Genom ett antal deklarationer från Unesco och andra internationella organisationer har en doktrin utvecklats rörande ägandet av många former av kulturell egendom. Den säger, formulerad i enklast möjliga termer, att kulturell egendom ska betraktas som ifrågavarande kulturs egendom. Om du tillhör denna kultur är sådana verk, kort och gott, ditt kulturella arvegods. Annars inte.

En del av det som gör denna storslagna fras så kraftfull, misstänker jag, är att den på ett förvirrande sätt blandar samman de två primära användningarna av ”kultur”, detta förvirrande ord. Å ena sidan syftar kulturellt arvegods på kulturella artefakter: konstverk, religiösa reliker, manuskript, hantverk, musikinstrument och liknande. Här är ”kultur” allt som människor gör och förlänar betydelse genom utövandet av sin mänskliga kreativitet. Eftersom betydelse är något som frambringas genom konventioner, vilka aldrig är individuella och sällan universella, kräver en tolkning av kulturen i denna mening en viss kunskap om dess sociala och kulturella kontext.

Å andra sidan syftar ”kulturellt arvegods” på produkter av en kultur: den grupp från vars konventioner föremålet härleder sin betydelse. Här antas föremål tillhöra en särskild grupp, arvtagarna till en transhistorisk identitet, vars arvegods de är. Norges kulturella arvegods är således inte bara Norges bidrag till den mänskliga kulturen – dess röster i vår brusande mänskliga kör, dess bidrag, som fransmännen kanske skulle säga, till den universella civilisationen. Istället utgörs det av alla artefakter som frambringas av norrmän, förstådda som ett genom historien fortlevande folk: och medan vi andra kan beundra Norges arvegods, så tillhör det slutligen dem.

Men vad exakt betyder det att något tillhör ett folk? Mycket av Norges kulturella arvegods tillkom innan den moderna norska staten existerade. (Norge blev oberoende 1905, efter att sedan 1300-talet ha varit förenat med antingen Danmark eller Sverige, bortsett från några kaotiska månader 1814.) De vikingar som utförde de fantastiska verk i guld och järn vilka kan beskådas på Nasjonalmuseet i Oslo uppfattade inte sig själva som invånare i ett enda land som sträckte sig 150 mil norrut från Oslofjorden till de samiska renskötarnas trakter. Deras identitet var, som vi lär oss av de fornnordiska sagorna, knutna till ätten och orten. Och de skulle utan tvivel ha blivit förbluffade över att få höra att Olafs guldbägare eller Thorfinns svärd inte tillhörde Olaf och Thorfinn eller deras ättlingar, utan en nation.

Grekerna gör anspråk på Elgins marmor, som inte skapades av Grekland – den staten fanns inte när de kom till – utan av Athen, när detta var en stadsstat med några tusen invånare. När nigerianer gör anspråk på en skulptur från nokfolket som en del av sitt arvegods, gör de för sin egen nations räkning, vars gränser är mindre än ett århundrade gamla, anspråk på verk av en civilisation som ligger mer än två tusen år tillbaka i tiden, verk skapade av ett folk som inte längre existerar och vars ättlingar vi inte vet något om.

Vi vet inte om nokskulpturerna beställdes av kungar eller ofrälse; vi vet inte om de som tillverkade dem och de som betalade för dem ansåg dem tillhöra kungariket, en viss person, en ätt eller gudarna. En sak vet vi däremot med säkerhet, och det är att de inte tillverkade dem för Nigeria.

Mycket av det man vill skydda som ”kulturellt arvegods” skapades i själva verket innan det moderna nationalstatssystemet uppkom, av medlemmar i samhällen som inte längre existerar. Människor dör när deras kroppar dör. Kulturer däremot kan dö utan fysiskt utslocknande. Det finns alltså inget skäl att tro att nokfolket inte har några ättlingar. Men om nokcivilisationen gick under och dess folk blev något annat, varför skulle dessa ättlingar ha ett särskilt anspråk på dessa föremål, som så länge legat begravda och bortglömda i skogen? Och även om de faktiskt har ett särskilt anspråk på dem, vad har det att göra med Nigeria, där – låt oss anta det – en majoritet av dessa ättlingar numera lever?

Kanske är frågan om biologisk härkomst ett villospår: förespråkare av idén om kulturella arvegods skulle säkerligen inte låta sig förskräckas om det visade sig att nokskulpturerna tillverkats av eunucker. De kunde svara att nokskulpturerna påträffades på Nigerias territorium. Och det är verkligen en helt rimlig egendomsregel att där något av värde grävs upp och ingen kan uppvisa ett aktuellt anspråk på det, så får regeringen bestämma vad som ska göras med det. En lika vettig idé är att det faktum att föremålet har kulturellt värde ålägger regeringen en särskild förpliktelse att bevara det.

Givet att detta är den nigerianska regeringen, kommer man naturligtvis att fokusera på att bevara det för nigerianer (av vilka de flesta, som inte ser sig själva som arvtagare till nokcivilisationen, troligen kommer att finna det ungefär lika intressant som konst från vilken annan plats som helst). Men om det är av kulturellt värde – som nokskulpturerna utan tvivel är – så slår det mig att det vore bättre för dem att se sig själva som förvaltare för mänsklighetens räkning. Medan det är rimligt att den nigerianska staten utövar förvaltarskapet, tillhör nokskulpturerna i djupaste mening oss alla. ”Tillhöra” är här naturligtvis en metafor: jag menar bara att nokskulpturerna är av potentiellt värde för alla människor.

Denna idé uttrycks i inledningen till Konventionen för skydd av kulturell egendom i händelse av väpnad konflikt från den 14 maj, 1954, resultatet av en konferens organiserad av Unesco.

I övertygelsen att skador på kulturell egendom tillhörande vilket folk som helst innebär skador på hela mänsklighetens kulturella egendom, eftersom varje folk lämnar sitt bidrag till världens kultur …

Att formulera saken på detta sätt – som en angelägenhet för hela mänskligheten – borde göra det klart att det är den kulturella egendomens värde för människor och inte för folk som är betydelsefullt. Det är inte folk som upplever och värdesätter konst: det är män och kvinnor. När man väl inser det, finns det inget skäl till att ett spanskt museum inte kunde eller borde bevara en norsk bägare, lagligt förvärvad, låt oss säga på en auktion i Dublin, efter bärgningen av ett vikingaskepp som förlist utanför Irlands kust. Den är ett bidrag till världens kulturarv. Men vid varje given tidpunkt måste den befinna sig på en enda plats. Kan inte spanjorer göra anspråk på förmågan att uppleva vikingarnas hantverkskonst? Trots allt finns det redan en väldig massa vikingaföremål i Norge. Det ”kulturella arvegodsets” logik skulle kräva att bägaren skeppades tillbaka till Norge (eller åtminstone till Skandinavien): för den är deras kulturella arvegods.

Om argumentet för kulturella arvegods är att konsten tillhör den kultur som ger den dess betydelse, så tillhör den mesta konsten inte någon nationell kultur överhuvudtaget. En stor del av den största konsten är iögonfallande internationell; mycket annan konst struntar helt i nationalitet. Tidig modern europeisk konst var antingen hövisk konst eller kyrklig konst. Den gjordes inte för nationer eller folk utan för furstar eller påvar eller ad majorem dei gloriam (till Guds allt större ära). Och de konstnärer som skapade den kom från Europas alla hörn.

Viktigare, med ett yttrande som ofta tillskrivs Picasso, är att goda konstnärer kopierar, stora konstnärer stjäl; och de stjäl från alla håll. Kan Picasso själv – en spanjor – sägas vara en del av det kulturella arvegodset för Republiken Kongo, hemvist för vilifolket, som fransmannen Matisse visade Picasso ett träsnitt av hemma hos amerikanskan Gertrude Stein? Problemet fanns redan där i inledningen till Haagkonventionen från 1954, som jag citerade tidigare: ”… varje folk lämnar sitt bidrag till världens kultur”.

Detta låter som att närhelst någon lämnar ett bidrag, så lämnar också hans eller hennes ”folk” ett bidrag. Och det är något underligt, som jag ser det, med att uppfatta hinduisk tempelskulptur eller Michelangelos och Rafaels fresker i Vatikanen som ett folks bidrag, snarare än som bidrag av de individer som utförde dem (och, om man så vill, av dem som betalade för dem). Jag vet att Michelangelo lämnade ett bidrag till världens kultur. Jag har i förundran betraktat Sixtinska kapellets tak. Jag kan också gå med på att påvarna Julius II, Leo X, Clemens VIII och Paulus III, som betalade honom, likaså lämnade ett bidrag. Men vilket folk, mer exakt, lämnade detta bidrag? Folket i Kyrkostaten? Folket på Michelangelos födelseort Caprese? Italienarna?

Detta är uppenbart fel sätt att tänka på saken. Det rätta sättet är att inta ett kosmopolitiskt istället för nationellt perspektiv: att fråga vilket system av internationella regler för föremål av detta slag som kan respektera de många legitima mänskliga intressen som står på spel. Poängen med många skulpturer och målningar, skälet till att de gjordes och köptes, var att de skulle betraktas och levas med. Var och en av oss har ett intresse av att, om vi så skulle önska, kunna leva med konst; och detta intresse är inte begränsat till vårt eget ”folks” konst.

Om nu ett föremål får en vidare betydelse som del av, låt oss säga, en stor konstnärs oeuvre, så kommer andra människor att ha ett mer påtagligt intresse av att kunna uppleva det och ta del av den kunskap som kan utvinnas genom att studera det. Föremålets estetiska värde fångas inte till fullo av dess värde som privat egendom. Man kunde därför tycka att det finns skäl att ge människor ett incitament att dela med sig av konsten. I USA finns det gott om sådana incitament. Man kan göra ett skatteavdrag genom att skänka en målning till ett museum.

Man vinner socialt anseende genom att låna ut sina konstverk till utställningar, där de kan etiketteras som ”ur X:s samling”. Och i det fall ett föremål är ett mästerverk, slutligen, kan man tjäna en rejäl summa på att sälja det på auktion, samtidigt som man erbjuder de nyfikna en tillfällig tillgång och ser till att en ny ägare får ta del av de njutningar man själv redan upplevt. Om det är en god sak att på detta sätt dela med sig av konst till andra, frågar sig kosmopoliten, varför skulle då delandet upphöra vid nationsgränserna?

I kosmopolitisk anda kunde man fråga sig om den största konsten i sin helhet borde ägas av nationer, i förvaltarskap, göras brett tillgänglig, delas över gränserna genom vandringsutställningar, liksom i böcker och på nätet. Det finns förvisso en del som talar för utställningar och böcker och nätet. Men det finns inget bra skäl att tro att offentligt ägande är det idealiska ödet för varje betydande konstföremål. Mycket av den samtida konsten – inte bara målningar utan konceptuella konstverk, ljudskulpturer och en hel del annat – är gjord för museer, avsedd för offentlig visning. Men målningar, fotografier och skulpturer, var de än skapades och vem som än fantiserade fram dem, har blivit en av de fun damentala företeelserna i miljoner människors liv. Är det verkligen en rimlig definition av stor konst att det är konst som är alltför viktig för att någon ska få leva med den?

När vi försöker tolka begreppet intellektuell egendom bortser vi på egen risk från något som åtminstone jurister vet: egendom är en institution, till stor del skapad av lagar som utformas bäst genom att fundera på hur de kan främja de mänskliga intressena hos dem vars beteende de ska råda över. Om lagarna är internationella lagar, så råder de över alla. Och de mänskliga intressena ifråga är hela mänsklighetens intressen. Hur egennyttigt det än kan förefalla, så tycks mig British Museums anspråk på att vara en förvaringsplats inte för Storbritanniens utan för världens arv träffa huvudet på spiken. En del av förpliktelsen måste emellertid vara att göra dessa samlingar än mer tillgängliga, inte bara i London utan på andra håll, genom vandringsutställningar, publikationer och internet.

Det har varit alltför lätt att förlora de globala valkretsarna ur sikte. Den rättslärde John Henry Merryman har lagt fram en litania med exempel på hur lagar och avtal som har att göra med kulturell egendom har förrått ett sant kosmopolitiskt (han använder ordet ”internationalistiskt”) perspektiv. ”Varje kulturell internationalist skulle motsätta sig en flyttning av mayafolkets monumentalskulpturer från deras ursprungliga platser när det troliga resultatet vore fysiska skador eller förlust av konstnärlig integritet eller kulturell information, vare sig flytten skedde illegalt eller legalt, men inkompetent”, skriver han. ”Samma kulturella internationalist kunde emellertid önska att Mexiko ville sälja eller byta eller låna ut en del av sitt enligt ryktet stora lager av outnyttjade chac-mools, krukor och andra föremål till utländska samlare eller museer.”

Och även om vi är snabba att beklaga stölder av målningar från italienska kyrkor: ”om en målning håller på att ruttna bort i en kyrka på grund av bristande resurser att ta hand om den, och prästen säljer den för att få pengar till reparation av taket och i hopp om att köparen ska ge målningen den skötsel den behöver, så framträder problemet i ett annat ljus”.

När jag därför beklagar de moderna stölderna från nigerianska museer eller maliska arkeologiska utgrävningsplatser eller de imperialistiska stölderna från ashantifolket, så är det för att de egendomsrättigheter som överträddes i dessa fall härrör från lagar som jag anser vara rimliga. Jag är inte för att varje föremål ska skickas ”hem”. Mycket av den ashantikonst som nu finns i Europa, USA och Japan såldes eller skänktes av människor som hade rätt att avyttra den under de lagar som rådde vid den tiden, lagar vilka var fullt rimliga.

Det blotta faktum att ett föremål som någon person äger är viktigt för ättlingarna till de människor som gav bort det, ger dem inte generellt rätt till detta föremål. (Än mindre bör man återlämna det till människor som inte vill ha det, bara för att en kommitté i Paris har förklarat att det är deras arvegods.) Det är en fin gest att återlämna saker till ättlingarna till deras tillverkare – eller att erbjuda sig att sälja det till dem – men det är förvisso inte en plikt. Man kan också visa sin respekt för den kultur föremålet kom från genom att hålla fast vid det eftersom man själv sätter värde på det. Vidare, eftersom kulturell egendom har ett värde för oss alla, kan det vara rimligt att insistera på att de till vilka det återlämnas har möjlighet att ta på sig förvaltarskapet; återbördande av vissa föremål till fattiga länder som inte kan prioritera sin museibudget leder kanske bara till att föremålen förstörs.

Om jag vore rådgivare åt ett fattigt land som pressar på för återlämnande av en mängd rituella föremål, så skulle jag mana till övervägande av följande: om inte det kunde vara en del av landets bidrag till den tvärkulturella förståelsens kosmopolitiska projekt, liksom ett sätt att säkerställa att föremålen lever vidare till senare generationer, att låta vissa av föremålen vara kvar i andra länder, för respektfullt framvisande.

Förvisso finns det olika fall där återbördande är vettigt. Men för att förstå dem behöver vi inte begreppet kulturellt arvegods. Ta till exempel föremål vars mening skulle berikas på djupet genom att återföras till den kontext från vilken de togs; platsspecifik konst av det ena eller andra slaget. Här finns alltså ett estetiskt argument för återlämnande. Eller ta föremål med samtida rituell betydelse som förvärvades lagligt från människor världen över under den europeiska koloniala expansionen.

Om ett föremål är centralt för det kulturella eller religiösa livet inom ett samhälle, så finns det ett mänskligt skäl för att återbörda det till dem. Samhällena i fråga är nästan aldrig nationella samhällen, men de stater inom vilka de ligger kan tänkas vara deras naturliga representanter i förhandlingen om föremålens återlämnande. Sådana fall är ofrånkomligen komplicerade; det är ofta oklart om ett verk är platsspecifikt eller hur en utomstående ska bedöma om något är centralt för ett samhälles religiösa liv. Lag och rätt, vare sig nationell eller internationell, är säkert inte alltid det bästa sättet att lösa dessa frågor.

Kosmopolitism, så som vi har förstått det, börjar med det som är mänskligt i mänskligheten. Därför förstår vi impulsen att föra ”hem” dessa föremål. Även vi känner det Walter Benjamin kallade konstverkets ”aura”, som har att göra med dess unika karaktär, dess egenhet. I denna tid av mekanisk reproduktion, noterade Benjamin, där vi kan göra fina faksimiler av vad som helst, har originalet bara ökat i värde. Nu för tiden är det ganska lätt att göra en kopia av Mona Lisa som är så bra att man bara genom att betrakta den – så som man skulle betrakta originalet på Louvren – inte skulle kunna skilja kopian från originalet.

Men bara originalet har auran: bara det har förbindelsen med Leonardos hand. Det är anledningen till att miljontals människor, som kunde ha lagt pengarna för flygbiljetten på att köpa en fin reproduktion, har besökt Louvren. De vill ha auran. Det är ett slags magi; och det är samma magi som nationer känner inför sin historia. En norrman tänker på nordmännen som sina förfäder. Han eller hon vill inte bara veta hur deras svärd ser ut, utan stå intill ett verkligt svärd, som svingats i verkliga strider och smitts av en viss smed.

Vissa av arvtagarna till Benins kungadöme, folket i sydvästra Nigeria, vill ha den brons som deras anfäder göt, formade, hanterade, förundrades över. Det samband människor känner med kulturella föremål som symboliskt är deras, eftersom de tillkom i en meningsfull värld skapad av deras förfäder – förbindelsen med konst genom identitet – är stark. Den bör erkännas. Men kosmopoliten vill påminna oss om andra förbindelser.

Ett samband – det som försummas i talet om kulturella arvegods – är sambandet inte genom identitet utan trots skillnader. Vi kan reagera på konst som inte tillhör oss; i själva verket kan vi till fullo reagera på ”vår” konst bara om vi går bortom tanken på den som tillhörande oss och börjar reagera på den som konst. Men lika viktig är det mänskliga sambandet.

Mitt folk – människor – skapade Kinesiska muren, Chrysler Building, Sixtinska kapellet: dessa ting frambringades av varelser som jag, genom utövande av färdigheter och fantasi. Jag har inte de färdigheterna, och min fantasi väver andra drömmar. Inte desto mindre finns denna potential även i mig. Sambandet genom en lokal identitet är lika imaginärt som sambandet genom mänsklighet. Nigerianens samband med bronsfiguren från Benin, liksom min, är skapad i fantasin, men att säga det är inte att förklara något av dem overklig. De hör till de verkligaste samband vi har. 

 

Excerpted from COSMOPOLITANISM: Ethics in a World of Strangers by Kwame Anthony Appiah. Copyright (c) 2006 by Kwame Anthony Appiah. Used with permission of the publisher, W.W. Norton & Company, Inc.

Översättning: Jim Jakobsson