Under åren före första världskriget var Simplicissimus världens vassast tecknade satiriska tidskrift. Varje vecka angrep man konservatismen, militarismen, kejsardömet och kyrkan med läckert färglagda helsidesbilder. Tidskriften grundades i München 1896 av förläggaren Albert Langen och tecknaren Thomas Theodor Heine. Den lånade sitt namn (”den enfaldigaste”) från huvudpersonen i en tysk pikareskroman från 1600-talet, men det var inte någon beskedlig enfaldighet man satsade på. Tidskriftens symbol, ritad av Heine, var en illröd bulldogg som just slitit av sin kedja. Första året beslagtogs tre nummer.

I många teckningar syns det att man anade att kriget var på väg. På nyårsafton 1908 bjuder Österrike-Ungern den tyska örnen på en rykande het nyårsbål ovanpå en kruttunna. En annan teckning, från 1910, visar hur politiker på båda sidor om gränsen hotar engelsmän och tyskar med det andra folkets påstådda aggressivitet, medan de vittjar åhörarnas fickor.

Simplicissimus skarpaste och elegantaste penna tillhörde norrmannen Olaf Gulbransson. Han utvecklade en överlägset skicklig ligne claire-stil långt före Hergé. Med ett minimum av spänstiga, träffsäkra linjer ger han sina personer karaktär och rörelseriktning. Han värvades till Simplicissimus 1902 och ”snart teckna han byxorna av dom allihop” skriver Lars Fiske och Steffen Kverneland, två norska serietecknare som tycker att det är dags att rädda honom ur glömskan. De dyrkar sin ”Gulbran” som två skolpojkar och i albumet Olaf G. (på svenska 2007) framställer de honom som en solbränd, muskulös larger than life-person, som helst inte gick klädd i något mer än ett förkläde.

Bläddrar man i en 90 år gammal tidskrift framträder förstås vissa skillnader mot hur saker och ting ser ut idag. Priset tas nog av en stor Henkell Trocken-annons som består av ett foto av en safariklädd jägare som sitter på en nyss skjuten noshörning medan han höjer glaset mot kameran. Det skulle nog inte gå hem idag. De intressanta skillnaderna och likheterna är de som inte är lika lätta att sätta fingret på. Någonting har förändrats sedan dess, något som får en att tvivla på vår förmåga att åstadkomma lika skarp satir, trots att våra orättvisor och missförhållanden ser ut att vilja närma sig 1910-talets nivå.

I Simplicissimus handskas man fritt och obekymrat med samtidens förråd av fördomar, personlighetstyper och dialekter: sådan är bayraren, så här pratar de på gatan i Berlin. Man står på de fattigas sida gentemot alla som utnyttjar och misshandlar dem, och samtidigt driver man lika gärna med skurkärringar som med präster och officerare. Groggfarbrorsskämt blandas med en social kritik som snabbt gjorde tidningen förbjuden på de preussiska järnvägsstationerna.

En hund pissar på ett par alkisar som vaknar i rännstenen (”Hör ni, frisör, raska på med schamponeringen…”), två prostituerade väntar i ett gathörn mitt i natten (”Om inte vi stod här skulle det genast heta att München inte var någon riktig världsstad”), därefter ett par budoarscener och en godsägare som skjuter en bonde under harjakten och avfärdar misstaget med en fnysning. Att tidningen obekymrat blandar allt detta framstår efter ett tag som dess styrka. Ett par aforismer av Karl Kraus står bredvid Käthe Kollwitz ordlösa kolteckning från de allra fattigastes liv, och båda vinner på det. Simplicissimus kunde ha den röda blodfläcken från en nerslagen demonstration på första sidan, tecknad med genuin ilska, och eleganta helsidesannonser för champagne några sidor senare. Den rymde sin tids motsättningar på ett självklart sätt; när man återvänder till vår tids tidskrifter kan man lätt tycka att de ser en aning bleka och enkelspåriga ut.

När Simplicissimus är som bäst uppstår en sorts dubbelhet, en förening av humor och allvar som kan påminna om Chaplin. ”Dom har tagit en tjuv, gå och se efter, Karl, om det är pappa”, kan det stå, men skämtet i bildtexten är bara en förevändning och tyngden ligger i teckningen: barn klädda i trasor, med träaktigt åldrade, glädjelösa ansikten, skildrade av någon som var fullt medveten om vad ett liv i fattigkvarteren innebar. Och alla som föreställer sig 1910-talet som en sexualfientlig tid borde ta en titt på den fantastiske tecknaren Heinrich Kley (förslagsvis på coconino-world.com).

Efter ett tag kan man undra vilken tid som egentligen är mest puritansk, vår eller deras. Snarare handlar det förstås om att känslor och värderingar kring vad som ska visas eller döljas skiftar plats och fördelas på olika sätt nu och då. Om vi inte har en klar bild av dessa förändringar förstår vi varken vår egen tid eller det närmast förflutna.

En av Simplicissimus stora förtjänster är att den aldrig ljuger, skrev Tolstoj i ett hyllningsbrev 1901. Tidningen ger rent av en så sann bild av sin tid att framtida historiker kan använda den för att bedöma andra källors trovärdighet, påstod han. Men snart skulle man ljuga. När första världskriget bröt ut bytte Simplicissimus inriktning och blev helhjärtat nationalistisk. Allt ont skylldes nu på John Bull och andra utländska krigshetsare.

Och man skulle svika ännu djupare. Under mellankrigstiden drev man med den växande nazismen. När Hitler kommit till makten var det slut med det. SA-trupper bröt sig in på redaktionen och slog sönder allt, som en första varning.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Tecknarna, inklusive Gulbransson, beslöt sig för att driva tidningen vidare i nazistisk anda eftersom den annars skulle ha stängts. Heine, som var jude, tvingades bort av sina före detta vänner. 1943 tog Gulbransson tacksamt emot ett kulturpris från quislingregeringen, vilket kan förklara varför det har varit så tyst om honom efter kriget. Heine flydde från land till land och hamnade till sist i Stockholm. Nationalmuseum hyllade honom med en stor retrospektiv utställning på 80-årsdagen 1947 och han dog som svensk medborgare.

49 årgångar av tidskriften kan nu läsas gratis på simplicissimus.com. De första årgångarna är ett fynd för alla som gillar grafiskt elegant satir.

HÅKAN LINDGREN