När strukturalismens gudar var högsta mode talade Parisveteraner nostalgiskt om existentialismens storhetstid då Jean-Paul Sartre och Albert Camus satt och skrev på Flore och Deux Magots och då Juliette Gréco sjöng på nattklubbarna i Saint-Germain-des-Prés. Men det var förstås inget mot belle époque, då Marcel Proust minutiöst beskrev livet i de fina salongerna. Kort sagt: Paris wasyesterday.

Efter att ha läst Luc Santes The Other Paris blir jag ganska övertygad om att den nostalgiska hypotesen, som har en försiktig förespråkare i Sante, inte stämmer. Paris var annorlunda förr, men bättre…?

The Other Paris är precis vad undertiteln utlovar: en vandring långt bortom de vackra kvarteren, genom ett smutsigt, brottsligt, fattigt och i stort sett försvunnet Paris. Helt utplånat är det väl ännu inte, men liksom många andra europeiska storstäder är det folkliga och proletära på väg att fördrivas för att istället ge plats åt de bemedlade. Vanligt folk, för att inte tala om fattiga, har inte råd att bo där längre, utan jagas i allt raskare takt bort från huvudstaden och till allt tristare förstäder, som i många fall redan har börjat förfalla och bli till invandrargetton.

Boken är en senkommen hyllning till flanören, och Sante nämner kända namn som Charles Baudelaire, Victor Hugo och Walter Benjamin men också mindre kända som den pornografiske författaren Restif de La Bretonne och den lysande Oxfordhistorikern Richard Cobb, som alla citeras flitigt i Santes studie. ”Paris uppfann flanörer”, skriver Sante och beskriver därmed sitt eget tillvägagångssätt som författare. Paris ”tvingar alla sysslolösa och uppmärksamma vandrare att bli just det, det är en aktiv och engagerad form att umgås med staden […] Den sanna flanören tittar på byggarbetsplatser och skrothögar, hälsar på luffare och lastbilschaufförer och på de kvinnor som på morgonen skurar trottoarerna […] tillbringar mer tid på Monoprix än på Louvren.”

Flanören i Santes version blir ett slags lumpsamlare som plockar upp och studerar människor, platser och föremål som fint folk inte skänker en blick. I sin bok skildrar han just det Paris som vanligen har hamnat utanför historieböckerna (förvisso med notabla undantag), men som har beskrivits inte bara av stora och kanoniserade författare som Zola och Céline, utan också av på sin tid populära men idag bortglömda skribenter. Sante har läst dem alla, men också tidningar och tidskrifter, sett filmer och lyssnat på musik.

Santes historia har också sina skurkar, och då menar jag inte de brottslingar, mördare, bankrånare och anarkistiska bombkastare som dyker upp i The Other Paris; de stora skurkarna är de som har förstört det andra Paris. Överst på listan står förstås Georges-Eugène Haussmann, som självsvåldigt lade sig till med titeln ”baron”. Under andra kejsardömet raserade han folkliga kvarter och byggde breda boulevarder, kantade av magnifika byggnader där ingen fattig hade råd att bo. Haussmann fick en värdig efterföljare i president Georges Pompidou, som rev andra kvarter, lät uppföra ett konstmuseum till sin egen ära och som ville förvandla Paris till en bilismens stad.

Sante skriver att hans bok inte är menad som en polemik, men nog är det lätt att utläsa en stark motvilja mot rivningsfantaster och stadsplanerare. Hos Sante tycker jag mig finna en idealisering av gångna tiders misär, smuts och fattigdom, som ju är mera pittoreskt än de bankpalats och chica butiker som numera har ersatt nedgångna krogar, bordeller och fattighus. Med risk för att anklagas för att vara en naiv utvecklingsoptimist tycker jag att Sante, kanske mot sin egen vilja, visar att det var en välgärning att rensa upp i den slum som mycket av Paris och dess omgivning – La Zone – utgjorde under denna tid, det vill säga: från cirka 1850 och ungefär ett sekel framöver. Sante ser det inte riktigt så: ”Kanske är det under dessa omständigheter att be om för mycket att fortsätta att tro på eller åtminstone hoppas att den envisa och perversa mänskliga förmågan till olydnad till slut ska segra, som maskar kan underminera en vägg för nu är det allt vi har.” I Santes läsning blir misär och marginalisering ett slags oartikulerad motståndsrörelse.

Sante tar oss med på vad som både är en beskrivning av ett försvunnet Paris och en arkeologisk utgrävning där han ser spår av medeltiden där andra kanske bara ser ett förfallet kyffe. I hans Paris gäller ofta William Faulkners ord om den amerikanska Södern: ”Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.” Trots alla marodörer finns det ännu spår kvar av Paris mer än tusenåriga historia.

Metodologiskt är Santes sätt att arbeta – han staplar små var för sig obetydliga detaljer och incidenter på eller bredvid varandra – ett slags historisk pointillism. Till slut framträder en större bild.

Han älskar det bisarra och marginella. Sante berättar om en man som hade 52 getter i en lägenhet på sjätte våningen. Han sålde getmjölk som sades kurera vissa sjukdomar. En kvinna var myrfarmare, hon sålde myrägg som föda till fasanerna i Jardin des Plantes. En annan arbetade som ange gardien, skyddsängel, vars uppgift var att eskortera människor som var så berusade att de inte på egen hand kunde hitta hem. Denna viktiga uppgift har inte försvunnit men brukar visst numera kallas designated driver.

Adeln hade förlorat sin särställning efter revolutionen, men en titel hade fortfarande ett visst snobbvärde så en fattig ädling förtjänade sitt uppehälle genom att påstå sig vara fader till utomäktenskapliga barn, som då kunde stoltsera med grandiosa titlar. Men det slutade illa för adelsmannen. Ett stort arv som annars hade gått till honom gick nu istället till hans arvingar.

Ett kapitel ägnas La Zone, som på ett ungefär syftar på det område som ligger just utanför nuvarande Boulevard Périphérique, den ringled som omsluter dagens Paris. Det var ett närmast lantligt område där det enda som tycktes blomstra var fattigdom och som blev ett tillhåll för lumpsamlare. Men också dessa förföljdes av en ogin överhet. När Eugène Poubelle, vars efternamn idag betyder soptunna, 1884 påbjöd att alla hus måste ha en egen soptunna, demonstrerade femtiotusen lumpsamlare mot detta hot mot deras yrke. La Zone finns inte längre. Den har lämnat plats åt de trista förstäder, banlieues, som numera utgör Paris i politisk mening röda bälte.

Under kapitelrubriken ”Le Business” beskriver Sante prostitution och de bordeller som stängdes efter andra världskriget. Det var inte bara business utan om man får tro Sante, och det tror jag att man får, big business under denna tid. Hur många som arbetade i branschen är osäkert, men uppskattningar säger att London 1850 hade cirka 24 000 prostituerade medan Paris, med halva Londons befolkning, skulle ha haft 34 000. Här fanns bordeller för alla smaker: rika och fattiga, hetero och homo, för dem som ville ha en japansk atmosfär och för dem som ville ha sina nöjen i en medeltida tortyrkammare eller till och med i en likkista. Utbudet var enormt och Sante katalogiserar det minutiöst med angivande av pris för olika tjänster.

Populärt

Amnesty har blivit en aktivistklubb

Den tidigare så ansedda människorätts­orga­­­nisa­tionen har övergett sina ideal och ideologiserats, skriver Bengt G Nilsson.

Bengt G Nilsson Samhälle 2025 2

Han skriver med lätt hand och inte sällan med ett ironiskt tonfall, men i grunden är det en ganska tragisk historia som berättas och inte sällan blodig; främst i den massaker som följde efter krossandet av Pariskommunen, då etablissemanget visade att de som satte sig upp mot överheten inte kunde förvänta sig nåd eller barmhärtighet.

Det kanske förklarar att brottslingar under denna tid ofta framställdes i ett ljus som gjorde dem till folkhjältar, eller åtminstone gestalter som behandlades med ett slags skräckblandad förtjusning bland mer laglydiga människor. Bland de fattiga framstod somliga som veritabla frihetshjältar som vågade utmana de mäktiga och rika försvararna av den bestående ordningen. Ett uppmärksammat mord kallades i den radikala pressen för ”arbetarklassens Dreyfusaffär”. När mördaren avrättades protesterade tiotusentals personer. Giljotinen kom att bli, skrev Céline, ”mördarnas Goncourtpris”.

Santes bok är något av elegi över ett svunnet Paris. För mig lyckas han väl inte helt göra det sannolikt att det egentligen är en förlust som vi ska gråta över. Sante, en välbeställd och framgångsrik akademiker, goes slummingbland de fattiga, smutsiga, galna och utstötta. Nog skulle jag föredra att bo i en stad med offentliga soptunnor framför en stad där 50 000 människor måste hitta sitt antagligen mögliga levebröd genom att rota i andras avfall. Men det hindrar inte att han har skrivit en hela tiden fängslande bok där vi så här med ett ungefär sekels försening kan tjusas av fria bohemers liv i ett Paris som ännu inte hade blivit en strikt segregerad stad.

Boken är rikt illustrerad, men bilderna hade gärna fått vara både större och bättre reproducerade. Dessutom kunde Sante ha varit tydligare i sina bibliografiska referenser, vilket skulle ha underlättat för dem som vill vandra vidare i detta det andra Paris.