte utan att man kommer att tänka på den av Schulz beundrade Rilkes åttonde Duinoelegi: ”Aldrig, inte en enda dag ser vi / den rena rymden, den som blommorna / oändligt uppgår i.” I grund och botten är det möjligheten att se den rena rymden som Schulz vill närma sig. Hans verktyg är mytologins och symbolikens.

En något fastare form ger Schulz sin syn på konsten i essäerna. Särskilt intressant är ”En essä till S. I. Witkiewicz”. Här ger Schulz sin kanske tydligaste förklaring till vad han vill med sin litteratur. Återigen utgår han från barndomens renare perceptioner och de associationer som uppstår ”som trådar i en kemisk lösning kring vilka världens mening kristalliseras för oss”. Han fortsätter: ”sådana bilder skapar ordning, de blir ett själsligt kapital” och det är ur detta konsten uppstår; bildkonsten och litteraturen, som bägge är ett sätt att ge form åt denna grundläggande mytologi. Mytologin, i sin tur, det är inget mindre än en kodifiering av världens mening.

Det är stora tankar om konsten, men de är självklara i ljuset av Schulz författarskap. Konsten bör vara ett brottande med frågan om tillvarons mening, och Schulz ger sig med friskt mod in i den viktiga kampen. Att konsten i hans ögon är helt och hållet förmoralisk är självklart – skapandet har betydligt viktigare mål än det förment uppfostrande.