Slöjan som statussymbol
Abu-Lughod, amerikanska med palestinsk-judisk bakgrund och professor i socialantropologi vid Columbia University i New York, menar att de av talibanerna förtryckta kvinnorna har spelat en avgörande roll för att rättfärdiga USA:s invasion efter de terrordåd som begicks den 11 september 2001.
I denna process har en nykolonialistisk syn på muslimska kvinnor som hjälplösa och oförmögna att fatta egna beslut lanserats av biståndsorganisationer och feministiska grupper, menar Abu-Lughod. Boken kan beskrivas som en enda lång polemik mot att muslimska kvinnor beskrivs som offer för islam. Abu-Lughod uppehåller sig främst vid tre olika fenomen: slöjan, den kiosk- och populärlitteratur om muslimska kvinnor som hon kallar ”pulp-nonfiction”(därför övrigt Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul ingår) samt den västerländska synen på hedersmord.
Slöjan har ju i västerländsk debatt stått i fokus som en symbol för kvinnoförtrycket inom islam under det senaste decenniet – inte minst sedan Frankrike införde förbud mot heltäckande slöja på allmän plats 2010. För att få något slags reda i tankelinjerna bör man göra en historisk tillbakablick. I en nyutkommen svensk avhandling – Såsom en slöja. Den kristna slöjan i en svensk kontext – av Elisabeth Hallgren Sjöberg framgår tydligt att huvudduk var påbjudet för gifta kvinnor på landsbygden långt in på 1900-talet i Sverige; allt enligt kristen tradition. Ungmör och prostituerade fick gå med håret hängande; håret ansågs vara sexuellt laddat. Kvinnor som ägnat sig åt otukt kunde också tvångsklippas, eller till och med rakas, för att deras skam skulle visas offentligt. Aristokratiska kvinnor var de som först slängde huvudduken i Sverige, då redan på 1500- och 1600-talen. Vem kan tänka sig drottning Kristina i en hijab?
En av Abu-Lughods kolleger, egyptiskan Fadwa El Guindi, som också omnämns i den digra litteraturförteckningen, visar i sin banbrytande och stringenta studie Veil. Modesty, Privacy and Resistance (1999) att slöja användes redan i Mesopotamien och Babylonien flera tusen år före Kristi födelse som en markering av den gifta kvinnans status och heder. Den judiska kvinnan använde också slöja långt före vår tideräknings början, i likhet med den grekiska kvinnan under klassisk tid, 400- och 300-talet f Kr. Den grekiska kulturen, på vars arv både den västerländska kulturen och EU sägs vara grundade, var ju en av de mest kvinnoförtryckande i historien; kvinnor hade absolut inga rättigheter. De var hänvisade till avskilda områden, tvingades bära slöja, fick inte ärva eller ta del av det offentliga livet.
I ett intressant kapitel är El Guindi inne på de frågor som hon anser särskiljer kristendom från islam, nämligen synen på kroppen och sexualiteten. Medan de kristna kyrkofäderna med Paulus och Augustinus i spetsen ansåg att kroppen och den sexuella lusten var oren och syndig, har islam alltid bejakat sexualiteten men samtidigt ansett att den måste regleras i det offentliga rummet. Ur vissa aspekter kan man alltså säga att islam, åtminstone teoretiskt sett, företräder mer frigjorda värderingar än den grekisk-kristna traditionen. El Guindi ger också en utförlig redogörelse för vad ett harem var: ett avskilt område för kvinnor där kvinnor härskade och där endast eunucker var tillåtna. Det var alltså inte alls som i den ”orientalistiska” västerländska fantasin: en hord av kvinnor sexuellt tillgängliga för män.
I Koranen står endast någon rad om att kvinnan ska täcka bröstet; ingenting om ansiktet eller huvudet. Seden med heltäckande slöja, burka eller nikab, är alltså en kulturell skapelse. El Guindi hävdar att i början av 1900-talet i Egypten var det främst kristna, koptiska kvinnor som bar slöja. Dock uppstod runt 1900-talets början två feministiska riktningar i Egypten: en med en manliga företrädare som vill införa västerländsk liberalisering och lagstifta om att slöjan skulle förbjudas, samt en med kvinnliga företrädare, en islamistisk feminism som inte ville använda tvång utan valfrihet, och som inte ville spela kolonialmakten i händerna och anpassa sig till patriarkaliska och kolonialistiska påbud.
I Do Muslim Women Need Saving? menar nu Lila Abu-Lughod att den muslimska feminismen har hamnat helt i bakgrunden när västerländska feminister sätter igång sitt korståg mot ”islamland”. Detta, betonar Abu-Lughod, betyder inte att hon ser sig själv som kulturrelativist; i själva verket tycks hon osäkra sin verbala revolver när hon hör ordet ”kultur” i politiska sammanhang. Abu-Lughod påpekar att kvinnors utsatta situation i Afghanistan till stor del är följden ett politiskt kaos de senaste 30 åren, i allt väsentligt framkallat av utomstående: sovjetisk ockupation i tio år (1979–89), inbördeskrig fram till 1994, talibanstyre fram till 2001, därefter amerikansk intervention. Kvinnors utsatthet i muslimska länder beror i hög grad på den rådande politiska världsordningen samt kolonialismens verkningar. De muslimska kvinnor som Abu-Lughod träffat på i samband med sina fältstudier i arabvärlden hävdar att det inte är religionen som är deras problem, utan patriarkatet, makthavarna och regeringarna. I själva verket ger islam och Koranen dem den ammunition och auktoritet som behövs för att försvara kvinnors rättigheter.
I USA finns sedan den 11 september 2001 tydligen en uppsjö av böcker som sägs återge autentiska vittnesmål om hur muslimska kvinnor undsluppit fångenskap i talibannästen eller olika harem och tvångsäktenskap. Abu-Lughod kallar det ”pulp- nonfiction”; till största delen uppdiktade av kommersiella skäl. De ingår menar hon i den koloniala, ”orientalistiska” diskursen om den muslimska kvinnan som antingen offer eller kittlande sexobjekt som haremsdamer.
Abu-Lughod går också in på problematiken med hedersmord, och hon kritiserar den svenska opinionen vad gäller mordet på Fadime Sahindal. Hon vänder sig explicit mot den ansedda norska socialantropologen Unni Wikan, som har skrivit en bok om mordet på Fadime Sahindal: In Honor of Fadime. Murder and Shame (2008). Abu-Lughod menar att Wikan har missförstått hela orsakssammanhanget genom att lägga skulden på kurdisk kultur. Att vara en underprivilegierad immigrant skärper ofta den problematik som har att göra med heder, menar Abu-Lughod, som heller inte missar något tillfälle att kritisera den somaliska emigranten Ayaan Hirsi Ali, som med filmaren Theo van Gogh i Holland gjorde filmen Underkastelse. van Gogh blev ju senare mördad av en muslimsk fanatiker. Hirsi Ali kopplar felaktigt ihop specifika faktorer i sin uppväxt och kultur med islam, menar Abu-Lughod.
Populärt
Amnesty har blivit en aktivistklubb
Den tidigare så ansedda människorättsorganisationen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.
Abu-Lughods bok är en debattskrift som bitvis förlorar sig i polemik. Jag har svårt att följa henne när hon kommer in på hedersmord, och jag undrar varför hon överhuvudaget inte nämner könsstympning. Jag kan gå med på att dessa företeelser är barbariska stamseder som inte är stipulerade i Koranen. Icke desto mindre begås dessa handlingar vanligtvis i muslimska länder eller kulturer; de leder oftast inte till bestraffning, de sanktioneras till och med. Muslimska brödraskapet planerade ju till och med att häva förbudet mot kvinnlig omskärelse innan de störtades förra sommaren efter sitt knappt årslånga maktinnehav. Islam tycks ha blivit intimt sammantvinnat med dessa två typer av våldshandlingar mot kvinnor.
Abu-Lughod har givetvis rätt i att västerländska kvinnor utsätts för våld hela tiden; ändå är det skillnad på en handling som är sanktionerad, om inte av lagen så av kollektivet, och en handling som samhället i samförstånd förkastar. En muslimsk, feministisk renässans som bygger på Koranen bär ju alltid med sig problemet att kvinnors mänskliga rättigheter måste försvaras utifrån en religiös skrift. När får vi se en upplyst, sekulär form av islam? Vilket inte hindrar att Västerlandet måste förse sig med bättre kunskaper om islam och arabvärlden innan man intervenerar med hjälpinsatser eller vapen.