Hans verk fortsätter att fängsla, och han har haft tur i så måtto att han har lockat många förstklassiga kommentatorer. Utan att vara uttömmande måste man nämna Leo Strauss, Claude Lefort, Maurizio Viroli, Harvey Mansfield och Quentin Skinner. Frågan är nu om man skall lägga Philip Bobbitts namn till denna illustra skara.

Vid första påseende är det litet överraskande att just Bobbitt har skrivit en bok om just Machiavelli. Den förre har tidigare utmärkt sig för att formulera egna teorier om konstitutionella och strategiska frågor i flitigt diskuterade och mycket omfattande böcker som The Shield of Achilles och Terror and Consent. I dessa böcker har han i allra högsta grad varit sin egen man och inte underordnat sig en annans tankar. Men efter ett tag visar det sig att han också i The Garments of Court and Palace är sin egen man. Visst är det en kommentar till florentinarens verk, men det är också ett sätt att använda några klassiska texter för sentida ändamål. (Titeln är ett citat från ett brev som Machiavelli skrev till sin vän Francesco Vettori. I det berättar han hur han efter arbetsdagens slut återvänder hem, där han tar på sig finkläderna för att under några timmar umgås med de stora klassiska författarna och tänkarna).

Bobbitt vänder sig mot flera enligt honom flitigt förekommande vanföreställningar om Machiavelli och dennes böcker. Han vill visa att Fursten visst inte i första hand är en så kallad furstespegel, som ger härskaren goda råd om hur makten bäst bör utövas; att Fursten skulle förespråka diktatur och maktfullkomlighet som står i bjärt kontrast mot de republikanska ideal som formuleras i Machiavellis andra stora statsvetenskapliga avhandling Discorsi (som på svenska går under namnet Republiken); att Fursten skulle göra en skarp åtskillnad mellan politik och etik; att framställningen skulle prisa Cesare Borgias grymma sätt att bedriva politik. Dessa påståenden är ”ansvariga för de skarpa motsättningar och ymniga kontroverser som har kommit att omge Machiavellis mest berömda text och alla är de djupt vilseledande”, framhåller Bobbitt.

Vad han för egen del vill göra, och det är inte så sällsynt numera, är att läsa Discorsi och Fursten som komplement till varandra snarare än som två skilda verk som på väsentliga punkter tycks inta oförenliga ståndpunkter. Han går ett steg längre och ser båda texterna som ett enda verk, vilket han kallar ”Staten”. Läst på detta vis framstår Machiavelli inte längre som fullt så machiavellisk och mefistofelisk.

I Republiken, för att använda bokens svenska titel, argumenterar Machiavelli för ett republikanskt ideal där härskaren hela tiden måste ha folkets bästa för ögonen. Virtù är ett centralt begrepp i dessa texter, och experterna tvistar fortfarande om vad det egentligen innebär och hur det bäst skall översättas till andra språk. Bobbitt är medveten om att dygd (virtue på engelska) inte längre går att använda; det har numera en viktoriansk klang som skulle vara främmande för en 1500-talsmänniska. Virtù är en kombination eller lycklig förening av flera egenskaper som mod, styrka, kompetens, snillrikhet och förmågan att göra bruk av sina politiska talanger. Bobbitt sammanfattar: ”Kanske är de bästa engelska orden för virtù ’manly virtuosity’ (manlig virtuositet).” Det är inte så elegant, men det ger en bra bild av vad Machiavelli är ute efter. För det är genom dessa egenskapen som statsmannen, fursten, härskaren ska betvinga fortuna, ödet, och vända det till sin fördel. Han (och i denna värld är det nästan alltid en han) kan genom denna manliga virtuositet styra ödet i stället för att låta sig styras av det. Machiavelli ser i historien hur olika fältherrar och statsmän har lyckats eller misslyckats allteftersom de har utnyttjat eller blivit utnyttjade av ödet.

Machiavelli menar att det inte bara är härskaren som måste ha dessa egenskaper, utan även staden och dess invånare. En stads virtù gör att ”den kommer att hedra och belöna förträfflighet, inte förakta fattigdom […] leva utan inre stridigheter och uppskatta det privata goda mindre än det offentliga goda.”

Det är en ny samhällsordning som håller på att bli till, och enligt Bobbitt var Machiavelli inte en av de första utan faktiskt den allra första att se det. Den feodala staten var på väg att upplösas och ersättas med vad Bobbitt kallar furstestaten. Denna nya politiska styrelseform innehåller fröet till den moderna stat så som den såg ut till helt nyligen.

Som andra har påpekat gör Bobbitt kanske litet för stor sak av det moderna i Machiavellis tankar om statens ordning. Här finns inget av den kontraktsteori som så mycket av modern politisk filosofi vilar på, det vill säga: att medborgarna frivilligt avhänder sig några av sina fri- och rättigheter i utbyte mot skydd av härskaren. När denne inte längre kan erbjuda något skydd har folket rätt att avsätta honom. Denna ordning bygger på naturrättlsliga tankar om att varje människa har okränkbara rättigheter, tankar som i denna politiska form fick sina definitiva formuleringar på 1600-talet av filosofer som Thomas Hobbes och John Locke. Mycket kan man säga om Machiavelli, men inte att han var en rättighetsaktivist. Och det påstår inte Bobbitt heller.

Om man på detta sätt läser Fursten genom Discorsi, blir Machiavelli inte längre en förespråkare för den amoraliska ondskan och för den helt skrupelfrie furste som gör vad som helst för att klamra sig fast vid makten, där ändamålet helgar vilka medel som helst. Istället vill Bobbitt få honom att framstå som en ”intense moralist” som ibland måste använda grymma och brutala maktmedel, men uteslutande för statens, det allmännas, bästa – aldrig för furstens personliga vinning. En god furste måste vara beredd att hamna i helvetet, eftersom ämbetet kan komma att kräva att han handlar på ett sätt som ingen privatperson får handla och som bryter mot de flesta av tio Guds bud. Machiavelli såg vad Jean-Paul Sartre senare skulle formulera i sitt drama Smutsiga händer: ”Jag har smutsiga händer. Jag har kört ner dem ända till armbågarna i skit och i blod. Än sen då? Tror du att man kan styra oskuldsfullt?” Machiavelli och Sartre såg klart vad knappast någon politiker öppet vågar tillstå: att med ansvar kan det mycket väl uppstå situationer där fursten/presidenten/statsministern kan vara tvungen att begå bestialiska handlingar för att rädda sitt lands fortsatta existens och tusentals liv.

Popular

SD behövs för bråk

Sverigedemokraternas relevans har börjat ifrågasätts i och med att andra partier ska ha anammat en striktare invandringspolitik. Men SD:s roll i politiken är knappast förbi – snarare har den anledning att intensifieras.

Susanna Birgersson Krönika 2025 5

När Bobbitt är klar med Machiavelli är florentinaren inte längre en ond människa, utan en politisk realist som bättre än någon samtida förstod vad tiden och politiken krävde. Furstens uppgift blev att försvara det allmännas bästa och helst göra det genom lagar som gäller alla, både hög som låg, rik såväl som fattig. Bara på så sätt kan staten räkna med alla medborgares lojalitet och stöd och med deras hjälp att försvara staten mot yttre fiender. Gång efter annan betonar Machiavelli vikten av att beväpna folket för att på sätt undvika den för tiden vanliga sedvänjan att hyra legoknektar. Han visar med historiska exempel hur sådana aldrig kan garantera en stats frihet. Lekoknektar är opålitliga; så fort de får ett bättre erbjudande ger de sig av eller byter sida i konflikten.

I tidigare böcker har Bobbitt argumenterat för att den moderna nationalstaten håller på att ersättas av något som han kallar marknadsstaten. På några avslutande sidor som ganska löst hänger ihop med boken i övrigt tar han upp denna utveckling. Medan nationalstaten grundade sin legitimitet på att försvara och förbättra folkets materiella välstånd, existerar marknadsstaten för att maximera alla människors möjligheter. Marknadsstaten är ett globalt kulturellt, politiskt och ekonomiskt nätverk som ingen enskild nation kan styra. Marknadsstaten naggar på gott och ont nationalstatens suveränitet i kanten. Ingen härskare kan längre utan risk terrorisera sitt eget folk samtidigt som denna nya stat är likgiltig inför värden som lojalitet, politisk kompetens, familjen och privatlivets helgd. Om marknadsstaten alls har några värden så är det underhållning och girighet. Något överraskande menar Bobbitt att Machiavellis exempel fortfarande är relevant eftersom denne bättre än de flesta förstod när en konstitutionell ordning höll på att ersättas av en ny.

Med sin The Garments of Court and Palace har Bobbitt givit oss en delvis ny men också ganska ofarlig Machiavelli. Han har dragit ut gifttänderna och gjort honom till en närmast protoliberal tänkare. Hans bok kommer inte att bli det sista och avgörande ordet i detta ämne, för något sådant ord finns inte när det gäller stora och komplexa tänkare, men den är ett blixtrande intelligent inlägg i den ständigt pågående debatten om vad den store florentinaren egentligen sade och menade.