Till sin första biograf, Andrew Field, skrev den ryskamerikanske författaren Vladimir Nabokov (1899–1977): ”I exist only as a writer, Andrew.” Efter skandalsuccén med romanen Lolita (1955) kunde den dittills alltid lika ekonomiskt pressade exilskriftställaren äntligen börja ställa krav på en bransch som annars behandlar författarna som utbytbara innehållsproducenter. Han inledde ett konsekvent arbete med sin offentliga persona av ett sällan skådat, självmytologiserande slag. Kända är hans krav på att få intervjufrågor i förväg, att redigera artiklarna om sig själv innan de gick till tryck, att själv skriva baksidestexter till böckerna och välja omslag (ingen utmanande flicka på Lolitas, tack!) och därtill om och om igen involvera sig i syrliga brevväxlingar med alla om allt möjligt. Fram trädde bilden av en politiskt ointresserad estet, ett romantiskt geni och en empatilös individualist: en europé av den gamla skolan som hade sina verk färdiga i huvudet innan han skrev ner dem, närde nedlåtande åsikter om alla utom Leo Tolstoj och förfäktade en teknokratisk syn på litteratur som för de flesta vanliga läsare framstod som förminskande. Inte oväntat slutade hans samarbete med Field i ett bråk, så fort denne vägrade skriva efter Nabokovs diktamen.

En figur med dylika ideal står idag mycket lågt i kurs. Med tanke på tidsandan torde ett introvert och enstämmigt författarskap som Nabokovs, obekymrat om moderna krav på representation och socialt engagemang, vara på väg mot glömskan, som en kvarleva från en kultursyn som inte längre anses giltig. Det hävdas ofta att om Lolita hade varit skriven idag, så skulle den aldrig ha blivit publicerad (den hade svårt nog att finna förläggare redan då, bör man dock påpeka i sammanhanget). Även en välvillig samtida läsare kan tröttna på den amerikanske Nabokovs övererotiserade kvinnovarelser och hans ändlösa ordlekar.

”Nabokov fortsätter att fascinera, samtidigt som han på något sätt måste så att säga stuvas om för att bättre passa tidsandan.”

Ändå fortsätter hans författarskap att fascinera, och det har gett upphov till en hel bokindustri som lever och frodas. Det går numera knappt ett år utan att något nytt från den för drygt 40 år sedan döde dandyn ser dagens ljus. 2014 publicerades Letters to Véra, en voluminös samling brev till hustrun, en blandning av kärleksbetyganden och rapporter om kringlitterärt nätverkande (se recension i Axess 3/2015). Två år senare kom Fine Lines. Vladimir Nabokov’s Scientific Art, en vacker bok med hans fjärilsteckningar. Året därpå utgav nabokovisten och översättaren Gennady Barabtarlo Insomniac Dreams.Experiments with Time by Vladimir Nabokov, en drömdagbok som Nabokov förde under tre månader 1964, möjligen i syfte att kontrollera om hans nattliga visioner var profetiska. I år utkommer ytterligare en ny samling tidigare utspridd bruksprosa: Think, Write, Speak. Uncollected Essays, Reviews, Interviews, and Letters to the Editor.

Lägg därtill en strid ström av tematiska studier, vetenskapliga monografier, deckaraktiga undersökningar och fiktiva omdiktningar, och fram träder en bild av en egendomligt aktuell författare. Ifjol kom exempelvis The Real Lolita. The Kidnapping of Sally Horner and the Novel that Scandalized the World. Journalisten och deckarexperten Sarah Weinman slår där på stora trumman eftersom hon menar sig ha identifierat den verkliga inspirationskällan till Nabokovs omstridda bästsäljare som nu, ”liksom de fjärilar som Vladimir Nabokov älskade så mycket, släpps fri”. En av sensationerna i årets franska bokhöst heter Journal de L. (1947–1952) av Christophe Tison, tidigare känd för en självbiografisk roman om hur han utnyttjades sexuellt som barn. Det är en roman i form av Lolitas dagbok, där hon själv ”äntligen kommer till tals”, och fick ges ut på det lilla förlaget Goutte d’or efter det att stora Grasset fann den alltför kontroversiell (eller möjligen direkt undermålig).

Nabokov fortsätter att fascinera, samtidigt som han på något sätt måste så att säga stuvas om för att bättre passa tidsandan. I takt med att författarens arkiv blivit mer tillgängliga, har också en kontextualisering och avromantisering av författarskapet ägt rum. Den populära tendensen att läsa Lolita moralistiskt – att antingen leda i bevis att Nabokov visst skrev romanen för att demonstrera att pedofili är något ont eller att tvärtom insistera på att hans uteslutning av offrets röst från förövarens värld i sig är en förbrytelse – går hand i hand med trenderna i den akademiska nabokovistiken.

Bland de mer seriösa inlagorna i en aldrig sinande debatt kring författarens etiska positioner och litteraturens moraliska ansvar kan framhållas Nabokov and the Question of Morality, redigerad av Michael Rodgers och Susan Elizabeth Sweeney, som påstår sig vara den första antologin, skriven av nabokovister, som betraktar författarens texter som ”både djupt lekfulla och till sin natur moraliska”. För att komma runt frågan om rättframma etiska budskap (det är visserligen dåligt om de saknas helt, men heller inte särskilt bra om de är för enkla), betraktas hans texter här som ett slags etiska gåtor, frågor snarare än svar. Det är sålunda upp till läsaren att lösa dem – med implikationen att gåtorna ovillkorligen måste lösas om läsakten ska kunna fullbordas.

Mer läsvärd och upplysande är Nabokov and His Books. Between Late Modernism and the Literary Marketplace (Oxford University Press, 2017) av Duncan White. White inkorporerar mindre kända texter, som de recensioner Nabokov skrev för diverse amerikanska publikationer i början av sin amerikanska period, i syfte att studera de estetiska och metafysiska positionerna, och han blottlägger den process med vilken Nabokov konstruerade bilden av sig själv som en renodlad estetiker, med en genuin (idealistisk) tilltro till skaparförmågans individuella frihet. Studien slutar visserligen i en något förutsägbar och mycket tidstypisk ”analys” av ”boken” som materialitet och författarens slutgiltiga oförmåga att helt kontrollera sina texters öde (Eureka!), men Nabokovs många olika ståndpunkter, från hans politiska liberalism till hans estetiska individualism blottläggs och analyseras på ett klarsynt och upplysande sätt, renons på det knappologiska intertextuella jagande som vidhäftade Nabokovforskningen under de första decennierna efter författarens död. Ett liknande projekt företas i en annan engelsk monografi, Vladimir Nabokov in Context, redigerad av David M Bethea och Siggy Frank. Det är en samling korta essäer, alla skrivna av olika nabokovister och tänkta att belysa ett stort antal skiftande perspektiv på författarskapet, från de rent tematiska till de stilistiska och historiska. Där ses Nabokov visserligen alltjämt som ”ett geni”, men ingalunda något ”solitärt” sådant. Några verkligt omskakande nya insikter bjuder monografin inte på (motivstudierna i synnerhet tenderar att bli torra uppräkningar), men den presenterar i alla fall en karta över forskningsfältet.

Som synes ovan är det den engelskspråkiga delen av Nabokovs författarskap (han bytte språk vid 40 års ålder från ryska till engelska) som främst har varit intressant för utgivarna och uttolkarna. Det är också den engelskspråkiga nabokovistiken som har haft ett intellektuellt monopol på eftermälet. Kanske just därför har man alltför lättvindigt förförts av den myt som Nabokov byggde upp om sig själv, istället för att ta hänsyn till hans tidiga ryskspråkiga författarskap och den sociala kontext i vilket det växte fram. Brian Boyds tvåbandsarbete om Nabokovs liv har länge varit standardverket när det kommer till att få sig en bild av den ryske exilförfattarens biografiska öden och äventyr. Det är på engelska som Lolita har blivit attackerad och försvarad, och det är på engelska som hans fjärilar och brev postumt har fladdrat förbi. Till och med hans ryska kärleksbrev till hustrun utkom först i engelsk översättning. Som varje tvåspråkigt författarskap presenterar det en del problem för forskarna, när det gäller både större krav på språk- och realiakunskaper, men också behovet av en särskild uppmärksamhet för flerspråkighetens villkor, strukturer och konsekvenser.

I två decennier skrev Nabokov på ryska under pseudonymen Sirin – detta för att särskilja sig från sin far, en inflytelserik liberal politiker med samma namn som sonen. Båda var prominenta figurer i den ryska diasporan efter revolutionen. Då som nu anses Sirin vara den främste representanten för den ryskspråkiga exillitteraturen. Den rådande uppfattningen har likväl varit – till det bidrog Nabokov själv med diverse uttalanden – att det var på sitt andraspråk som han skrev de centrala verken, som den ovan nämnda skandalsuccén, medan de ryska åren, i runda slängar 1920–1940, var mer av ett preludium. Ovan nämnda The Real Lolita är ett exempel på en sådan förenklad förståelse. Redan 1939 skrev Nabokov en rysk föregångare till Lolita, Förföraren, en långnovell som uppvisar nästan exakt samma scenario som första delen av den amerikanska versionen: Långt innan Sally Horner 1948 blev bortförd av ”en man som kallade sig själv Frank La Salle”. Detta är naturligtvis något som författaren känner till, men knappast betraktar som centralt för Lolitas tillblivelse eller för sin egen undersökning. ”Lolitas historia var mycket mer beroende av det brott som ägde rum i verkligheten än vad Nabokov någonsin ville medge”, skriver Weinman. Detta är ett direkt felaktigt påstående. Nabokov arbetade med ett stort antal dokumentära källor till Lolita, varav Horner är en. Hon är därtill explicit omnämnd i själva romanen, och har länge varit känd inom nabokovistiken.

Den ryske nabokovisten Alexander Dolinin har talat om ”en omvänd projektion”, där teman och grepp som uppdagas i de engelskspråkiga verken sedan söks upp (och hittas) i de ryska. Detta gör att den ryskspråkiga korpusen inte bara framstår som ett embryo, utan närmast som en sämre tidig ”kopia” som föregår det engelska originalet. Till de mer tendentiösa exemplen i genren hör Robert Ropers Nabokov in America. On the Road to Lolita – en biografi över Nabokovs 20 år i USA, som inte bara gör gällande att hans ”anspråk på storhet baseras i synnerhet på de amerikanska böckerna”, utan även beskriver Nabokov som en sorts härlig superinvandrare, som både omedelbart och passionerat, ”fresh off the boat”, kastade sig in i ett storslaget integrationsprojekt, omfamnade och älskade USA av hela sitt hjärta och som dessutom lät den amerikanska litteraturen ge honom en ny knuff i den konstnärliga utvecklingen: ”an American-style effrontery” (om detta är sant, var det kanske inte till det bättre).

På senare år har den ryska forskningen emellertid börjat komma ikapp den transatlantiska konkurrensen. På så vis dekonstrueras myten om den världsfrånvände esteten även från ett annat håll, samtidigt som de ryskspråkiga romanerna uppvärderas. I Ryssland har man visserligen inte känt samma behov av att slå hål på författaregot, utan tvärtom uttryckt en viss medskyldig stolthet. Här saknas också de ändlösa etiska exerciserna för att återupprätta författarens moraliska auktoritet och på så vis legitimera platsen i världslitteraturens kanon. Men även i Ryssland pågår en tydlig kontextualisering av författarskapet – kanske som ett direkt svar till det engelskspråkiga lägret – och ett försök att förklara det genom att kontrastera de mindre kända texterna mot de kanoniserade: att helt enkelt studera författarens åsikter och sociala liv för att bättre förstå böckerna. Två nya volymer har nu utkommit som kan anses vara betydelsefulla bidrag till kartläggningen av Nabokovs märkliga tudelade värld, där flerspråkigheten har varit inskriven i själva textväven och där egenöversättningarna och omarbetningarna löpt kors och tvärs över språkgränserna. Det är ett särdrag som tyvärr alltför ofta har kommit i skymundan av läsningar av politiserande natur, men som oväntat nog skulle kunna förklara vissa av Nabokovs mer radikala drag.

Den första studien – Kommentarij k romanu Vladimira Nabokova Dar (Kommentar till Vladimir Nabokovs roman Gåvan) – är en vidlyftig kommentar till Nabokovs ”stora ryska roman” Gåvan (1938), författad av ovan nämnde Alexander Dolinin. Denne Dolinin har ägnat sig åt Nabokov sedan 1980-talet och bland annat bidragit med kommentarerna till den franska Pléiade-utgåvan, samt på ryska utgivit essäsamlingen Istinnaja zjizn pisatelja Sirina (Författaren Vladimir Sirins verkliga liv) 2004. Där har han förfäktat en syn på Nabokovs ryska författarskap som i vissa avseenden är väsensskilt från det engelska, och rent av försökt definiera de två sfärerna i två olika kärlekstermer: den erotiska kärleken (eros) till det engelska språket samt familjekärleken eller rent av gudskärleken (agape och filia) till det ryska.

Gåvan består av fem långa kapitel och publicerades ursprungligen som en följetong i den ryska, Parisbaserade tidskriften Zarubezjnyje Zapiski. Det är en berättelse om och av Fjodor Godunov-Tjerdyntsev, en ambitiös rysk emigrantförfattare i Berlin under perioden 1926–1929. Romanen tecknar hans tillblivelse: först som poet, sedermera som biograf över den ryske författaren och socialisten Nikolaj Tjernysjevskij, och så småningom som författare till själva den autobiografiska (eller autofiktiva som det heter idag) boken Gåvan, vilken läsaren just läser. Det fjärde kapitlet – en ansenlig del av hela det voluminösa verket – är en biografi över Tjernysjevskij, fylld med skurrila fysiologiska detaljer och genomsyrad av en högdragen ton (samma ton gjorde senare Nabokovs biografi över Gogol till läsning med utomordentligt högt underhållningsvärde). En sådan respektlös relation till en framstående herre väckte mycket upprörda känslor inom diasporan och tidskriften vägrade trycka kapitlet. Nabokovs val av Tjernysjevskij som måltavla är tämligen kuriöst och möjligen slumpartat: Dolinin visar hur romanen tog form efter det att Nabokov stötte på en artikel om Tjernysjevskij och schack i en sovjetisk tidskrift.

Dolinin identifierar tre genrer, alla tidstypiska, som tillsammans ger en mer fullständig förståelse för varför Gåvan är som den är, något som samtidigt ger en spännande upplysning om det sammanhang i vilket romanen ingår. Den ena källan utgörs av biographie romancé, en skönlitterär biografi som blev mycket populär på 1920-talet tack vare André Maurois, Emil Ludwig, Stefan Zweig och i Sovjet Jurij Tynjanov. Inte särskilt många av dessa böcker blir lästa idag, och de utgjorde naturligtivs en källa till parodi för Nabokov: att kalla en berättelse för sann är en förolämpning både mot berättelsen och mot sanningen, som han sade långt senare. Den andra, mer seriöst trakterade källan var den modernistiska metaromanen, som Dolinin spårar till André Gides Falskmyntarna från 1925 (på svenska 1933). Denna gav i sin tur inspiration till flera sovjetiska metalitterära verk från samma period, av bland annat Konstantin Vaginov och Leonid Leonov, vilka Nabokov förmodligen läste och gärna ville övertrumfa. Genren bör hållas ansvarig för de lekar med perspektiv, de skiftande berättarnivåer och liknande tekniskt finlir som finns i romanen. Men den allra viktigaste inspirationskällan är förmodligen den så kallade Künstlerromanen, såsom den tog skepnad hos, exempelvis, James Joyce och Rainer Maria Rilke: ett försök att redogöra för en konstnärs tillblivelse genom slumpartade möten, litterära studier, ansatser och misslyckanden, samt inte minst kärleken och inspirationen.

Den amerikanske Nabokov hävdade senare att hans romaner alltid redan fanns färdiga i hans inre och att han bara mödosamt skrev ner dem. Dolinins studie vederlägger detta med eftertryck och visar hur verket snarare skulpteras fram, långsamt och genom ändringar, i dialog med samtiden och slumpen, genom författarens smak, intressesfär och perception.

En liknande utökning ägnar sig även Nabokovöversättaren och utgivaren Andrej Babikov åt i sin senaste bok, Protjtenije Nabokova (Läsning av Nabokov). Babikov har publicerat åtskilligt nytt material av Nabokov från dennes arkiv inrymt i The Berg Collection vid New York Public Library, samt USA:s kongressbibliotek i Washington. Hans bok består av artiklar, förord och essäer som han har författat under de senaste 20 åren, de flesta omarbetade eller nyskrivna. Till det kommer arkivfynden: ett antal brev, artiklar, vissa aldrig tidigare publicerade och andra försvunna tillsammans med emigranttidskrifterna, samt föreläsningar.

Det är ett företag som liknar ovan nämnda Nabokov and his books. Genom att föra in mindre kända eller tidigare opublicerade texter, liksom personliga brev, samt studera författarens samspel med sin sociala omgivning, hoppas forskaren åstadkomma en mer nyanserad, utvidgad förståelse av författarskapet som helhet. Babikov har särskilt riktat in sig på mindre belysta delar, som juvenalia från tiden före romandebuten 1926, samt de olika övergångstexterna runt 1940 då Nabokov hade fullt upp med att fly undan nazisterna och återuppfinna sig själv. Under dessa år påbörjade han flera projekt som aldrig slutfördes eller som senare omarbetades i nya, engelskspråkiga former.

Andra världskriget gjorde slut på den koncentrerade ryska diasporan i Paris och Berlin, med dess otaliga tidskrifter och förlag. 1940 möter vi hos Babikov en Nabokov som vet att hans begränsade men trogna emigrantläsekrets håller på att upplösas, men ännu knappast har en aning om vad den engelskspråkiga framtiden ska föra med sig. Tidens mer polemiska texter är skrivna direkt efter att “de artiga tyska hjältarna har dykt upp i Paris” och Nabokov har flytt till USA med sin judiska hustru och deras son – en tysk bomb träffade en kort tid därefter det hus i Paris där de hade bott de sista veckorna i staden, och Atlantångaren de reste med sänktes av en tysk ubåt under sin nästa färd över oceanen. “Definitioner” är en artikel med sex korta funderingar kring Paris och Frankrike (”ett klart lysande, intelligent, oändligt underbart land”), kriget, emigrationens tacksamhet och längtan, samt den marscherande massans rytm (”lika stark som smaklöshet och kättja”). Till den hör också “Rop på hjälp”, en kort uppmaning om hjälp till behövande emigranter och krigsflyktingar som Nabokov aldrig fick publicerad.

Babikov argumenterar, till skillnad från Dolinin och många andra nabokovister i öst och väst, för en syn på författarskapet som inte alls avgränsar de olika språkperioderna. Nabokov, påpekar han, var alltid tvåspråkig, rent av trespråkig, och skrev på engelska redan 1923, inklusive en opublicerad memoarbok It is me från 1936, och fortsatte att skriva på ryska ända till sin död. Snarare än ett språkbyte kan man tala om en gradvis övergång eller förskjutning. På samma sätt som han i de ryska Berlinromanerna tog intryck av fransk och engelsk litteratur, använde han den ryska romanens apparatur i sina sena engelskspråkiga verk.

Om och om igen visar både Babikov och Dolinin hur de klassiska nabokovska motiven förekommer i delvis outvecklad form i opublicerade, oavslutade eller omarbetade texter. Motiv turneras, årtal och genrer passerar och växlar mellan en plötslig idé och en slutgiltig text som blir en klassisk roman; vi ser de strykningar, ändringar och preciseringar som förlänar den Nabokovska prosan dess berömda kristallklarhet. För en vanlig läsare är det kanske inget anmärkningsvärt, men för en Nabokovälskare är det mycket spännande att tack vare arkivstudierna blicka in i den verkstad som författaren med ojämförlig vaksamhet alltid har sett till att hålla bakom lås och bom.

”Andra världskriget gjorde slut på den koncentrerade ryska diasporan i Paris och Berlin, med dess otaliga tidskrifter och förlag.”

Den äldre, tjurige Nabokov skrev om sin gamla pseudonym Sirin att denne ”blänkte till som en meteor i den mörka exilhimlen och försvann utan att lämna någonting efter sig förutom en oklar oro”. Senare skulle Nabokov själv delvis bidra till en nedvärdering av sitt ryska författarskap genom att föra över det till engelska och fastslå att översättningarna hädanefter skulle göras från det språket, som i fallet med Gåvan. Just detta fick oväntade effekter på hela den ryska korpusen. White hävdar att Nabokov härvidlag drevs av en viss rädsla för att de ryska böckerna skulle glömmas bort, i och med att diasporakulturen långsamt upplöstes medan Sovjetunionen fortsatte att existera. Istället blev konsekvensen den att de framstod som ett slags andra rangens förlagor, som krävde en korrigering. Hans ryska självbiografi utmärks till exempel av en mycket mer sparsmakad, innerlig, dämpad ton än den emellanåt litet väl självglorifierande engelska, men det är likväl den senare som är den som brukar översättas till andra språk.

I litteraturhistorien tenderar Nabokov också att bli behandlad som något av ett kapitel för sig, svårt att inordna till och med i så vida begrepp som modernism, senmodernism och postmodernism. De nya studierna befäster att författarskapet är en visserligen originell men likväl organisk del av en tid och en miljö. Under den ryska perioden skrev Nabokov i direkt dialog med både litteraturhistorien och den samtida skönlitteraturen. Idag, när den ryska emigrationen och dess litteratur har en naturlig plats i rysk historieskrivning och kanon, är Nabokov dess mest lysande, självklara representant.

Genom sina korsningar av språkgränser tycks han dessutom ha varit en föregångare till en mångspråkighetens litteratur som ännu bara är i sin linda. Just denna kosmopolitiska rörlighet mellan språk- och kulturgränser, omarbetningarna och egenöversättningarna, är kanske det som gör honom till en central figur idag, detta i en tid när flerspråkighet är ett normaltillstånd. Det finns ännu mycket att utforska i det avseendet och det kan bjuda på oväntade förklaringar – om man bara låter Nabokov vara vad han faktiskt var: ”a writer”.