Han utgav år 2010 verket Den langevej mod 9. April, som placerade in det tyska angreppet på Norge och Danmark 1940 i ett större historiskt sammanhang. Istället för att fokusera på beslutsfattandet månaderna före det tyska angreppet, börjar Clemmesen redan på 1890-talet. Han visar hur Danmarks läge vid Östersjöutloppen och Norges vid Nordsjön gjorde det oundvikligt att länderna skulle sugas in i den konfrontation mellan Storbritannien och Tyskland som blev skönjbar vid denna tid. Skandinaverna undgick visserligen första världskriget, men med snävare marginaler än någon i samtiden ville förstå, och fortsatte under mellankrigstiden obekymrat sin tidigare neutralitetspolitik, trots att de saknade militära resurser för att backa upp den. När Storbritannien och Tyskland på nytt gick i krig mot varandra 1939 hade de inte alls samma tur.

I sin nya bok, Det lille land før den store krig, fördjupar sig Clemmesen särskilt i händelserna 1911–13, när Agadirkrisen i Marocko och krigen på Balkan fick stormakterna att slutligt formera sig inför första världskriget. Medan stormakternas strategier stod i fokus i Clemmesens förra bok, är det nu de skandinaviska ländernas egna åtgärder som ägnas störst uppmärksamhet. Och istället för Norge är Sverige det grannland som spelar den viktigaste rollen i framställningen. Den väntade sammandrabbningen kring Östersjöutloppen innebar nämligen att den svenska västkusten också figurerade som tänkbart landstigningsområde i stormakternas krigsscenarion.

Under första Balkankriget utfärdade följaktligen Sverige, Norge och Danmark gemensamma neutralitetsregler och utbytte regelbundet underrättelser. Enligt Clemmesen skulle det dröja fram till de norska och danska polistruppernas utbildning i Sverige under andra världskriget innan försvarssamarbetet mellan de tre länderna åter blev lika intimt som det var under vintern 1913.

Det är de strategiska sammanhangen som intresserar Clemmesen. I den brittiske strategiforskaren Colin S Grays efterföljd ser han strategi som den bro som ska förbinda statens politik och de väpnade styrkornas aktiviteter, så att den militära verksamheten förmår påverka andra länders politiska handlande. En framgångsrik strategi förutsätter alltså en fungerande kommunikation mellan politiker och militärer.

I Danmark, där den politiska eliten var starkt präglad av defaitistiska stämningar efter nederlaget mot tyskarna 1864 och inte trodde på nyttan med ett militärt försvar, fungerade inte kommunikationen särskilt väl. När general Jens Wilhelm Gørtz i maj 1913 bad om riktlinjer för att förbereda försvaret av Jylland fick han veta att regeringen inte önskade utfärda några sådana. Militära förberedelser sågs inte som ett meningsfullt bidrag till nationens säkerhet utan som en provokation gentemot stormakterna. Den danska militärledningen fick själv fundera ut vad som borde göras, och även försöka skaffa de underrättelser från utlandet som behövdes för att hinna få en förvarning om ett eventuellt kuppanfall mot Köpenhamn.

Det danska utrikesministeriet var ovilligt att bistå de militära myndigheterna med underrättelseinhämtning, eftersom en förvarning kunde leda till beredskapshöjningar som riskerade att reta britter och tyskar. Vid tiden för det första Balkankriget hösten 1912 hade den militära underrättelseverksamheten ändå nått ett avsevärt omfång och kvalitet, och den höll den danska regeringen fortlöpande informerad om stormakternas militära aktiviteter. Clemmesen låter oss följa strömmen av underrättelser och de växlande lägesbedömningarna dag för dag.

Erfarenheterna från Balkankrigens skärpta beredskap bidrog även till att Köpenhamns försvar förbättrades. Redan år 1900 hade det påpekats att den danska huvudstadens befästningar, som uppförts till stora kostnader och under bitter politisk strid, inte skulle kunna hindra ett kuppanfall från civila fartyg i den inre hamnen (det var just så tyskarna skulle gå till väga den 9 april 1940). Man byggde därför upp en särskild säkringsstyrka med värnpliktiga som snabbt skulle kunna vara på plats i Köpenhamn, och man flyttade ett antal garnisoner från Jylland och Fyn till Själland för att korta mobiliseringstiderna. I september 1913 genomfördes en försöksmobilisering. Över 40 000 reservister infann sig, 95 procent av de inkallade, vilket gjorde ett djupt intryck på den brittiske militärattachén.

I Sverige – där medborgarna frivilligt skänkte miljoner till nya pansarbåtar och där såväl högern och liberalerna som majoriteten inom socialdemokratin var eniga om att landet skulle försvaras – fungerade dialogen mellan militärer och politiker betydligt bättre än i Danmark. De bittra politiska striderna under Karl Staaffs liberala regering 1911–14 har för eftervärlden skymt att denna grundläggande samsyn existerade i försvarsfrågan. En av Staaffs stora insatser är dessutom att han fick politikerna involverade genom att tillsätta civila försvarsministrar och breda parlamentariska försvarsberedningar. Som historikern Kent Zetterberg har visat, fungerade samarbetet i beredningarna väl, trots de ideologiska strider kring parlamentarism och kungamakt som samtidigt böljade i det svenska samhället.

Clemmesens studie antyder också att Staaffregeringen faktiskt använde de väpnade styrkorna som strategiskt signalinstrument, för att påverka andra länders agerande. I oktober 1912, när Balkankriget just brutit ut, genomfördes i Västergötland den dittills största militärmanövern någonsin i Sverige, mot en tänkt fientlig landstigning i Göteborgstrakten. Den brittiske militärattachén bjöds in till övningen och rapporterade, imponerad, hem om att svenskarna använde såväl flygplan som radio och kunde strida i skogsterräng. Senare på året drogs den svenska kustflottan samman för övningar i Göteborg, trots att det var mitt i vintern. Utrikesminister Ehrensvärd förklarade övertydligt för det brittiska sändebudet, Cecil Spring-Rice, att de svenska sjöstridskrafterna på västkusten minsann var redo att ta upp kampen även med ”den starkaste flottmakt”. I sin redogörelse hem till London för samtalet noterade Spring-Rice syrligt att den svenske utrikesministern nog var ”begåvad med en god del mer än sin nations vanliga fåfänga” och ”med en stark önskan om att spela en framträdande roll i europeisk politik”. Om de avslöjanden som har kommit från Wikileaks är att lita på, har även i vår egen tid liknande formuleringar gått att läsa i stormaktsdiplomaters rapporter från Stockholm.

Clemmesens studie av dansk och svensk säkerhetspolitik för hundra år sedan är på över 500 sidor och kräver en del av sina läsare, men de blir rikligt belönade genom en fördjupad förståelse för olikheterna i de två ländernas säkerhetspolitiska vägval under det sekel som följde. I den globaliserade världen efter 1989, när hoten ser annorlunda ut och kräver mer av samarbete med omvärlden, är den grundmurade danska identiteten som småstat måhända en mer konstruktiv attityd än de föreställningar om nationell storhet som fortfarande lever så starkt bland svenska politiker.