Tyskarna själva frågar sig detsamma. Vad vill det här säga? Samtalsprogram i tv, ledande tidningar och radiokrönikor har synat och analyserat. Det talas om att Peter Wohlleben och hans Das geheime Leben der Bäume har givit tyskarna skogen åter.

Tyskarna och skogen, än en gång.

Wohlleben är Förster – vad vi förr kallade skogvaktare – till yrket och leder ett ekologiskt skogsprojekt i Hümmel i västligaste Tyskland med sikte bland annat på att få urskogarna att återvända. Han håller föredrag och leder seminarier, och har skrivit flera böcker på temat skog och naturskydd sedan han vände det konventionella skogsbruket ryggen för tio år sedan.

Skogstokiga har tyskarna alltid varit (i bokstavlig mening, så att säga). I skogen viskar deras själ. Men ”Trädens hemliga liv” – en bok om ”vad de känner, hur de kommunicerar” som det heter i undertiteln: Är det fråga om en ny innebörd av uttrycket trädflum – tokerier? Det var med sådana tankar jag själv närmade mig Das geheime Leben der Bäume.

Wohlleben är naturvetenskapligt skolad, har förutom skogsbruksutbildning drygt 20 års erfarenhet av skogsförvaltning; i denna hans 13:e bok kan man läsa om sådant som trädens känsla för tid, att de kan räkna (till rätt mängd varma dagar på våren), om skogens in- och utandning och svamparnas viktiga roll i teamet, bland annat. På ett par ställen skymtar svenska träd och skogar som exempel. Men det är tysk skog det främst handlar om, och i närbild mest författarens eget revir i Hümmel i regionen Eifel.

Där har han förutom att bruka och vårda skogen miljövänligt genom åren även guidat skogsintresserade av olika slag runt bland bokar och granar – och på samma gång lärt och övat sig i hur han bäst ska uttrycka sig för att fånga och upprätthålla publikens uppmärksamhet. Tränat sin berättarförmåga. Vilket uppenbarligen har givit goda resultat: han har nu fått lov att ställa om sin mejlhanterare till autosvar på grund av ”den överväldigande responsen på mina böcker”, som han skriver i svarsmeddelandet med en ursäkt; han har ju huvudsakligen en skog att sköta.

Men vad har då gjort den här boken till en sådan succé? Den visar sig vara full av upplysningar, färska empiriska data. Men det är knappast bara sakinnehållet som har lett till köprush. Hur överraskande och fascinerande det än är. Som detta att träd kan minnas, exempelvis. Eller att de ammar sina bebisar, uppfostrar sina barn.

Jag är själv inte naturvetare, inte heller läsare av i första hand naturskildringar, fågel- eller blomsterböcker i sakprosaform; men naturvän, visst, i viss mån friluftsmänniska, avgjort. I allmänhet: hellre egen skogspromenad än en facklitterär beskrivning av en sådan, hellre fjälltur än naturprogram i tv.

Men under läsningen av Peter Wohllebens beskrivning av träd och deras hemliga liv händer något.

”Hemligheterna” är i själva verket färska forskningsrön från olika håll i världen, kopplade till Wohllebens egna iakttagelser från år av trädstudier och skogsexkursioner. Det mesta i trädens värld utspelar sig ju i det fördolda, det ögat knappt kan se. Och för det mesta i all tysthet (fast träd kan skrika av törst, läser jag).

Det är Wohllebens alldeles egna blick på sina bark- och löv- eller barrklädda vänner, och en alldeles egen ton och stil, som får med sig läsaren. Tilltalet, som delvis liknar sagans. Det är lite bröderna Grimm över berättandet. Utan att vara hitte-på. Antagligen är detta ett av skälen till att tyskarna tagit boken och dess författare till sina hjärtan. Wohlleben lyckas nämligen inte endast upplysa och leverera fakta på ett pedagogiskt och roande sätt – utan vad han gör är att han på samma gång så att säga återförtrollar skogen. I så måtto ger han tyskarna den åter.

Vetenskapen avförtrollade den en gång. Under förra seklet annekterade så nazisterna även skogen i sin världssyn och idélära.

Det är en äldre mytbildning, en urscen, som tyskarnas nedärvda relation till der Wald tar avstamp i: Hermannsslaget i Teutoburgerskogen år 9 e Kr – då germanerna besegrade den romerske fältherren Publius Quinctilius Varus och dennes legioner. Sedan dess har tyskarna sökt sig själva i lummiga, skogiga trakter, funnit sin själ och odlat den där i grönskan; djupast inne i skogen och dess princip strövade de tyska romantikerna – målare som Caspar David Friedrich, diktare som Joseph von Eichendorff, sagoberättare, komponister.

Nationalsocialisterna plockade ur svunna tiders tankegods och lade till eget, för sina särskilda syften – filmen Der ewige Wald, exempelvis, som satte likhetstecken mellan skogen, Tyskland och das Volk. Det tyska folket var lika sunt, starkt, rakryggat och evigt som dess skogar, var budskapet.

Den tyskspråkige författaren och Nobelpristagaren Elias Canetti skrev 15 år efter kriget såhär om tyskarnas förhållande till skogen: Det rigida och parallella med upprätt stående träd, deras täthet och antal fyller tyskarnas hjärtan med djup och hemlighetsfull glädje.

Tiden har gått, ännu står skogen kvar, nya generationer kan återerövra den. Med ny blick på gamla vänner. Wohlleben har vädrat ut det unkna, har en nykter syn på träd – som de levande väsen de är.

Fast det finns de i hemlandet som fnyser åt hans förhållningssätt. Kallar honom trädkramare, trädviskare. Menar att draget av antropomorfism i framställningen leder fel; inte kan man läsa in mänskliga egenskaper i träd, betrakta skogar som sociala gemenskaper – där individerna sörjer för både sina barn, sina gamla och för fränder som lider nöd? Sådant är bara larv.

Själv märker jag att jag ser på träd på ett alldeles nytt sätt då jag rör mig ute, redan efter ett par kapitel i Das geheime Leben der Bäume. Liksom ser dem, anar något om deras natur, deras belägenhet – inbillning eller inte.

Kanske är det igenkänning som träffar mig under läsningen? Något i sagotonen, och Wohllebens förmåga att väcka ny vördnad inför trädens majestät, förundran över deras känslighet och överlevnadsstyrka, och över skogens sällsamheter. Uppväxt som jag är med högläsning ur den tyske senromantikern Wilhelm Hauffs sagor, bland annat. SomVärdshuset i Spessart från 1827:

För många år sedan, när vägarna i Spessart ännu var dåliga och inte så livligt befarna som i våra dagar, drog två unga män genom denna skog, börjar historien. Det var afton, och de jättestora granarnas och bokarnas skuggor förmörkade den smala vägen …

Men boken om trädens hemliga liv övertygar allteftersom framförallt om det förnuftiga i att visa aktning för träd, handskas varsamt med skogar. Om man nu inte gjorde det innan. De är ju livsnödvändiga. Inte bara för att rädda klimatet (för detta krävs gamla skogar, hävdar Wohlleben).

Och som Die Zeit skrev i början av året: kan det i tider av kontrovers och oro finnas något mer trösterikt än bilden av en fungerande samhällsstruktur, där invånarna lever i just ömsesidig respekt, och i solidaritet och rättvisa mellan generationerna? Ty detta är Wohllebenskogen: ett endast utifrån, av människorna hotat utopiskt rum, i vilket det inte finns någon skuld.

Skogen som projektionsyta för samtida drömmar om ett liv i frid och gemenskap? Ja, varför inte? Wohlleben tycks också mena att vi har något att lära av skogen, inte bara om den.

Skogens långsamhet är sannolikt också en faktor i framgångssagan. Att träden tar god tid på sig (och kan bli flera hundra år äldre än vi), att de bara står där, stilla och till synes oberörda. Fast de faktiskt har ett ”internet”, en Wood Wide Web.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Peter Wohlleben vill därtill att vi mer ska tänka ”Vad kan vi göra för träden?” – istället för konsumismens och nyttokalkylerandets krassa vad-skogen-kan-ge-mig. Han är något av en skogens kärleksapostel. Utan pekpinnar.

Mäktiga intressen finns ju, i både löv- och barrskog. Den är födkrok, pappersproducent, strövområde, jaktmark – och arena för militanta djurrättsaktioner. Den är terrängcykelterräng och plats att rulla ut yogamattan på. Nutida tyska skogar har blivit ”slagfält för ideologier”, konstaterade Die Welt nyligen.

På tal om det finns på flera håll så kallad Ruheforst, särskilda skogsviloplatser, där ett växande antal tyskar väljer att bli begravda. I komposterbara urnor.

En gång i tiden var Peter Wohlleben själv en sådan som betraktar träd utifrån bruksvärde. Han var anställd inom den statliga skogsförvaltningen, men fick nog av effektivitets- och vinstmaximeringskultur och sade upp sig. Hos nuvarande arbetsgivaren, kommunen Hümmel, sköter han ett ekologiskt skogsbruk på 1 200 hektar.

I hela Tyskland finns 11,4 miljoner hektar skog, som täcker en tredjedel av landet. Sammanlagt drygt 90 miljarder träd; landet räknar sig till de skogrikaste i EU. (Sverige har dubbelt så mycket skog, 23 miljoner hektar, som täcker drygt halva vår yta; vi är bland de skogstätaste i världen.) Fler siffror: 43 procent av den tyska skogen består av lövträd, det vanligaste är bok (16 procent av trädbeståndet), därnäst kommer eken (10 procent); drygt en fjärdedel av de tyska träden är granar. Skogigaste förbundsstaterna är Rheinland-Pfalz, där Wohllebens Hümmel ligger, och grannstaten Hessen.

De gamla tyska bokskogarna är världsarv numera, på Unescos lista sedan 2011. Samma år öppnade Historiska museet i Berlin utställningen Unter Bäumen, som vred och vände på den tyska skogen som idé, och hur den i sin tur ”speglar tyskarnas historia”.

Hur som helst: ”Så besjälad som hos Wohlleben var skogen inte ens hos romantikerna”, skrev Die Zeit i januari i år, apropå den ihållande topplaceringen på försäljningslistorna. Före påvebiografi och minnesbok av förre förbundskansler Helmut Schmidt.

Succén har fått 14 utländska förlag att satsa på titeln; i september kommer den på svenska.