De har inte haft de bästa siffrorna men inget är avgjort förrän vallokalerna stänger den 10 april. Det låga valdeltagandet gör att överraskningar alltid är möjliga. Dessutom har kriget i Ukraina och debatten om olika kandidaters band till Putins Ryssland ändrat förutsättningarna.

Även Valérie Pécresse har fått kritik för sina band till Ryssland. Det handlar dock mest om en vantolkning av hennes varma känslor för rysk kultur och litteratur. Det var skälet till att hon under några somrar på 1980-talet reste på läger med Komsomol, inte att hon liksom somliga svenska författare av skönlitteratur var i KGB:s sold.

När man granskar Pécresse är det svårt att inte instämma i att hon är väldigt kompetent, seriös och väl påläst. I intervjuboken Et c’est cela qui changea tout, skriven av kandidaten tillsammans med Marion Van Renterghem, beskriver hon både engagerat och tydligt sin syn på både livet och politiken. Boken skrevs när hon redan var ledare för regionen Île-de-­France och hade lämnat det parti vars kandidat hon sedan blev. Hon kommenterar de interna striderna men det mesta utrymmet ägnas olika sakfrågor och hennes politiska karriär. När det gäller konflikten med partiet menar hon att Republikanerna borde ha varit betydligt tuffare både mot de partivänner som deserterat till Macron och mot de som varit för mjuka mot Marine Le Pen. Hon argumenterar för att partiet redan tidigt borde ha varit ett tydligare alternativ till presidenten och hans parti med fler konkreta förslag och ett mer genomtänkt budskap.

Svagheten i hennes rustning anses vara hanteringen av stora mängder männi­skor. Hon är utmärkt på stormöten med tio personer, men när salen fylls av tusentals blir det lätt ansträngt och inte alls som när hennes mentor Jacques Chirac fick massorna att jubla. När det gäller kunskap och förmåga att leda är nog Pécresse den tidigare presidentens överman, men svagheten som folkförförare riskerar att blockera hennes chanser att bli landets första kvinnliga president. Det kan sluta med att hon, likt Adlai Stevenson i USA, blir den bästa president som Frankrike aldrig haft.

”På vänstersidan råder fortfarande mörker. Socialistpartiets Anne Hidalgo ligger extremt lågt i opinionsmätningarna trots sin bas i huvudstaden. Att komma från Paris är dock inte alltid en fördel i fransk politik.”

Insatserna i Île-de-France imponerar. Även hennes politiska motståndare erkänner att hon har varit en mycket framgångsrik och effektiv ledare för regio­nen som omger Paris. Det gäller ekonomi, utbildning, utanförskap och andra frågor som står högt upp på dagordningen. Pécresse har tidvis varit i krig med Paris socialistska borgmästare Anne Hidalgo. Paris har begränsat trafiken i innerstaden på ett sätt som Pécresse sett som både inkonsekvent och hänsynslöst. Till stor del har problemen bara flyttats lite längre ut och medborgarna har inte fått chansen att i tid anpassa sig till det nya läget.

Hon är borgerlig och liberal på det där ljumma sättet som kan få svenskar, britter och amerikaner att skaka på huvudet. Ordning och reda i skolan, respekt för lagarna, handfasta insatser mot illegal invandring och lägre skatter är bra, men att hjälpa fram utvalda storföretag på den internationella marknaden är också bra och alltför mycket frihandel är farligt. Skatterna, världens högsta, måste sänkas, men stödet till jordbruket samtidigt bevaras.

Segern i regionvalet vid andra försöket 2015 var en prestation som få väntat sig, traditionellt har det varit vänsterns pastorat. Med hårt arbete och många långa förhandlingar lyckades hon dock få både konkurrenterna inom sitt eget läger och allmänna opinionen att vända. Talet om rik flicka från Neuilly besvarade hon med att påpeka att hon bodde i ett Neuilly som inte påminner om den stad där Sarkozy var borgmästare. I hennes kvarter bodde det högst vanliga människor. Dessutom har hon hunnit med att jubla över Mitterrands valseger 1981 och rösta på en moderat grön kandidat i ett presidentval innan hon landade hos Chirac under krisåret 1995. Pécresse blev efter något år besviken på socialisternas politik.

Kandidaten citerar en dikt av Robert Frost på försättsbladet till boken. En dikt om att ta en väg som de flesta undviker. Så var det 1995. Chirac ligger långt efter partikollegan Balladur i alla opinionsmätningar och börjar ses som en politiker med framtiden bakom sig. Det är då Pécresse väljer att ta värvning på det sjunkande skeppet och hjälpa fram RPR:s grundare till presidentposten. Hon gillade Chiracs betoning av sociala frågor och verkar ha kommit över att det mest blev valretorik, och väldigt lite politik av det hela till slut. Ideologi var aldrig Chiracs starka sida, däremot var han lysande på att driva valkampanjer.

Efter Chiracs seger jobbar hon för presidenten och återkommer senare som budgetminister under Sarkozy. Det är ett väldigt känsligt kapitel eftersom han var allierad med Balladur under det dramatiska året 1995. Pécresse verkar dock ha lyckats bevara sina goda relationer med dem båda. Däremot är livet som seriöst reform­inriktad minister tufft. Idén att höja momsen på biljetter till nöjesparker får hon ge upp, vilket kanske var bra då hon numera har Disneyland som en av sin regions största arbetsgivare. När hon var minister för högre utbildning var reformer ungefär lika impopulära som vanligt. Pécresse ville hålla i och driva på men intresset för att trotsa ständigt strejkande studenter var ofta svagt i Élyséepalatset. En del decentraliseringsförslag gick igenom men många andra fick skjutas på framtiden.

Varför blev en kvinna som är dålig på att hålla tal republikanernas kandidat? Tur var en stor del av förklaringen. Hon klarade sig bra i de tämligen trista interna debatterna och framstod som ett lagom moderat alternativ till alla männen. Michel Barnier förknippades för mycket med Bryssel och Xavier Bertrand, med en stabil bas i norra Frankrike, blev inte den succé som många räknat med. I första omgången blev resultatet väldigt jämnt. I den andra ställdes Pécresse mot Éric Ciotti, som sågs som alltför radikal när det gällde invandring och kriminalpolitik. De flesta inom partiet har ställt upp lojalt vid hennes sida men ett antal har också deserterat till president Macrons läger. Sedan kom kriget i Ukraina och läget blev plötsligt mycket mer osäkert.

På vänstersidan råder fortfarande mörker. Socialistpartiets Anne Hidalgo ligger extremt lågt i opinionsmätningarna trots sin bas i huvudstaden. Att komma från Paris är dock inte alltid en fördel i fransk politik. De gröna lyfter inte trots tidigare framgångar i några storstäder i tidigare kommunalval och bra siffror i det senaste valet till Europaparlamentet. Kommunispartiets Fabien Roussel ställer upp med en egen lista igen och driver med viss framgång en kampanj i Nooshi Dadgostars anda, med mindre prat om invandring och identitetspolitik och istället fokus på vardagsfrågor och mer kärnkraft. Siffrorna har dock förblivit låga. Diskussionerna om vänstersamarbete i presidentvalet har kollapsat. Ett försök till primärval samlade bara ett antal av kandidaterna och gjorde inte situationen bättre, snarare tvärtom. Den överlägsna vinnaren, vänstersocialisten Chris­tiane Taubira, avvecklade senare sin egen kampanj.

Det enda vänsterparti som klarat sig någorlunda är Jean-Luc Mélenchons La France Insoumise (LFI). Han har lyckats närma sig de övriga kandidater som tävlar om en plats i andra valomgången, troligen mot den favorittippade Macron. Detta trots en position långt ut på väns­terkanten. LFI står för en mer radikal ekonomisk politik än Vänsterpartiet, vill lämna Nato och skriva om reglerna för hur samarbetet inom EU ska fun­gera. Under senare år har Mélenchon fått kritik för dålig hantering av ett antal konflikter med myndigheterna och stödet till vänsterdiktaturen i Venezuela. Även LFI:s ledare har fått problem med sina tidigare kommentarer om Ryssland. Samtidigt är han en energisk och duktig debattör som tar plats i medierna, lite som föregångaren, kommunistledaren Georges Marchais. När vissa politiker är med i panelen blir det alltid bra tv.

Den som undrar varför just Mélenchon och LFI lyckats överleva massakern till vänster i fransk politik kan läsa Adrien Quatennens bok Génération Mélenchon. Författarens är ung ledamot av nationalförsamlingen för LFI, invald 2017, och kommer ifrån regionen runt Lille i norra Frankrike. Trots en borgerlig bakgrund och en uppväxt i en av landets mest konservativa valkretsar – där 82 procent röstade på Sakozy i förlustvalet 2012 – kom han tidigt att engagera sig först i Attac och senare inom Mélenchons tidigare projekt Front de Gauche (”Vänsterfronten”). En av orsakerna till det personliga engagemanget var Valérie Pécresses försök att reformera det byråkratiska franska universitetssystemet.

En av de viktigaste förklaringarna till både författarens engagemang och LFI:s framgångar är François Hollandes till stora delar misslyckade mandatperiod. Utrymmet för kritik från väns­ter blev stort efter löften om vänster­reformer som bara delvis genomfördes och istället följdes av mer liberala initia­tiv, ivrigt påhejade av den nära medarbetaren Émmanuel Macron. Socialistpartiets splittring och de många ledande representanter som gick över till presidentens LREM blev ett bevis, för dem som ännu tvivlade, på att det var skakigt vad gällde både ideologi och solidaritet.

Quatennens och hans kolleger uppskattade Mélenchons tydliga budskap och uppenbara personliga engagemang. Oavsett vad man tycker om hans åsikter så har han stridit för dem och dess­utom satt sin politiska framtid på spel. Efter en karriär som nära medarbetare till Mitterrand och biträdande utbildningsminister i Lionel Jospins regering lämnade han partiet efter att ha gett sitt stöd till nejsidan i omröstningen om EU:s nya konstitution 2005. Ett förslag som efter att ha röstats ned i flera länder designades om och antogs i både Frankrike och Nederländerna utan nya folkomröstningar, numera känt som Lissabonfördraget.

Att partiet och Mélenchon verkar ha lika liten förståelse för hur en ekonomi i praktiken fungerar som Churchill eller Mitterrand, verkar inte störa författaren. Tvärtom beskriver han partiets förslag som ovanligt genomarbetade och trovärdiga. Quatennens skryter med att LFI har uppmuntrat den franska journalistkåren att granska varje detalj i det egna budgetalternativet. Med tanke på hur positiva franska medier brukar vara mot förslag som kommer från vänster är det nog inte lika modigt som han vill ge sken av.

Egentligen borde Mélenchons frälsarroll inom rörelsen krocka med principerna om kollektivt ledarskap och medlemmarnas roll i partiet. Boken innehåller väldigt litet av självkritik och djupare analys, men det är ändå lite förvånande att ledarens roll är så viktig för detta parti längst ut på vänsterkanten, utan att det åtminstone kommenteras. Quatennens berättar om hur han ser Mélenchon för första gången på ett stormöte i Lille, om deras första samtal och om när ledaren ger honom beröm för arbetet i regio­nen. Sedan är det förstås så att de flesta partier, oavsett ideologisk grundval, tenderar att bli centralstyrda oligarkier, där medlemmarnas praktiska inflytande bara ibland har avgörande betydelse för viktiga vägval. Nya moderaternas historia är inte det enda exemplet på detta. Boris Johnsons tydliga avvikelser från valrörelsens budskap är ett annat.

Det är uppenbart att det har fördelar att verka i ett parti som ser sig som en tydlig fiende till både makten och sy­stemet. David får ofta mer sympati än Goliat, även när han har fel i sak. Kritiken kan bli både tydlig och hård utan att någon av de egna riskerar att drabbas. Det intensiva engagemanget är säkert djupare än inom motsvarande lokalavdelningar inom socialistpariet eller LREM:s allierade MoDem. Det blir nog så när kapitalismen ska avskaffas och de flesta problem lösas med generösa bidrag från skattebetalarna. Även i nationalförsamlingen är författaren en del av ett ganska litet parti som sällan beblandar sig med de övriga. De har inte mycket makt men behöver inte heller ta ansvar eller trassla in sig i kompromisser.

Dessutom är det nog en fördel för LFI att ha byggt upp en ny struktur från grunden. Samarbetet inom ramen för vänsterfronten hackade, inte minst på grund av strider mellan kommunisterna och olika gröna grupper som Quatennens partikamrater ville se som en helhet, och Mélenchon valde att lägga ned sitt vänsterparti och istället starta LFI. Med ett antal kompetenta medarbetare och den nya teknikens möjligheter har LFI lyckats nå ut brett med sitt radikala budskap. Dessutom har man varit duktig på att utveckla nya sätt att föra dialogen med väljarna. Det mest spektakulära exemplet på detta var när Jean-Luc Mélenchon i februari 2017, med hjälp av hologramteknik, höll tal samtidigt i Lyon och Paris. ”Spektakel”, tyckte kritikerna. ”Kreativt nytänkande”, konstaterade samtidigt anhängarna.

Det skulle vara en stor sensation om Adrien Quatennens hjälte skulle vinna presidentvalet, men han kan säkert vara med och slåss om en plats i slutspelet. Hans trogna anhängare lär dock inte svika honom oavsett hur siffrorna ser ut. För Valérie Pécresses republikaner kan där­emot ytterligare ett nederlag få dramatiska konsekvenser. För ett anrikt maktparti är avsaknaden av verkligt inflytande på central nivå ett stort problem, som inte kan kompenseras av en fortsatt stark ställning i både kommuner och regioner.