Först mot mitten av 1800-talet – och inte förrän andra västeuropeiska länder långt tidigare hade upphört att betala motsvarande försäkringspremier – kunde denna systematiska utpressning föras till sitt slut.

Bakom detta låg de mycket osäkra förhållanden som rådde i dessa farvatten. Pirater från Barbareskstaterna – den nordafrikanska kust som ligger mellan Egypten och Atlanten – hade nämligen under flera århundraden systematiskt bedrivit ett av deras länder legaliserat kaperi. Detta inkluderade även att slavar togs, varvid en betydande andel var européer, som senare såldes på särskilda marknader. Länge tvingades därför flera europeiska sjönationer att skapa respekt för sina flaggor genom kostsamma avtal eller vapenmakt.

År 1763 undertecknades ett svensk-marockanskt freds- och handelsavtal. I Rabat öppnades ett konsulat, senare flyttat till Tanger. Detta fick en viktig uppgift i att bistå vid överlämnande av de överenskomna gåvorna. Därmed hade Sverige sådana avtal med alla nordafrikanska makter, alltså även med Alger, Tripoli och Tunis.

Avtalet med Marocko ledde till omfattande arbetsinsatser för de svenska konsulerna och en lång rad särskilt utskickade sändebud. Under tre årtionden medförde dessa dyrbara gåvor från Sveriges monark till den marockanske sultanen; framförallt Sidi Mohamed, vilken titulerade Gustav III sin bäste vän. De första decennierna innebar också en hel del – rimligen stundtals direkt svårhanterliga – gengåvor till den svenske kungen; exempelvis arabiska hästar men också lejon och tigrar. Till klar lättnad för de närmast berörda ändrades dock systemet i början av 1800-talet. Ersättningen till Marocko utgick fortsättningsvis i kontanta betalningar – 40 000 piaster vartannat år – vanligen förmedlade via Sveriges konsul i den brittiska kronkolonin Gibraltar.

Om dessa händelser har vår förre ambassadör i Marocko Peter Bruce skrivit en både spännande och innehållsrik bok, Sverige-Marocko. Kulturer som möts. Efterhand får läsaren ta del av en invecklad och fascinerande bild av hur relationerna utvecklades mellan de båda länderna. I dessa sammanhang bjuder boken på målande skildringar av umbäranden, stundtals rena nödlägen, för de närmast berörda svenska aktörerna. Man får ofta anledning att beundra den utsända personalens uppfinningsrikedom när det gällde att på egen hand klara snabba och knepiga lägen eftersom det sällan var möjligt att inhämta instruktioner från Stockholm. Algeriets erövring av fransmännen 1830 ledde till en allmän befrielse i fråga om de övriga barbareskstaternas fordringar. Sverige och Danmark tvingades dock betala denna tribut till Marocko ända fram till 1845.

Från sin tid i Rabat känner Bruce mycket väl till Marockos historia vilken redovisas i en rad överblickar. Härigenom får läsaren en utmärkt presentation av landets mer än tusenåriga existens. Relationen till Sverige följs upp till dags dato även om tyngdpunkten i boken av naturliga skäl ligger vid frågor knutna till tillämpningen av freds- och handelsavtalet.

Bakom skriften ligger uppenbarligen mycket arbete, kanske framförallt i form av många och upprepade arkivbesök. Boken innehåller också en imponerande litteraturlista. Vissa viktigare dokument ingår som bilagor.

Att på lämpligt sätt illustrera detta slag av skrift är svårt. Men även i det avseendet visar resultatet att Bruce nedlagt mycken och konstruktiv möda och bland annat medtagit flera bilder från det dåtida Marocko. Möjligen saknas en karta över barbareskstaterna och regionen som den ser ut idag. Många läsare har kanske inte helt klart för sig hur de i boken omnämnda orterna och länderna förhåller sig till varandra.

Men sammanfattningsvis finns här åtskilligt att hämta för alla som intresserar sig för våra förbindelser med detta annorlunda land under en på så många sätt annorlunda tid.