I JULI 1917, EFTER DET att USA hade gått med i första världskriget, höll den tidigare amerikanske presidenten William Howard Taft ett tal där han begrundade de judiska minoriteternas situation i Europa. Taft manade till ovillkorlig befrielse av judarna och att de skulle integreras i varenda en av Europas nationella gemenskaper. Han varnade för att ”stränga och förtryckande åtgärder inte har hjälpt” och värre än så, att de ”alltid är skadliga”.

Taft hänvisade inte till arvet från upplysningstiden eller ens till amerikanska eller franska revolutionen. Han citerade Aisopos fabel om hur vinden och solen tävlade om att få en man att ta av sig kappan. Ju hårdare vinden blåste, desto tätare slöt mannen kappan om sin kropp. På samma sätt, skrev Taft, ”förstärker förföljelse och orättvisa bara judens särskilda fasthållande vid sina gamla seder, sin religion och dess ceremonier”.

Tafts lösning utmynnar i en viktoriansk aforism – övertalning är bättre än våld – men minskar inte värdet av visdomen från 600-talet f Kr. ”Det var först när solen med sina varma strålar höjde temperaturen och vållade honom obehag som mannen tog av sig kappan.”

Hos både muslimer och icke-muslimer förekommer tvivel om utsikterna till en långsiktig islamisk integration i Europa. Oenigheten om huruvida det är angeläget eller nödvändigt att förbjuda religiös klädsel i den offentliga sfären ger dessutom upphov till potentiellt allvarliga missförstånd. Detta förebådas i två konkurrerande berättelser om offerskap som växer sig allt starkare.

FÖRST HAR VI DEN växande övertygelsen bland infödda europeiska befolkningar att islam, som en gång i tiden tilläts blomstra ohämmat i efterkrigstidens Europa, måste hejdas, tillsammans med föreställningen att muslimska ledare utnyttjar försvarslösa liberala demokratier för att införa en muslimsk ordning. Denna världsbild manar européerna att vakna upp ur sin törnrosasömn och besegra ”Eurabia”. Som Anders Breivik utan originalitet formulerade det i sitt manifest: året är 1683 och Wiens portar står under belägring.

MOT DENNA BERÄTTELSE står det synsätt som omfattas av många muslimska företrädare i Europa, att europeiska regeringar är oföränderligt förtryckande och intoleranta mot mångfald. Enligt detta synsätt är det inte än en gång 1683 utan 1938. Förbud mot vanliga religiösa symboler (minareter och slöjor) liksom mot mindre vanliga bruk (burka, månggifte och tvångsäktenskap) ger ett förebud om en sämre framtid.

Båda dessa historiska analogier missar den bredare trenden i det som faktiskt håller på att hända på markplanet. Européer och muslimer har framgångsrikt förhandlat med och anpassat sig till varandra de tio senaste åren. Den relevanta analogin är inte Wien 1683 eller Berlin 1938, utan snarare en lång rad för nationsbyggandet betydelsefulla händelser däremellan. I det som är vardagsnära men förmodligen avgörande områden för religiös integration – såsom moskébyggen, utbildning av imamer, predikanter, tillgången till halalmat och visa för hadj, pilgrimsfärden – har muslimska grupper och europeiska regeringar börjat tala med varandra och gemensamt agera.

Kontrastera detta med läget för tio femton år sedan, när islam i praktiken fortfarande var en okänd storhet i inrikespolitiken för europeiska politiker och administratörer. I den mån religiösa frågor behandlades var det ett område för immigrationsmyndigheter och diplomater, inte för parlament och inrikesministrar. De islamiska gruppernas strukturer i europeiska städer speglade – och förstärkte – också detta tillstånd. Långtifrån att vara organiskt rotade i lokal europeisk kultur och politik, dominerades de fortfarande av utländska regeringar och internationella icke-statliga organisationer. Ett nytt landskap håller på att växa fram där muslimska ledare i allt högre grad finner en plats i sina nya hemländers samhällen och institutioner.

Från 1990-talets till 2000-talets mitt förändrades och intensifierades relationerna mellan islam och de europeiska staterna. Improviserade reaktioner och mellanministeriella arbetsgrupper ersattes av ett institutionsskapande i korporativistisk stil och etablerandet av relationer mellan ”moskén och staten”. Över hela Europa har det institutionella erkännandet tagit formen av islamiska råd – Conseil français du culte musulman, Consejo islámico español, Deutsche Islamkonferenz, Comitato per l’Islam italiano och så vidare – vilka syftar till att underlätta lösningen av praktiska frågor om religiös infrastruktur, rörande allt från imamer och predikanter i offentliga institutioner till regleringen av moskéer, religiös utbildning, halalmat och hadj.

Allt eftersom håller en ny grupp av muslimska företrädare och imamer på att växa fram. De är väl insatta i relationerna mellan stat och religion i pluralistiska system liksom i europeiska kulturella normer och språkbruk. Och de – vilket är avgörande – ingår i lokalsamhället och har kontakt med såväl muslimer av olika bakgrund som icke-muslimer. Genom att islamiska organisationer lär sig manövrera i de institutioner som förvaltar religionsutövningen kan myndigheterna både utnyttja de nya möjligheterna till överläggning och att uppmuntra interreligiös dialog och samarbete i säkerhetsfrågor.

ORGANISATIONER OCH ledare som tidigare alltid sökte sig utanför Europas gränser för islamisk auktoritet och autenticitet håller långsamt på att skaffa sig även inhemska institutionella hållpunkter. Och tack vare den offentliga karaktären av dessa överläggningar är islam inte länge en ”svart låda” för den allmänna befolkningen. Det finns fortfarande gott om utrymme för förbättringar inom de nya förmedlande kanalerna. Men förbättringar kommer bara att äga rum om det förflutnas framsteg inte offras för den överdrivna pessimismen i någon av berättelserna. Om framstegen ska fortsätta måste bägge ”sidor” titta upp och konstatera att himlen inte håller på att störta ner.

Detta är värt att upprepa i ljuset av den senaste tidens försök till lagstiftning, som antyder något som européer redan är väl medvetna om: formell likhet inför lagen är inte allt och frigörelse är inte oåterkallelig. I Tyskland föranledde slöjförbud för offentliganställda en tidning att sätta rubriken ”Huvudduk bara på städhjälpen” – med undermeningen att regeringen försökte hålla kvar muslimska kvinnor i deras ställning som städerskor. Efter den tyska högsta domstolens beslut att förbjuda muslimsk bön i allmänna skolor sade en tysk muslimsk organisation att myndigheterna ”försöker fördriva den islamiska religionen från alla offentliga utrymmen”. Liknelsen med 1930-talet föresvävar likaså muslimer på andra håll i Europa. I fjol manade en före detta rådgivare till presidenten i Frankrike sina medmuslimer att börja bära en ”grön stjärna”, och när det franska parlamentet övervägde ett nytt slöjförbud hänvisade kritiker av lagförslaget uttryckligen till Nürnberglagarna.

Flodvågen av restriktioner visar inga tecken på att ebba ut. Att förespråka dem lönar sig alltför bra i valtider – och är politiskt alltför riskabelt att motsätta sig. 2012 har vi redan sett nya förslag om att begränsa användningen av burka och slöja, i bland annat Nederländerna och Frankrike. Risken ökar att Europas muslimer kommer att uppfatta den samlade offentliga debatten om islam som rätt och slätt religiös förföljelse – en kuslig blandning av den politiska misstro som drev den tyska ”kulturkampen” mot 1800-talets slut och den religiösa förbittring som underblåste traditionell antisemitism.

Få kommentatorer ifrågasätter farorna med islamisk fundamentalism eller dess dödliga konsekvenser. Men om upptagenheten av islamiska symboler ingick i en konsekvent nationell säkerhetsagenda skulle den kompletteras med förtroendeskapande åtgärder inom ett av de få områden där staten verkligen har makt att påverka utgången – i försvaret av religionsfriheten. Istället har en oproportionerlig uppmärksamhet på fall av extrem fromhet eller överdriven religiös blygsamhet lett till det ena kontraproduktiva lagförslaget efter det andra.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

TA DE FÖRBUD MOT slöja och burka som hittills har införts. De kommer att påverka bara några hundratal eller som mest tusentals familjer, mindre än en procent av de många miljoner muslimer som lever i de länder där parlamenten har antagit dem. De få kvinnor som lever tyngda av burkor i länder med nya förbud kommer nu dessutom att vara förvisade till sina lägenheter. Den handfull flickor som tvingas välja mellan sin tro och en offentlig utbildning kommer sällan att träffa sina icke-muslimska jämnåriga i en neutral miljö. Vad gäller de diskussioner om att förbjuda halalslakt som ibland förekommer, så skulle detta i stort sett bara påverka muslimska föreningars möjligheter till lokal penninginsamling. Lämpligt kött skulle helt enkelt importeras, och de utländska medel som behövs för att finansiera lokala religiösa föreningar skulle inte minska.

Medan utformningen av dessa åtgärder ofta baseras på de bästa avsikter bland sekularister, liberaler, feminister eller djurrättsaktivister, blir resultatet att man försummar gyllene tillfällen att förmedla sekulära värderingar.

POPULISTISKT gestikulerande kring huvudbonader, gatuböner eller halalkött kan inte ersätta seriösa strategier för sociopolitisk integration. När all denna lågt hängande frukt har plockats måste regeringarna höja ambitionsnivån och utveckla ett samförstånd om ett mycket mer avgörande och svåruppnått mål: en sammanhängande integrationspolitik som bygger på fullständiga konstitutionella rättigheter och skyldigheter för alla medborgare. Tills vidare verkar partikonkurrens och en ogynnsam allmän opinion ha lyckats övertyga många europeiska regeringar om att just de rönnbären är sura.

Översättning: Jim Jakobsson