”Taube är ju inte någon första rangens konstnär”, sade Lagercrantz. Han hävdade att Bergman visserligen var en storartad teaterman men som filmskapare var en ”pekoralist”. Och han tillade att det inte finns något liv i det Astrid Lindgrens skriver, ”det är dött”.

Lagercrantz avsky för Ingmar Bergman var gammal. År 1955 skrev han en svavelosande artikel om Sommarnattens leende, förmodligen den bästa svenska filmkomedin någonsin. Artikeln avslutades med orden: ”En finnig ynglings dåliga fantasi, ett omoget hjärtas fräcka drömmar, ett gränslöst förakt för konstnärlig och mänsklig sanning är de makter som skapat denna ’komedi’. Jag skäms att jag sett den.”

Det kan finnas skäl att citera dessa uttalanden idag, när vi precis har börjat handla med sedlar föreställande just de personer Lagercrantz angrep. I kommentarerna till valet av personer har det ofta påståtts att de skulle vara lättsamma och oförargliga. Neo beskrev dem som folkkära och populärkulturella, medan Expressen såg valet som typiskt för ett svenskt, ”socialdemokratiskt” kynne: ”Ska det vara kultur, ska det vara trivsamt [….] Inga självmordspoeter.”

Den som skrev så tycks inte bara ha glömt Lagercrantz påhopp utan även vilken betydelse Ingmar Bergmans och Astrid Lindgrens skatteaffärer hade för den historiska borgerliga valsegern 1976. Att hävda att regissören till filmer som Det sjunde inseglet, Persona, Nattvardsgästerna och Tystnaden skulle vara oförarglig eller populärkulturell är också märkligt. Bergman kompromissade inte med sitt konstnärliga samvete och fick som ung betala ett pris för detta. Lyckligtvis insåg man tidigt hans betydelse i utlandet, vilket också förbättrade hans möjligheter i Sverige.

Bergmans konflikt med de svenska skattemyndigheterna gjorde att han under flera år levde och arbetade i exil. Han kom tillbaka, men i sin självbiografi Laterna magica fällde han en hård dom över såväl Olof Palme som 68-rörelsen, som han menade på ett avgörande sätt hade skadat det svenska kulturlivet.