Det finns flera bataljer som – om än inte lika skickelsedigra och apokalyptiska – har varit vändpunkter där en epok tar slut och en ny börjar även om det kan ta flera år innan konsekvenserna står klara.

Om man får tro den amerikanska professorn Raymond Jonas var slaget vid Adwa i mars 1896 ett sådant tillfälle. Detta påstående låter säkerligen förbryllande. Jag gissar att många historiskt intresserade läsare inte ens har hört talas om Adwa och än mindre vet att det var där som en etiopisk här under ledning av kejsar Menelik besegrade de italienska inkräktarna. Afrikanerna visade att imperialisterna inte var oövervinneliga, att en hop infödingar kunde jaga européerna på flykten. Det var den första betydande segern i afrikanernas långa kamp att återvinna sin frihet och självständighet. Det skulle ta flera decennier innan den slutliga segern var vunnen men det var i Adwa 1896 som det började.

Visst får jag ibland intrycket att Jonas överdriver Adwas betydelse men han har skrivit en så underhållande och tankeväckande bok att man mer än gärna förlåter vad som kanske är överord. Men det är en inte alltför djärv hypotes att även utan Mekeles förkrossande seger över imperialisterna hade Afrika idag varit självständigt.

The BattleofAdwa kallar författaren – eller möjligen hans förlag som sin vana trogen har producerat en mycket snygg bok – sitt arbete. I själva verket upptar beskrivningen av själva slaget bara en liten del av Jonas fängslande, ja, till och med väldigt underhållande bok. Merparten ägnas en historisk beskrivning av kolonialismen i dess italienska tappning.

Det var inte bara de stora länderna England och Frankrike som trodde att de hade rätt att ockupera avlägsna och främmande länder.

Kunde lilla Belgien göra det, kunde Italien, så menade man i Rom. Visserligen gick italienarna aldrig till de mordiska excesser som utmärkte det belgiska äventyret i Kongo, den belgiske kungen Leopold såg Kongo närmast som privat egendom. Den europeiska monarken behandlade landets folk med en brutalitet som då saknade motstycke och han borde rimligen höra hemma i samma helvete som hyser andra massmördare.

Italien hade redan en fot i Afrika genom sin närvaro i Eritrea men nu kastade man sina lystna blickar på Etiopien som skulle bli en italiensk koloni och visa att också Italien var en stormakt och en global spelare.

Och inte behövde man frukta något motstånd. Inte kunde dessa infödingar hota en europeisk stormakt, vars anor gick tillbaka till de segerrika romerska legionerna som lagt stora delar av den civiliserade världen under Roms välde. Det nya enade Italien ville inte vara sämre och snart fanns det en opinion för erövringen av Etiopien. Men, och det är kanske mera överraskande, tidigt fanns det också en inhemsk kritik mot de italienska expansionsplanerna. Radikala journalister och studenter protesterade. Jonas gissar att världshistoriens första antiimperialistiska demonstrationer ägde rum i 1890-talets Rom.

Etiopien var under denna tid en ganska löst sammanfogad statsbildning med en kejsare på toppen. Under denna tid hette han Menelik och vid sin sida hade han sin klipska och förslagna hustru Taytu. De visade sig vara inte bara skickliga strateger utan också framgångsrika diplomater som lyckades skapa en opinion för sitt lands självständighet både i Europa och, inte minst, i USA.

I USA hade det bara gått ett par decennier sedan landet utkämpat ett ohyggligt blodigt inbördeskrig och avskaffat slaveriet. Etiopien kom att bli ett slags modell för nya svarta frihetsdrömmar. När en av de första svarta ledarna i USA, W E B Du Bois, drömde om ny fri afrikansk stat kal-lade han den ”Ethiopian Utopia”.

Vid läsningen av Raymond Jonas bok får man ibland känslan av det inte handlar om en väldokumenterad historisk studie utan om en roman där Evelyn Waugh har samarbetat med Joseph Conrad. Här möter vi äventyrare och charlataner, hjältar och skurkar och allt däremellan. För många européer var Afrika ett slags tillflyktsort dit man kunde fly för att glömma sitt gamla liv, skapa sig ett nytt och, förhoppningsvis, en stor förmögenhet. Den kanske mest kända av dessa är väl Arthur Rimbaud som när han för alltid revolutionerat poesin begav sig till Etiopien och staden Harar för att ägna sig åt ganska skumma affärer. Han var långtifrån ensam.

Kejsar Mekele omgav sig med europeiska rådgivare, ett slags pr-män eller spinndoktorersom gjorde sitt bästa för att skaffa honom ett gott rykte i Europa, inte minst i Italien. Han hoppades att landets politiker skulle ta sitt förnuft till fånga och kureras från det imperialistiska storhetsvansinnet. Han misslyckades. Mekeles stora och till synes oorganiserade armé, bestående av kanske 60 000 soldater, ställdes mot en mycket mindre men ytligt sett bättre organiserad italiensk här. Den italienska armén hade cirka 17 000 man, och var uppbackad av så kallade askarier, etiopier som hade valt att tjäna italienarna. De leddes av flera erfarna generaler men katastrofalt nog också av en skrivbordsgeneral, vars främsta merit var hans aristokratiska börd. Han gick till anfall och nu fanns inte längre möjligheten till reträtt. Italienarna led en förkrossande förlust, 7 000 stupade; många av de överlevande togs till fånga. Hur många etiopier som dog är okänt.

Vad skulle nu ske med fångarna? Flera råkade ut för traktens något brutala seder – de kastrerades av segrarna. Askarisoldaterna straffades också de grymt och brutalt. De sågs som förrädare och Mekele befallde att de skulle förlora ena handen och ena foten. Domarna verkställdes till omvärldens förfäran och Mekele var nära att förlora den goodwill han skaffat sig i Europa.

Popular

Douglas Murrays nya bok – saklig och upprörd

I sin nya bok skildrar journalisten Douglas Murray Hamas brutala attack mot Israel den 7 oktober 2023, men också det internationella gensvar som följt – ett gensvar som avslöjar en oroande blindhet för antisemitism.

Torbjörn Elensky Recension 2025 5

Vanligen väntade död eller i bästa fall slaveri dem som hade olyckan att bli krigsfångar i denna del av världen vid denna tid. Men Mekele förstod snart att fångarna var en värdefull tillgång, så de fick marschera till Addis Abeba; många dog under den strapatsrika marschen. Sedan väntade en fångenskap som kunde ta sig de mest skilda former eftersom Mekele så att säga ackorderade ut fångarna på olika platser i sitt kejsardöme.

Många blev nära vänner med sina fångvaktare, och i vissa fall till och med älskare. När Mekele väl fått sin lösesumma och fångarna var fria att återvända till Italien så utspelade sig hjärtslitande scener när vänner måste skiljas. Alla visste att de tog farväl för alltid.

Till slut tog ingen i Italien ansvar för denna massaker. Den högste italienske generalen frikändes – armén slöt upp kring de sina – och skulden lades på de döda. Politikerna sköt i vanlig ordning över ansvaret på andra.

Raymond Jonas har skrivit en både tragisk och ibland lätt komisk bok, full av drastiska scener och stundom helt osannolika figurer. Den kommer säkerligen att bli den definitiva skildringen av detta kapitel i imperialismens historia. Det är också en hela tiden underhållande bok som visar att historia fortfarande är ett ämne där det går att ligga i forskningens framkant och ändå skriva på ett sätt som vänder sig till läsare långt utanför fackhistorikernas krets.